Härlige Uffe som var solen i så mångas liv, men inte insåg det själv. Jag kände ju bara honom, inte hans nya fästmö eller andra anhöriga. Ett avsked skulle alltså enbart vara mellan honom och mej och det kan jag ta när som helst och var som helst. Visst hade jag förmodligen fått träffa gamla kollegor och vänner, men den enda som hade varit viktigt i det sammanhanget hade varit Bert-Åke Varg. Älskade Bert-Åke som alltid ställer upp för alla.

Jag har varit på sk ”kändisbegravningar” förr och visst är det extra påkostat med solister och ofta mer musik än andra begravningar. Men ändå… folk är lika ledsna och allt är precis lika sorgligt. den stora skilnaden är att det finns en del ”gamar” som kommer dit enbart för att se gråtande kändisar. Patetiskt tycker jag. Att inte respektera andras sorg.

Ett är isf säkert: Sverige är inte lika roligt sen Uffe försvann…

.