Eva och jag lärde känna varandra 1995, när hennes dotter och min äldste son var ungefär 2 år gamla. Jag drev då en liten secondhandbutik i förrådet och hon kom hit för att handla. Eva hade ringt och förvarnat att hon skulle komma, hon behövde nämligen hjälp att kolla igenom butiken. Lite konstigt tyckte jag, men förklaringen kom så fort hon klev ur bilen. Hon åkte nämligen taxi och hade vit käpp. Eva blev helt blind när hon var 25 år gammal pga medfödd diabetes.

Man kan väl säga att hon kom hit en kväll och sedan skildes vi knappt åt. Vi gjorde det mesta tillsammans med våra barn. För mej var hennes synskada inget hinder, hon klarade att göra nästan allt trots avsaknaden av syn. Så skilde jag mej och något år senare skilde hon sej, och vi blev ännu tightare. Eva var den första personen i Sverige och en av de första i världen att få ny bukspottskörtel tillsammans med en ny njure och sedan lyckas få barn på naturlig väg. Så hon var runt på en massa föreläsningar och jag hängde ibland med som hennes ledsagare.

För Eva var inget omöjligt. När man ser en helt blind person tapetsera med mönsterpassning, då inser man hur mycket småskit man gnäller om. Hon klarade allt! Jag visste ju hela tiden hur hon egentligen mådde och även om diabetesen försvann iom transplantationerna, så fanns det en hel del andra problem orsakade av den och saker hon måste tänka på efter transplantationerna. Men hon beklagade sej aldrig och på så sätt blev jag också tåligare. Eva lärde mej att livet måste levas och att ingen kan leva det åt en.

Hon hade varit med om flera tragedier och ändå aldrig gett upp. Varför skulle då jag göra det som inte ens varit med om hälften så jobbiga saker. När jag frågade henne hur hon orkade så sa hon bara ”Det finns alltid någon som har det värre”. Å det är ju sant. Hur illa man än mår och hur mycket skit man än går igenom, så finns det alltid någon som har det värre. Här i Sverige har vi ett hem, vi har värme i hemmet, vi har kläder på kroppen och vi har mat. Det är många som inte har något av detta… det finns alltid någon som har det värre…

Men hennes envishet var inte alltid bra, när hennes hjärta började krångla rejält så vägrade hon ta hjälp. Hon var övertygad om att hon skulle bli inlagd men ändå inte få någon hjälp, alltså förbjöd hon oss att kontakta sjukvården. Till slut var det jag som ändå ringde hennes närmaste läkare, som skickade en ambulans direkt. Eva pratade inte med mej på flera dagar, men hon fick hjälp direkt och kom faktiskt hem bara några veckor efter sin bypass-operation lagom så hon kunde gifta sej. När hon förlåtit mej, frågade hon om jag ville vara toastmaster på hennes bröllop. Klart jag ville! Jag har aldrig sett en så lycklig brud, som fick hela familjen att dansa menuett för oss gäster till efterrätt.

Men bara några månader senare kom den där morgonen när L stod i min dörr och berättade vad som hänt. Hjärtat höll inte och hon föll i vattnet och drunkade när hon skulle täcka för inomhuspoolen de hade. Maken stod i dushen och hörde inte vad som hände, utan fann henne livlös i vattnet en stund senare. Hela min värld rasade ihop. Mina barn var då 5 och 6 år gamla och för dem skulle jag förklara att hon inte fanns längre och att deras kompis nu skulle bo hos sin pappa, så henne skulle vi inte heller få träffa. Allt var ett enda kaos. Jag var otröstlig och ville samtidigt vara ett stöd för R som nyss gift sej och nu stod som änkling. Vi var oskiljaktiga den första tiden och han bodde hos mej för att slippa vara ensam.

Vi rensade tillsammans ut alla Evas kläder, saker, mediciner och allt annat som en människa samlar på sej under ett liv. Vi pratade, grät, skrattade och grät ännu mer. Samtidigt skulle en begravning planeras och mitt i allt detta frågade de om jag ville se henne. Jag avböjde. Jag ville komma ihåg henne som hon var, full av liv, med glimten i sina blinda ögon och reda att driva en till vasinne med sina bus och skämt. Gud vad jag saknar henne!

Begravningen var en enda lång plåga. Jag höll tal, men tårarna föll konstant. På minnesstunden kunde jag inte få ner en bit. Det var så mycket folk att det knappt fanns sittplats i det lilla kapellet. Mitt i allt detta började jag fundera på min egen död och begravning. Vem skulle sörja mej? Vem skulle ta sej tiden att gå på min begravning? Jag insåg att det inte var så många. Jag var inte särskilt trevlig och tyckte definitivt inte om mej själv. Det var precis som att Eva sa till mej i den stunden att jag måste skapa det liv jag vill ha. Att det är mitt val.

Eva har nämligen varit med mej ända sedan hon dog. Mitt hem började direkt att bete sej väldigt konstigt. Alla persienner kunde trilla ner på en och samma gång i hela huset. Saker försvann och dök på helt orimliga platser. Jag har hört steg bakom mej flera gånger och även känt att någon varit nära mej. Någon dag efter begravningen började jag min resa mot ett bättre liv. Jag började ta hand om mej på ett helt annat sätt och när jag mådde bättre blev jag en trevligare person. Tack vare Eva kan jag idag säga att jag är en helt ok person att umgås med och att det nog kommer att komma ett par stycken på min begravning.

De senaste dagarna har jag förstått att min känsla av ensamhet förmodligen bottnar i att folk har
försvunnit ur mitt liv lite för mycket. De jag fastnat för och umgåtts med har antingen flyttat eller dött. Nu när jag förstått det kanske jag inte kommer att känna mej lika ensam? För jag har ju faktiskt Martin, barnen och våra föräldrar. Det finns ett par nära vänner och ett helt gäng bekanta. Om jag nu bara kan acceptera att vi inte är den sorten man bjuder hem till sej så kanske jag kan lägga den jobbiga ensamhetskänslan bakom mej. För jag har det rätt bra. Jag lever ju!

Det har gått 15 år och ännu lever minnet starkt kvar. Jag tänker inte på henne hela tiden, men när jag är i knipa på något sätt så brukar jag fundera på hur Eva skulle löst situationen. För henne fanns det lixom inga problem för stora att klara av. Jag undrar hur vårt gemensamma liv sett ut idag… Jag saknar henne! Tiden går, men den läker definitivt inte alla sår – kanterna blir bara lite mindre vassa.