Jobbigt läge. Det kryper under skinnet. Orosmasken slingrar sej runt i kroppen och gör det svårt att leva normalt. Imorrn är det begravning… Fredrik ska begravas…

Fick precis ett sms att jag behövs på lunchklassen som vägare i Södertälje. Skönt! Då får jag något som skingrar tankarna en stund. Sen är det lunch med Martin, SUSHI, och jobb resten av dagen. Barnen är lediga hela dagen imorrn och det känns skönt att få en lugn förmiddag innan begravningen.

Tankarna är många. Idag landar begravningsgäster på Arlanda. Den sörjande modern ska möta en förkrossad flickvän och hennes familj vid flyget. Det enda bra som kan komma ut av morgondagen är att det blir ett fint avsked. Men döden är väl aldrig fin när det handlar om en ung människa? Den känns bara fruktansvärt orättvis!

Samtidigt kommer tankar som: tänk om det var mitt barn. Nu har mina barn inget direkt riskbeteende som Fredrik hade. Men det kan ju hända en olycka. Junior kan halka med moppen… krocka… Ska jag ha dåligt samvete för att jag är tacksam över att mina barn lever? Så kan man ju inte leva. Men självklart dyker tanken upp…

Nä, bäst att äta frukost och klä sej. Sitter man här så blir tankarna så konstiga. Ni kan ju tänka lite extra på oss imorrn kl 13.00. Det kommer vi alla att behöva, särskilt vänninan och hennes familj. Usch!

.