Jag har kanske antytt, men inte skrivit öppet om att vi har det väldigt jobbigt runt oss just nu. Då menar jag inte översvämningar och sånt, utan med personer i vår omgivning som krisar och bokstavligen sitter i skiten. Utan att berätta allt eller hänga ut någon, måste jag ändå ventilera lite eftersom det är så jag fungerar. Att inte kunna prata öppet om allt är väldigt jobbigt, eftersom jag bearbetar allt genom samtal och skrift.

Det finns en person i min närhet som missbrukar, inte droger eller alkohol – utan spel och pengar. Det handlar om stora summor, snart sjusiffriga belopp och det finns ingen hjälp. Jag har ringt runt till alla instanser som finns, men pga corona så finns ingen hjälp att få så länge du inte är en fara för dej själv eller andra. Det fanns iofs inte innan corona heller… Psykakuten finns, men att komma in där är nästan omöjligt.

Personen ifråga har en diagnos sedan barnsben, men skulle behöva en ny utredning. Förmodligen finns det annan problematik i botten idag, än det gjorde då. Med en ny diagnos skulle det förmodligen bli aktuellt med behandling, vilket h*n inte får idag med de diagnoser som just nu finns. Här behövs både samtalsterapi, medicinering och förmodligen även god man.

Det stora problemen är lögnerna. Att ljuga om precis allt. Och såklart pengarna. Fortsätter detta så ställs personen på bar backe. Då kommer kronofogden att ta bostaden. Vi är många som försökt att hjälpa till på olika sätt, det enda som fungerat är när h*n inte haft tillgång till vare sej bankkonton eller bankID. Då har det varit lugnt. Men vill en person ha sitt bankID så får man inte bara ta bort det hur som helst, det kallas nämligen egenmäktigt förfarande – även om det är för att bokstavligen rädda livet på någon. Efter fyra hyfsat lugna månader ville h*n plötsligt ha tillbaka det och tog direkt nya lån. På 17 dagar försvann mer än 100 000 kronor.

Vi hade alltså jobbat fram en ekonomisk plan tillsammans, junilönen skulle bli den första där ekonomin faktiskt gick ihop. Men redan första dagen fanns nya sms-lån på skyhöga belopp. Nu känns allt rätt hopplöst. Det finns nog inget mer vi kan göra. Personen i fråga kommer att bli av med sin bostad innan året är slut om h*n inte själv sätter stopp.

Ja, det handlar om missbruk. Men inte om droger och då är hjälpen svårare ändå att få. Polisen säger att h*n kanske måste nå botten och det trodde jag att h*n hade gjort i helgen. Men nu verkar det inte så ändå. Igår lämnade h*n ifrån sej bankID igen till mej och vi andades ut, idag vill h*n ha tillbaka det igen. Bankdosan finns hos mej, efter överenskommelse, så jag kan betala de räkningar som kommer. Men med en enda lön och räkningar som bara blir fler och fler, så går det inte. Sms-lån har räntor som inte är av den här världen.

Jag är förtvivlad! Jag kommer alltså få välja vilka räkningar som ska gå till inkasso. Å göra allt för att bostaden ska kunna behållas. Jag kan hjälpa till praktiskt med betalning och koll av konton, men inte med sovplats till en person som ljuger – det avskyr jag nämligen. Det finns nog inget som jag hatar mer än lögner.

Jag sover inte på nätter, tänker bara på olika lösningar. Jag mår dåligt konstant, har som en klump av illamående i magen hela tiden. Å den här personen skyller hela tiden på andra, tar inget som helst eget ansvar. Nu väntar vi ändå otroligt nog på en ny utredning och träffade en väldigt förstående sköterska på psykmottagningen. Men med alla lögner har vi ingen aning om det faktiskt går i lås. Om personen faktiskt kommer att göra utredningens alla moment.

Någonstans känns det som att h*n inte vill ha hjälp. H*n bryr sej inte. Inte om sej själv och allra minst om oss som står brevid. Vad gör man då? Kan man se på när en person långsamt drunknar? Polisen tycker ju det… Jag vet bara att man inte kan rädda någon som inte vill bli räddad. Just nu känns det som någon trycker en kniv långsamt in i mitt hjärta och att h*n står brevid och hjälper till.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram