Jag ser mej som en paketlösning, eftersom barnen och jag ”sitter ihop” Jag har dessutom erfarenhet av killar som tycker att de ska komma före barnen och det accepterar jag inte. Alltså har jag klart och tydligt deklarerat för potentiella beundrare att de inte har i mitt liv att göra om de inte räknar in mina barn som en del av mej.
 
Igår fick jag en kommentar om att jag borde skaffa mej lite ödmjukhet. Att kräva av en kille att han ska tycka om mina barn var att gå för långt. VA??? Behöver jag säga att jag raderade mailet ganska fort, efter att jag plockat upp hakan från golvet alltså…
 
Vad har mina krav med ödmjukhet att göra? Alltså… om någon inte accepterar att jag har barn och att de går först, så är väl de inte mitt problem? Då har man inte i mitt liv att göra, så enkelt är det. Vad har det med ödmjukhet att göra? Det är ju lixom bara en förvarning om vad jag prioriterar i mitt liv och den som inte klarar det – synd!
 
Jag tycker nog tvärtom, att det är bra att jag säger vad som gäller, så slipper ”Nisse” bli besviken när han inser att han inte ligger etta i mitt liv. Jag är nog inte mindre ödmjuk än andra, så släng inte detta i ansiktet på mej tack!