Det finns ju en dag för allt och idag är det Internationella Klimakteriedagen minsann. Visste ni det? Jag har faktiskt hört talas om den, men hade aldrig kunnat placera den i almanackan. Med anledning av detta var jag inbjuden till en intressant lunch med bla Klimakteriepodden.

Det vi kallar för klimakteriet eller övergångsåldern, och som i andra länder benämns som menopaus, är ingen exakt tidperiod. Det är tiden innan mensen upphör och de första symptomen uppträder, till ett par år efter att mensen upphört och även symptomen försvunnit. Nånstans mellan 40 och 60 typ…

Jag är snart 52 och i Sverige är det en snittålder på 51,5 när man har sin sista mens. Ett snitt alltså… variationen är enorm! Jag hade en moster som var 58 tror jag… för egen del så har den inte upphört men kommer numera lite hipp som haver, ibland inte alls och ibland bara en enda dag. Min mens har sedan första gången när jag var 11 år, varit som en klocka, var 28:e dag. Men nu…

Jag har inte haft några större problem fram till för kanske 15 år sedan då jag fick störtblödningar. Jag fick hjälp via kvinnokliniken och brände slemhinnorna i livmodern och blev i stort sett av med mensen redan då. Sen har den kommit tillbaka men bara ytterst lite. MEN för något år sedan blev menssmärtan brutal vissa månader, å så kan det tydligen bli i klimakterier. Tur det finns värktabletter och värmedynor.

Hur vet man att man är i klimakteriet och är det viktigt att veta det? Jag är kontrollfreak och vill gärna veta och dessutom hur långt jag kommit. Det kan man tydligen till viss del se på blodprov, men är inget man egentligen gör. För mej blev det tydligt när jag fick finnar längs käklinjen. Fast det var inte finnar, utan mer som bölder. När de återkommit var fjärde vecka i kanske 5-6 månader fattade jag… just det! Klimakteriet!

Å så började jag hoppas på att det snabbt skulle vara över. När mensen hoppade över två månader pustade jag ut och tänkte att jag kommit lindrigt undan och att det redan var över. Det var det inte, men jag har kommit lindrigt undan – hittills. Så här långt är det bara huden som förändrats, slemhinnorna är lite torrare – särskilt i ögonen, jag väger mindre än tidigare men midjemåttet har ökat (hur går det till?) och sömnen är knepigare. Men jag har inte haft några sk vallningar och jag tror att jag har lika mycket humör som tidigare ungefär…

Å det är väl det där med vallningarna som är mest känt och jag därför inte var säker på om jag var i klimakteriet eller ej. Vi är tydligen ca 25% som kör lite under radarn och slipper dem, vilket jag tydligen ska vara glad för… jag har vänner som haft stora problem och haft extra allt av varenda symptom och bett om hjälp. Och det är det som den här långa texten leder fram till, be om hjälp om ni behöver!!!

Klimakteriebesvär är inget att skämmas för! Blir finnarna många och smärtsamma, gå till hudläkare. Blir mensen rikligare och smärtsammare, besök en gynekolog. Åker humöret jojo, be husläkaren om hjälp. Vi kvinnor står ut med långt mer än vi faktiskt behöver. För att ”det är väl inte så farligt”, ”det går väl över” eller ” jag hinner inte”. Men vi är faktiskt värda att må så bra vi kan och då kanske man måste be om hjälp, för det finns hjälp att få. Mer och mer faktiskt.

Vi måste börja tala mer öppet om detta och då är väl Internationella Klimakteriedagen en utmärkt dag att starta på. Er kvinnor vill jag därför uppmana till att öppna upp om era problem och be om hjälp. Er män vill jag uppmana att lyssna på de kvinnor ni har runt er och utrusta er med extra förståelse.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube