Att ungar använder uttryck som ”jag får damp”, j-a cp-barn” ”du e ju bög” osv är illa, men det är sju resor värre när man hör vuxna säga det. När jag hör unga säga ovanstående saker säger jag ifrån, alltid! Sen försöker jag ha ett snack med vederbörande, fråga om de vet vad ordet betyder och om de kan förstå hur det känns att bli kallad sånt. Oftast blir snacket väldigt bra och jag hör det inte mer från just den ungen. Unga är ibland oförstående och har inte kunskapen, därför kan jag ta att de är lite korkade ibland…

Men så har vi vuxna människor som säger samma saker. Då blir jag förbannad! En vuxen som säger att dess hund fått damp eller är ”lite cp” – det gör mej galen! Jag säger ifrån då också och det är inte alltid så uppskattat kan man väl säga. Kanske är jag extra känslig? Jag tror inte det, jag har alltid sagt ifrån när folk kallat någon CP. Även när jag själv var väldigt ung.

Hur kommer det sej att vuxna säger sånt? Vet de inte vad termen innebär? Förmodligen känner de ju någon som har ADHD och borde förstå att det är ett funktionshinder. Man hör ju inte vuxna säga bög till nån, som unga gör. Men damp får man tydligen säga om allt som inte är helt normalt, eller? Damp finns ju inte ens längre…

Min grabb har flera gånger fått höra ”damp-unge” eller ”adhd-barn”. På honom stämmer ju det sistnämnda, men varför? Inte kallar man någon ”ds-barn”, ”allergiunge” eller ”j-a epiletiker!” Varför är det skillnad på de olika uttrycken? Varför hör man inte fler vuxna som korrigerar sina ungar? men för mej är den stora frågan: Varför använder vuxna de här uttrycken?

Kan någon förklara för mej?

.