Att bli sambo efter 10 år som ensam är inte så lätt. Nu har Vännen bott här i 15 månader och stöttat mej och barnen i precis allt – ändå har jag inte vant mej…
 
Jag vill absolut inte ta honom för givet, ändå vill jag att det ska vara självklart att ha honom runt mej. Lite svårt att förklara. Men tar jag det för självklart att han alltid ska komma så fort jag kallar, känns det som om jag utnyttjar honom. Å andra sidan så ska man ju hjälpas åt… svår balansgång tycker jag.
 
Hur som helst så har de här 15 månaderna varit betydligt lättare än åren som ensamstående. Ändå saknar jag ibland de där stunderna av tysthet och att vara helt ensam och kunna göra precis det man vill. Men det var ju bara de självvalda ensamma stunderna som var sköna, de flesta (typ 99%) var bara tråkiga. Men jag har ett behov av att vara ensam och det behovet försöker jag tillfredställa på dagarna när alla är i skolan.
 
Men även då kommer det dåliga samvetet… mina tre killar är i skolan och sliter, Vännen helt fratis med mina ungar. Då måste jag ju prestera och göra allt som behöver göras här hemma; tvätt, disk, hund osv. Inte ta det lugnt och göra det jag vill, då är jag lat. Har alltid fått höra det från mina föräldrar nämligen, sitter man bara och läser eller tar en tupplur – då är man lat. Det sitter i…
 
Vännen ber mej ofta ta det lugnt, men det är så svårt! Jag försöker verkligen och blir bättre och bättre, men det tar tid. Så det är inte bara enkelt att bli två, men det är väldigt mysigt!’