Kärleken till en annan människa

Kärleken till en annan människa

En härlig blogg-kompis har precis gift sej med sin älskade pusselbit. Ett homopar har precis fått sitt andra barn. En bekant har precis ”kommit ut ur garderoben”. Kärleken är fin oavsett vem den är till… hur kan man bara säga annat?

För mej är äkta kärlek osjälvisk, generös, ömsint och ödmjuk. Ett förhållande som bygger på kontroll och krav är inte kärlek – det är totalt tvärtemot. I en kärleksfull relation har man frihet att tänka själv och ta egna beslut. Man håller inte fast eller kväver varandra.

Ett barn puttar man framåt och säger: Du kan, du vågar –  jag finns här om du faller. Precis så ska kärleken mellan ett vuxet par vara. Peppande och stöttande. Man ska inte ”behöva” varandra eller vara beroende av varandra. Jag behöver inte Martin, jag klarar mej alldeles utmärkt på egen hand. Men jag VILL vara med honom, han är min guldkant.

Men Martin kommer inte först i mitt liv, det gör mina barn. Sen kommer jag. Jag skulle inte kunna dö för honom, vem skulle då ta hand om mina barn? Å Martin vill inte ha prioritetsordningen på något annat sätt. Barnen är viktigast för oss båda.

Martin väljer att stanna hos oss, det är ingen som tvingar honom eller ligger på knä och ber honom. Han stannar hos oss av kärlek och vi tar emot honom med samma kärlek. Han ger av sej själv till oss alla och finns där som en klippa att luta sej emot. Osjälvisk och ömsint.

Om vi en dag skulle känna ett tvång i vårt förhållande är vi fria att gå åt varsitt håll. Då var det inte menat att det skulle vara vi. Tills dess njuter vi av det faktum att vi har varandra och respekterar varandra. Kärlek när den är som vackrast.

.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *