Äntligen har jag ringt sista samtalet och lagt sista pusselbiten när det gäller älgolyckan! Så himla skönt att allt är över, även om en del återstår psykiskt.

Det var alltså natten mellan den 4 och 5 juni som det dök upp en älg på vägen när vi åkte mot Varbergs Kurort. Det var runt midnatt och ganska mörkt i trakterna strax efter Smålandsstenar. Vi hade avverkat 40 mil och hade bara det sista kvar när jag helt plötsligt såg päls tryckas mot min sidoruta, rutan sprack och det flög glassplitter och älghår runt mej. Varken dramatiskt eller särskilt läskigt.

Jag hade strax innan sänkt farten, så när älgen klev in i bilens sida bromsade jag inte ens in. Jag släppte bara foten från gasen och rullade vidare medan farten sänktes automatiskt. Någon fara för wiplash eller så, var det alltså inte. Vi stannade och strax efter oss stannade två äldre herrar som sedan hjälpte oss med allt praktiskt innan bärgaren kom till platsen. Det värsta när sånt här händer är att man inte vet i vilken ordning saker ska göras. Ska man ringa polis först? Ringer de Viltvårdare som kommer och söker efter och skjuter djuret? Ska man ringa polis även om ingen är särskilt skadad? Va sjutton har man för försäkringsbolag och vilket är telefonnumret dit? Alltså ringer man pappa! Han visste i vilken ordning saker och ting skulle göras, så vi gjorde som han sa.

Innan bärgare kom till platsen tog det tid. Polisen tyckte inte att de behövde komma alls, så där stod vi med en mosad bil och en bärgare som inte hade plats för oss med all packning. Alltså fick vi vänta på en taxi klockan 2 på natten, som tog oss de sista milen till Varberg. Där väntade personal som sedan var våra änglar hela helgen. Vad hade vi gjort utan alla fina människor på Varbergs Kurort??? För att inte tala om Björn på Hertz, som slog knut på sej själv för att hitta en bil åt oss att åka hem med. Alla har verkligen gjort vad de kunnat för oss och till och med mer än så.

Att ringa alla samtal har varit påfrestande och det där sista har bara inte gått att ringa. Men så igår lyckades jag äntligen ta itu med mej själv och ta tag i det. Vid första försöket var handläggaren på lunch, sedan upptagen i telefon och när jag väl fick tag på honom vid tredje försöket så fungerade itne deras datorer. Men han ringde upp mej någon timme senare och fick de sista uppgifterna av mej och äntligen var allt över!!! Efter drygt fyra månader var äntligen allt fixat!

Nu ska bara ersättning för taxin och sista milersättningen för att hämta bilen in på kontot och sedan är detta bara ett väldigt dåligt sommarminne. Äntligen! Att det ska vara så svårt att ringa ett enda litet samtal och tala om två summor. Det borde vara så enkelt när man vet att allt är över sedan. Men det var så otroligt svårt och satt så långt inne att verkligen göra detta. Men nu är det gjort! Å det känns så skönt!

Vi klarade oss helskinnade ur olyckan, sånär som på lite sårskador i ansiktet. Men mentalt har det hänt grejer… jag tycker inte om att köra bil längre, jag kan knappt se en älg ens på bild och jag kör aldrig bil i mörker längre och skäller på precis alla som gör det. Jag, precis som alla andra, trodde ju inte att detta kunde hända mej. Nu vet jag bättre. Man behöver inte krocka med älgen, det räcker med att älgen korsar en väg vid fel tillfälle och helt enkelt går in i din bil. Skadorna blir precis lika stora och risken att dö är precis lika stor. Vi hade tur i oturen, som klarade oss. Inte änglavakt, då hade älgen aldrig dykt upp. Men inte bara tur, lite väl vald bil också. En hög bil klarar en krock med stort djur bättre än en låg bil. I en vanlig personbil hade vi dött. Iaf jag, eftersom jag då haft älgen ovanpå mitt huvud.

Det vi lärt oss är alltså att vi inte ska köra i mörker/gryning/skymning, vi kommer aldrig ha en låg bil och vi ska byta försäkringsbolag som har hyrbil och leverans till hemort av reparerad bil. En extra viltförsäkring har min pappa redan fixat åt oss, plus en backupförsäkring som jag hade sedan innan som underlättade allt enormt mycket. Vi har också lärt oss att när det gäller vilt så spelar det inte så stor roll om man kör långsamt eller har superkoll längst vägen. Det händer lixom bara. Plötsligt smäller det utan att man fattar vad som hänt.

Men nu är det över! Nu kan vi lägga detta dåliga sommarminne bakom oss och gå vidare. Vi överlevde, det är det enda viktiga!