Ni som följt med mej ett tag vet att min mamma bröt ena foten och stukade den andra. Nu är det sex veckor sedan och igår togs gipset bort. Normala människor som haft gips är väldigt, väldigt försiktiga med den kroppsdel som gipset suttit på. Inte min mamma!
 
Jag kan nästan garantera att det inte finns en med envis och tålamodsprövande människa i hela sverige! Hon är faktiskt värre än båda mina barn… tillsammans!
 
Efter bara någon vecka med gips fick hon åka in och gipsa om, för då hade hon blött ner gispet när hon låg i badet och sen varit ute i skogen och blööt ner det ännu mer, så det var alldeles mjukt av fukt. Rullstolen avände hon bara när hon var ute och handlade, kryckorna har hon aldrig lärt sej använda ordentligt utan mest stött sej på.
 
Mestadelen av tiden har hon gått på gipset som på en vanlig sko, även om det gåt lite långsammare. Igår blev hon av med det och idag var hon ute i skogen och klev över stock och sten med en krycka i handen. Efter en timme ville hon iaf åka hem, för då hade hon tydligen lite ont. Och när min mamma reagerar på smärta, då har det gått långt – då hade vi andra varit döda.
 
Så ni förstår att vi har lite att kämpa emot, när vi försöker få henne att ta det lugnt… Hon är som en treåring ”kan själv!”