När man var liten…

När man var liten…

När man var väldigt liten tyckte man att folk i 20-årsålderna var vuxna, en 15-åring såg man upp till och var man 50 så var man nästa död. Jag väntade så länge på att bli vuxen… tänkte att när jag fyller 18, då är jag myndig, får bsetämma själv och alltså vuxen. Då får man köra bil och rösta – då måste man ju vara vuxen!?

Jag kände mej inte det minsta vuxen då… så jag tänkte att ”när man får barn” då är man vuxen. Jag fick första sonen vid 23 andra strax innan 25 och kände efter… är jag vuxen nu? Nä, det kändes inte det minsta vuxet nu heller. Men herregud, har man både körkort, eget hus och barn – ja då finns det ju inget val. Oavsett hur du känner dej är du vuxen, punkt! Så det var lixom bara att växa i rollen som mamma, husägare och… vuxen…

Å visst gör jag allts om krävs av mej, jag tar ansvar (det där man längtade efter som barn; att få välja och bestämma själv), jag ställer krav, jag jobbar och jag får lön, jag skyddar och tjatar och allt annat som är ”vuxet”. Men känner jag mej vuxen nu då? Nääääää, varför ska jag göra det? Jag har nämligen upptäckt att jag inte vill bli vuxen längre – jag vill bara vara jag och få vara ansvarslös när jag vill och ansvarstagande (oftast förståss) när jag vill. Någon enstaka gång infinner sej vuxenkänsla, typ när jag är i skolan och försvarar barnen eller planerar vår ekonomi när det gäller större inköp. Men annars känner jag mej ungefär som 17 hela tiden, en ganska trevlig ålder tycker jag det var 🙂

Känner du dej vuxen?

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.