Idag gör vi mest ingenting mer än förbereder nästa jobbvecka och det kan behövas…

Imorrn har jag ett pass i tingsrätten och de brukar jag vanligtvis se fram emot, men inte den här gången… Vi får veta några dagar i förväg vilka målen är och den här gången är det en vårdnadstvist. Det är verkligen bland det värsta som finns! Jag har inga problem med att lyssna på snatterier, fyllekörningar, misshandelsmål eller mord. Men ser jag att en dag ska handla om någon form av brott begånget mot barn eller en vårdnadstvist då får jag ont i magen.

Imorrn ska jag alltså sitta och lyssna på två  vuxna människor som en gång älskat varandra och gjort ett barn tillsammans. Två personer som numera inte kan komma överens och slåss om om vem som har mest rätt till barnet. Ibland känns det som att de inte bryr sej ett dugg om barnet, utan bara slåss för sin egen rätt och att framställa sej som den bästa föräldern i universum. Det är väldigt sällan vi får höra att ”barnens bästa är…” det vi hör mest är ”jag är bäst…” Jag jag jag!

De bra dagarna kommer vi till tingsrätten och man ber oss vänta en stund. Då vill föräldrarna och deras advokater prata för att göra ett försök att komma överens. Ibland går det, ibland inte. Det kan också vara så att vi för höra deras yrkanden och berättelser och när kommer tillbaka från lunch har någon ändrat sej och förhandlingen avbryts pga nya uppgifter eller att de vill fortsätta samtalen på egen hand. Då finns det hopp!

Men allt som oftast sitter vi en hel dag och lyssnar på smutskastning av parterna, soc lägger fram sin version, släkt och vänner kanske säger sitt. Å i slutet av dagen ska vi försöka bestämma vad som är bäst för barnet, för det är faktiskt det vi i rätten tänker på. Många tror att man alltid går på det mamma säger, men det stämmer inte tycker jag. I de mål jag suttit i har det nog varit fiftyfifty och vi försöker alltid få parterna att enas om det är möjligt. Nu vill jag poängtera att det finns klart olämpliga föräldrar
också då det verkligen är befogat att dra upp skiten, men oftast har vi
två helt normala föräldrar som ”bara” är osams.

Jag har alltså en energidränerande dag att vänta mej. En dag då jag måste ut på lunchen för att komma ifrån, så Martin kommer och äter lunch med mej. När jag kommer hem har jag förmodligen ont i magen och mår illa. Och jag är rätt säker på att jag kommer att sova illa och drömma mycket både före och efter. Samtidigt så skulle jag inte tacka nej till ett sånt mål eftersom jag ändå vet att jag har ett hjärta i det jag gör och gör mitt bästa för att barnet ska få det så bra som möjligt. För mej är det ingen slentrian och jag har inga fördomar om vilket kön som sköter ett barn bäst. Jag vet nämndemän som inte tänker så och då sitter jag hellre själv än låter någon hjärtlös person ta över målet.

Så jag förbereder mej bäst jag kan, försöker sova gott i natt och tar ett djupt andetag innan jag går in i tingsrätten imorrn. Jag vet vad som väntar och hoppas på det bästa…