Idag har jag inte gjort ett enda dugg! Medan jag varit ensam har jag bara legat på soffan och läst. I flera timmar!
 
Nästan iaf… först var jag ute med Baileys en lång stund, sen plockade jag ur en tvättmaskin och nu har jag laddat en ny tvättmaskin – men i övrigt har jag bara latat mej. Preciiiis som Vännen säger att jag ska göra, men är så dåligt på  🙂
 
Jag läser ”10.31 – på morgonen i Khao Lak”. Ni vet han Gotlänningen Pigge Werkelin som förlorade hela sin familj, han är det som skrivit boken. Jag sträckläser, ryser och får tårar i ögonen. Förundras över svenska myndigheters okunskap och ohjälpsamhet och minns vad jag själv gjorde i den stunden. Jag fick ett sms vid 4 eller 5 på morgonen att katastrofen var ett faktum. En av dåvarande partikollegorna var redan på vårt partikansli och försökte få veta mer. Ingen från de andra kanslierna syntes till, bara M och hans vetgirighet var på plats. M var redan i full färd med att leta kylkontainrar innan Freivalds ens fattat vad som skett… Å då hade M egentligen inget med saken att göra… Fantastisk människa!
 
Jag förstod ganska tidigt att många, många skulle förlora livet. Min första uppskattning var 10 000. Oh nej! Sa folk, men se hur det blev. Vi åkte till Egypten några dagar senare och eftersom folk vet att vi reser mycket och grabbarna inte var i skolan första dagen, så var det många som trodde att vi omkommit i Thailand. Men vi var alltså i säkerhet i Egypten och fick via telefon lugna en del oroliga vänner.
 
Allt det där har kommit tillbaka i dag. Hur kort livet kan vara och hur värdefulla våra närmaste är; på alla hjärtans dag och allt. Därför stannade jag i soffan med min bok för att ta hand om mej och bli en trevligare mamma, matte och sambo. Jag satt still i flera timmar – det borde jag nästa ha medalj för  🙂