Längtan efter en valp

Längtan efter en valp

Visst är det väl gulligt med valpar? Så fort man ser en lite valpis så blir man alldeles till sej, även om det bara är en på bild… Visst skulle det vara mysigt att ha en, tänk va kul Baileys skulle kunna ha med en kompis som fanns här hela tiden. Eller??? 

Nej tack, säger jag! Jag kommer alldeles för tydligt ihåg hur jobbig Baileys var när han var liten och nu när en bekant skaffat sin tredje älskling och jag kan läsa i hennes blogg hur livet med valp ter sej… ja, då längtar jag inte en endaste liten millimeter längre.

Det där med en liten parvel som bits, äter saker han inte ska/borde, har sönder, uträttar sina behov inne, den ständiga kollen osv är inget jag längtar efter. Att gå valpkurs, vara sämst och skämma livet ur sej var nästan värst. Hundjäkeln lärde sej ju inget och när tränare efter tränare sa att de aldrig sett något liknande… ja, vad säger man då…

Sen kastrerades banditen och allt förändrades! Nu är han världens goaste kille, som faktiskt oftast gör som man säger. Han hade lite för mycket stress i sej för att orka lyssna och lyda. Ett typiskt ADHD-fall alltså  🙂

Men jag kan mycket väl tänka mej en hund till! Så länge jag slipper valpstadiet. Men det går ju inte säger ni då. Klart det gör! Det finns många hundar som behöver ett nytt hem som inte är valpar. Hundstallet har många hundar som behöver hjälp och på varje hemsida för olika raser finns efterlysningar efter nya hem. Så den dagen jag bestämmer mej, då ska jag ta en omplaceringshund. En hund som någon annan fått uppfostra åt mej. En hund som verkligen behöver ett nytt, tryggt hem.

Nog är de där valpisarna söta, men jag vill faktisk inte ha någon  🙂

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.