Dagen är här, jag ska opereras om några timmar. Allt har strulat och så sent som igår var ingenting i ordning angående sövning eller operation. Det är kanske så det blir när man hamnar på en helt ny klinik. Å det gör ju knappast oron mindre…

Jag har sövts flera gånger och alla har gått bra utom den gången på Sankt Göran när jag förminskade brösten. Det var en lång operation och många timmars narkos, när allt var klart var jag nästan omöjlig att väcka. När personalen började bli riktigt orolig och precis skulle kontakta Martin började jag iaf att röra på mej och den akuta situationen var avblåst. Jag vaknade men fick ligga under observation på uppvaket länge, stackars Martin var ganska orolig innan jag kom upp på avdelningen igen.

Lite senare var det narkosläkaren som såg att jag den gången fått morfin i narkosen och det tål jag tydligen inte. Idag är det första gången jag ska sövas efter den händelsen och jag är nästintill panikslagen! Jag hade tid redan för två veckor sedan, men då ville jag hellre gå på Gröna Lunds pressvisning och ändrade tiden till idag. En ny kallelse med instruktioner skulle dyka upp i brevlådan. Det gjorde det inte…

I fredag började jag ringa till kliniken utan framgång, vare sej telefonist eller telefonsvarare behagade svara. Jag fortsatte ringa igår, efter 6 obesvarade samtal skickade jag ett mail. Testade ringa ett par gånger till samtidigt som jag höll koll på mailen och kom fram! Jag säger att jag inte fått någon kallelse och skulle behöva veta den exakta tiden för operation, då hittar hon mej inte! Jag finns inte längre med i planeringen, någon har tagit bort mej! Nu får jag ännu mer panik! Martin har tagit ledigt, jag är livrädd och orkar inte vara panikslagen längre än nödvändigt. Snälla ge mej en tid! Ni måste!!! Å jag får en tid, 14.30 idag.

Nästa fråga: ska jag sövas eller ej? Läkaren sa att jag inte skulle det, sköterskan säger att jag ska, vem har rätt? Jodå, jag ska sövas – det får jag även svar på via mail från läkaren senare på kvällen. Resultatet blir bäst då, men han försäkrar att det inte är tal om morfin och att narkosläkaren är proffs. Jag hoppas det. Senare kommer jag på att före alla andra operationer har jag fått träffa narkosläkaren innan, varför inte den här gången? Den här gången hade jag verkligen behövt det!

Det var svårt att sova inatt, jag som annars är rätt cool, är just nu inte ett dugg cool. Martin vet hur jag vill ha det om jag inte skulle vakna igen, allt sånt är klart och det känns skönt. Men jag vill ju vakna! Jag vill ju leva! Så jag tänker lite som Arya i Game of Trones – vad säger du till dödsguden? INTE IDAG!

Fastan inför operationen är påbörjad och jag är redan hungrig, jag som aldrig blir hungrig annars. Snacka om mental påverkan. Vi åker hemifrån vid 13-tiden, jag opereras 14.30. Då får ni gärna hålla en tumme extra. På instagram @marlenerinda och bloggens fb-sida har jag en uppgift åt er medan jag sover, den kommer upp strax efter lunch. Ni måste hjälpa mej så jag vet vad jag ska ägna mej åt ikväll, mer säger jag inte 🙂

Just nu sitter jag bara och suckar och vet inte riktigt vad jag ska göra. Skallen funkar inte, därför är den här texten lite osammanhängande. Det är så skönt att Martin är med mej hela dagen, vad hade jag gjort utan honom? Å Baileys som ligger i soffan och snarkar högt och låter mej klappa och klappa och klappa. Han är världens bästa terapi!

Snart är det över och jag hoppas knät blir bra. Under tiden tänker jag: Not Today!!!