Har mest legat på soffan och glott på tv idag. Vetekudden har varit uppvärmd flera gånger och legat över mina ben under en filt, hunden vid fötterna, tekopp och lite tilltugg. Så kan flera fredagar se ut tycker jag  🙂

När jag ändå låg där så passade jag självklart på att titta på presskonferensen med journalisterna Johan och Martin som suttit fängslade i Etiopien det senaste året. Att se dem krama om sina anhöriga gör iaf mej ödmjuk inför allt oförutsett som kan hända i livet.

Jag låg där i soffan och funderade. Hur hanterar man att ens älskade sitter fängslad i ett annat land? Hur hanterar man vetskapen om att det i värsta fall är 11 år tills man är en fri människa igen och då vet man dessutom att man är oskyldig? Det är ju en sak att begå ett brott medvetet och sedan sitta av tiden i ett svenska fängelse där familjen kan hälsa på. Att sitta fängslad i ett annat land (med en annan kultur) måste vara fruktansvärt.

Det ser ju ändå ut som att de alla klarat det väldigt bra. De har ju också haft en helt annan information än vi som är utanför, som de inte kunnat delat med sej av. Hur känns det då att vara fri efter så pass lång fångenskap? Och vilka känslor får man när man äntligen ser sin man kliva av flyget efter 14 månader av ovisshet?

Det är ju självklart inget som någon annan än de själva kan svara på, men jag kan tänka mej att det är väldigt många känslor som ryms inom dem på en och samma gång. Tacksamhet, glädje, lycka blandat med lite frustration och kanske till och med sorg. Man har gått miste om tid tillsammans, men är förstås tacksamma för att de är hemma på säker mark igen. Att de faktiskt lever och är friska är ju det viktigaste av allt.

Som någon av dem sa på presskonferensen, så är de tacksamma för att återigen ha sin yttrandefrihet tillbaka. Nu får tiden utvisa om de får några men av fängelsetiden, man får hoppas att de får den hjälp som de behöver. Sen kan vi nog räkna med att det blir en bok ganska snart och kanske även en film. Eller vad tror ni?

Nu har Johan och Martin återerövrat sin frihet, nu är det en kvar; Dawit Isaak.