1988-90 jobbade jag på Oscarsteatern i Stockholm. Jag hade den enorma turen och förmånen att få arbeta med The Phantom Of The opera. En fantastiskt uppsättning som jag verkligen hoppas kommer tillbaka någon gång. Jag vet inte hur många gånger jag såg den, men det var säkert ett hundratal. Lika otrolig varje gång och jag tror jag kan varenda replik än idag. Ensembeln var en härlig blandning av veteraner och nykomlingar, som Bert-Åke Varg och Tua Åberg. Den manliga huvudrollen spelades alltid av Mikael Samuelsson, medan den kvinnliga alternerade mellan Elisabeth Berg och Tua Åberg. Tua var min favorit, hon var alltid lika mysig och framförallt duktig. Vi blev alla goda vänner och träffades i stort sätt alltid, även när det var spelledigt. Jag satt i kassan från början och jobbade 5 föreställningar av 7 i veckan. Nästan varje kväll gick vi och åt tillsammans och våra lediga måndagar träffades vi och spelade brännboll och eller gjorde något annat. Vi utmanade de andra teatrarna; China och Cirkus mest. Ett minne jag har är när vi är på Djurgården och spelar brännboll, Sharon Dyall kom på sin vespa i sin underbara skinnhjälm och skulle slå iväg bollen, hon snurrar ett helt varv och missar självklart den lilla tennisbollen och lägger upp ett asgarv. Just då kommer Skansen elefanter på sin dagliga promenad. Några av mina fd arbetskompisar har jag faktiskt fortfarande kontakt med, bla via Facebook. Oscarsteatern är en av de arbetsplatser jag kan längta tillbaka till. Det bästa jag visste var att komma först på morgonen och gå ner i källaren och starta datorerna. Alla pratade om teaterspöket och eftersom vi spelade just Phantomen, så var känslan påtaglig när man gick där i kulisserna. Det var aldrig obehagligt, bara spännande. Just att gå omkring ensam på en stor teater är speciellt, den känslan saknar jag. Lyssna på kilppet, som är när Mikael och Elisabeth sjunger. Får ni chansen, se föreställningen den dagen den kommer tillbaka till Sverige eller i övriga världen. Den är magisk!