Jag hade inte tänkt att skriva om det, men har funderat så mycket att jag inte kan låta bli. Jag talar om att köpa sex. Något av det fulaste man kan göra enligt mej.

Direkt när det kom ut att en ”känd tv-profil” hade köpt sex, var jag helt säker på att det inte var någon jag känner eller umgås med – det var det inte heller. Vi har varit på några mingel samtidigt, men inte mer än så.

Martin och jag har pratat tidigare om framförallt otrohet och sveket det innebär och att vi är helt på det klara med att vi är färdiga med varandra om detta skulle hända. Nu har vi såklart även pratat om den aktuella händelsen och jag har faktiskt lite svårt att släppa ämnet – jag är äcklad rent ut sagt.

1 man av 10 köper sex. Det är väldigt svårt att ta in. Det kan alltså vara någon eller några som vi känner… fy vilken obehaglig tanke. 1 av 10 tycker sej alltså ha rätten att utnyttja en kvinna för sexuella tjänster eller betala för att våldta som jag tycker det är. De tycker att det är helt ok att en kvinna säljer sin kropp och att många män betalat för hennes tjänster under ett och samma dygn. Undrar om det hade varit lika ok om det varit deras dotter, syster, fru eller mamma?

Å de jag tänker absolut mest på, förutom kvinnorna som är tvingade att göra detta, är förstås barnen. Både till de här kvinnorna, men särskilt de två barnen som har en känd pappa som alla vet är skyldig och som också erkänt. Han har ju till och med suttit i tv och gråtit ut, HAN är så ledsen att HAN begick ett ”misstag”. Inte ett ord som ens andas en ursäkt till de som just nu drabbas absolut mest – hans barn!

Det är ju så många som drabbas, hans sambo, fd fru, kollegor, samarbetspartners mm mm. Sånt tänker inte en man på som ”har ett hål i sej”, de tänker tydligen bara på ett annat hål… Ja, man kan skylla på trasig barndom, diagnoser och en massa annat. Men det är inte honom det är synd om! Det är alla som drabbas av hans sk ”misstag” som det är synd om. De har inte gjort ett skit för att förtjäna detta!

Så hur hade jag reagerat om det varit Martin som fastnat med fingrarna i syltburken? Först blir man förstås chockad och försöker förstå vad som sägs, antar jag. Sen blir man väl förbannad och kastar ut ungefär allt som tillhör vederbörande. Sen är det nog läge att springa till vårdcentralen och ta ett grundligt prov för alla könssjukdomar som finns. Det där att det var första gången är ju ganska osannolikt… å då finns ju risken att det kan ha spridits både det ena och det andra. DET hade jag varit väldigt rädd för, livrädd faktiskt!

Sen hade förstås besvikelsen kommit. Besvikelsen över att bli sviken på det sättet. Att han inte värderade oss, det vi hade och har byggt upp tillsammans, mer än så. Att han var beredd att ta sönder allt bara för några minuters (dyr) njutning. Sen hade jag nog ifrågasatt mej själv och undrat hur jag kunnat missat signalerna, varit så dålig människokännare och inte sett att något var fel. Förmodligen förbannat mej själv för min godtrogenhet, även om det inte på något sätt varit mitt fel. Men så funkar man ju, iaf de flesta av oss.

Å sen hade jag skrivit en fullmakt till min pappa att ta tag i allt det ekonomiska. Han hade förmodligen tänkt klarare än jag i en sån situation och fixat att reda ut allt bättre än jag.

Ungefär så tror jag att jag hade reagerat, men man vet ju inte förrän man verkligen står där. Min tanke är fortfarande mest hos barnen… men jag undrar samtidigt hur du tänker kring detta? Berätta!