Jag har öppet för alla att kommentera det som skrivs här på bloggen, men det betyder INTE att man har rätt att skriva vad man vill eller komma med en massa påhopp och påståenden. Man får gärna fråga och ifrågasätta, så svarar jag gärna för att räta ut de frågetecken som finns.

Igår kom detta:

En otrevligt skriven kommentar från någon som är riktigt irriterad på mej. Och som dessutom inte verkar ha läst varken min presentation eller något annat än just det som handlar om sjukdomar. Just den här kommentaren hade kunnat skrivas på ett helt annat sätt utan att jag skulle reagerat negativt alls.

”Anonym” hade bara kunnat fråga ”Är du sjukskriven eller?” Så hade jag kunnat svara på det. Istället är Anonym riktigt irriterad och upprörd över något som inte är riktigt och som h*n tagit ur luften. Å så där fortsätter det några kommentarer till… jag är uppenbarligen en parasit i samhället, som utnyttjar allt och alla. OCH jag är inte det minsta sjuk utan borde nog sluta känna efter… eller nåt…

Samtidigt får det mej att fundera på hur otydlig jag är. Det kanske låter som jag är sjukskriven? Men nog sjutton skriver jag väl att jag ska åka och jobba och hur det är på jobbet, eller har jag drömt det? Men väldigt många med fibromyalgi är ju faktiskt sjukskrivna, så det är väl heller inte så konstigt att ”anonym” antar det. Å det är ju därför jag själv har svårt att förstå att jag har diagnosen, alla andra är ju mycket sjukare än jag.

Mina ingrepp och operationer är tydligen lyxgrejer som jag ska stå för själv. Tänk om det var jag som kommit på allt som behöver åtgärdas… Ja, jag ville ta bort mensen för att slippa Stockholms Blodbad och åtgärda urinröret som satt löst och gjorde att jag i princip kissade på mej. Lyxingrepp? Kanske för en man…  När mina höfter gjort ont i flera år sökte jag till slut hjälp och det visade sej att bägge höfterna var inflammerade och läkaren började fundera på varför och hittade fibron. Jag fick hjälp med klack på skon för att benen skulle bli lika långa och höfterna skulle sluta göra ont – lyx? Kanske… Jag har fått smärtstillande för värken av fibron som jag fortfarande inte tagit en enda tablett av. Mer hjälp än så har jag inte utnyttjat.

Jag kollade upp min gråstarr (som optikern sa att jag har) och läkaren tycker att man ska kolla mitt synfält med tanke på att ögonlocken hänger väldigt mycket. Undersökningen visar att jag inte har fullgod syn och därför vill läkaren åtgärda detta. Lyx? Kanske – men jag är ganska säker på att folk som möter mej i trafiken vill att jag ska köra så säkert som möjligt.

Så har vi då brösten, det där stora bomberna på framsidan. En operation som jag var beredd att betala för, men tänkte iaf se om jag klarade kriterierna. Framför allt eftersom jag har så attans ont i ryggen av dem. Jag trodde iofs inte att jag skulle passera nålsögat, men nu gjorde jag det. Ska jag då tacka nej? En operation som kanske räddar min rygg och ger mej ett mer aktivt liv som äldre.

Å jag är alltså INTE sjukskriven, har inte varit en enda dag de senaste 13 åren (inte ens efter de senaste operationerna) och har inga funderingar på att bli heller. Den dagen jag är hemma från jobbet är det för att jag har slutat att jobba, inget annat. Nä, jag kommer inte att vara sjukskriven under och efter mina framtida operationer, det kommer vi att lösa på ett annat sätt. Träna och resa kan man göra fast man har ont, allt beror på hur man gör det och i de flesta fall mår kroppen bättre av både träning och värme.

Jag borde kanske ta bort funktionen att låta anonyma kommentera, men då är det så många andra som inte kan göra det som jag tycker om att ha kontakt med. Dessutom är det så sällan det kommer en sån här ogenomtänkt och arg kommentar, så det är väl ok… men fråga gärna och få rätt fakta istället för att komma med en massa osanna påhopp. Jag gör faktiskt rätt för mej, betalar min skatt som de flesta andra och vill bara leva ett så friskt liv som möjligt. Är det fel?