Jag har två helt otroligt fina barn, världens finaste förstås. Två ungar som jag själv fött fram och som självklart är det viktigaste som finns för mej. Sen har jag tre ungar till, som alldeles frivilligt har kvar kontakten med mej trots att de inte är mina biologiska barn. Stora M, T och Lilla M, världens finaste tjejer. Deras pappa och jag var särbos i 5-6 år innan vi bröt hösten 2004. Men ungarna hängde kvar i mitt liv trots att jag inte längre kom och hälsade på. De bodde i Skåne – vi bodde i Stockholm, ändå höll vi kontakten och så är det även idag. Våra fem ungar var mer eller mindre som syskon och bråkar och älskarna varandra precis som syskon.

Jag är så otroligt tacksam för att de vill finnas med i mitt liv fortfarande. Det är alltså 7 år sedan jag lämnade deras familj och ändå får jag finnas med i deras liv. Jag har känt dem i 13 år nu, alltså mer än halva deras liv. Lilla M träffar jag mest, vi pratar mycket om hur hon var som liten och vad vi gjort tillsammans. Idag var hon här med sin pojkvän T och då åkte även fotoalbumen fram. Bilder från Tivoli i Köpenhamn, Öland och en massa annat. Bilder med fem glada barn som leker, spelar fotboll eller bara myser tillsammans. Så fick pojkvän T se en annan bild av Lilla M än den han sett hittills.

Vi har haft en otroligt mysig kväll. Vi har ätit gott, titta på bilder och pratat massor! T är helt rätt för Lilla M. Han SER henne och älskar henne precis som hon är. De försöker inte ändra på varandra och verkar ha ungefär samma värderingar. Med totalt olika bakgrund verkar de har hittat helt rätt. Man kan inte göra annat än önska dem lycka till och jag hoppas verkligen att deras kärlek ska hålla för resten av livet. Jag blir gärna bonussvärmorsa till honom  🙂

Jag har alltså två barn som är mer eller mindre tvingade att ha kontakt med mej och tre som inte alls behöver men som gör det ändå. Det måste man väl ändå kalla att vara privilegierad? Jag känner mej i alla fall väldigt tacksam som får vara mamma till allihop! Mina fem fina ungar… osså Mandisen förtås  🙂

.