Imorrn ska vi träffas med gamla nian efter 25 års tystnad. 4-5 stycken har jag träffat under åren, men de flesta har jag inte sett på 25 år. Lite läskigt är det…

Visst har man haft lite koll på några via Facebook eller hört om på omvägar, men de flesta vet jag ingenting om. Några har jag ingen lust alls att träffa, andra ser jag verkligen fram emot att både se och höra mer om.

Jag vet inte riktigt varför jag utsätter mej för detta, jag tycker verkligen att det ska bli riktigt läskigt. Min roll i klassen var att ta hand om nya och vara den eviga stand-in-kompisen. När någons bästis var borta, då dög jag. Jag hade ingen ”bästis” utan hängde mest i musiksalen eller med folk i andra klasser. Tack o lov ska även de andra niorna också komma, det ska däremot bli jätteskoj! Jag gick inte ens på vår avslutning, det säger väl en hel del om vad jag tyckte om den klassen?

Vår klass var nog en av de värsta som gått i den skolan. Vi hade aktiva missbrukare, blivande mördare och grov mobbing. Lärarna tyckte inte om oss och vikarierna blev trakasserade. Ändå gick det bra för de flesta tror jag… men jag vet att fler än jag bävar inför morgondagen. Vi är några stycken som ska ses innan, så att vi ska slippa gå dit ensamma. Ska bli skönt att sitta ner en stund innan och prata i lugn och ro.

Igår tog jag en shoppingrunda, idag ska jag på massage… allt för att mjuka upp mej lite inför imorrn. Tänk att man kan bli så nojjig av att träffa folk man känt så länge… jag som ALDRIG blir nervös… inte ens när jag står i direktsändning som hela sverige kan se eller när jag talar inför tusentals människor. Det här är något heeelt annat! Det här handlar om MEJ, jag som egentligen inte fanns… om inte någons bästis var sjuk alltså… Nu finns jag! Jag ska gå dit rak i ryggen och vara mej själv, duger inte det så får det va!

.