Illa…

Illa…

Jag missade en begravning igår, illa. Så går det när man har för mycket runt sej. När jag kom till insikt om detta nu på morgonen kändes det riktigt tråkigt. Det kändes som jag svek någon så där så att det inte går att reparera. Men vid närmare eftertanke så kan jag ju faktiskt ta mitt eget avsked, vilket jag också gjort sedan han dog. Det är Uffe Larsson jag pratar om…

Härlige Uffe som var solen i så mångas liv, men inte insåg det själv. Jag kände ju bara honom, inte hans nya fästmö eller andra anhöriga. Ett avsked skulle alltså enbart vara mellan honom och mej och det kan jag ta när som helst och var som helst. Visst hade jag förmodligen fått träffa gamla kollegor och vänner, men den enda som hade varit viktigt i det sammanhanget hade varit Bert-Åke Varg. Älskade Bert-Åke som alltid ställer upp för alla.

Jag har varit på sk ”kändisbegravningar” förr och visst är det extra påkostat med solister och ofta mer musik än andra begravningar. Men ändå… folk är lika ledsna och allt är precis lika sorgligt. den stora skilnaden är att det finns en del ”gamar” som kommer dit enbart för att se gråtande kändisar. Patetiskt tycker jag. Att inte respektera andras sorg.

Ett är isf säkert: Sverige är inte lika roligt sen Uffe försvann…

.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *