Mentalt stressad

Mentalt stressad

Så sitter vi då här i Linköping på simtävlingar. Hittills har Junior tagit ett brons och vi hoppas förståss på fler medaljer. Gårdagens läkarbesked ligger och mal i bakhuvet hela tiden och jag har ett vakande öga på Junior så gott som hela tiden. Hans tränare tar blodtrycket på honom med jämna mellanrum och allt ser bra ut. Han själv är supertaggad men irriterad på läget, vilket gör att han inte är på bästa humör.

På en simtävling är det ganska mycket väntan. Visst hejar man på andra simmare, men man hinner tänka ganska mycket oxå… jag känner stressen i kroppen och tankarna går åt alla möjliga håll. Jag känner att hjärnan borde få vila lite och att detta borde vara ett jättebra tillfälle nu när jag ändå sitter här och inte kan göra annat än koppla av. Men se… det tycker inte hjärnan alls… jag funderar på hur vi skulle kunna få några dagar utan problem. Jag försöker tänka uit smarta handlingsplaner för läkarbesök, matplanering, hundpromenader, jobb, städning och allt annat som måste göras.

Just städning är en sak som just nu har hög stressfaktor. Jag hinner aldrig klart någonstans och letar konstant efter saker. Hur mycket tid som helst går åt till att leta och vara irriterad på att grejer är borta. Senast igår var det körkortet… igen… Jag hittade en förfallen och obetald räkning höromdagen och hann precis betala den innan det kom påminnelse. Sånt har inte hänt förr, men nu var det tydligen dax. Å det gillar jag inte! Räkningar är det sista jag missar, den här låg under andra papper, på fel ställe… så får det inte gå till hemma hos mej.

Kanske skulle vi åka hem tidigare härifrån och städa häcken av oss för att åtminstone få ordning hemma, men det känns oxå fel. Vi är här framför allt för Juniors skull, men även för vår egen. senior älskar helgerna i Linköping och det är enda tävlingen han vill följa med på. Då kan man ju inte bara strunta i det. Så jag får helt enkelt föröska planera städning på tid som jag inte har, eftersom oredan stressar mej mer än själva städandet. Om jag tar måndagförmiddag till att röja vardagsrummet och fredagen till kök, hall och sovrum så bordet det gå. Tisdag, onsdag och lördag ska jag iväg med Junior och torsdag jobbar jag och söndag ska vi fira min pappa som fyller 65 år. Om jag sen forsätter att röja veckan efter så kanske jag kommit ikapp…

Att få resten av familjen att göra något just nu känns som ”mission impossible”. Alla är berörda av allt som händer, men jag mår sämst av röran – det verkar inte riktigt bekomma de andra. Kanske är mammor mer känsliga för oreda? Visst kan jag skälla, ställa krav och villkora… men det känns som fel metod just nu när vi alla mår dåligt och utrycker detta på olika sätt.

Jag drömmer om ett par veckor helt utan problem, utan läkare, utan försäkringsbolagsfrågor, utan katastrofer och utan denna ständiga röra och letande efter saknade prylar. Kan jag få det? Snälla? Bara ett par veckor…

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.