Pick your fights…

Pick your fights…

När jag var yngre hade jag inga problem med att säga min åsikt eller gå emellan/dela på folk som bråkade. Jag tog alltid de svagas parti och gick emellan vid mobbing trots att jag kunde få en smäll själv. Det var naturligt för mej, inget jag tänkte på.

De senaste åren har jag dock börjat tycka att det tar för mycket energi att säga emot och argumentera. Uttrycket Pick Your Fights började dyka upp i skallen oftare och oftare. Man behöver ju inte säga allt man tycker jämt eller vara den som står upp för andra hela jäkla tiden. Eller? Kan man gå emot sin natur och sluta bry sej? Tänk för att man kan det! Å det innebär inte att jag blivit mer egoistiskt mot andra, det handlar bara om att jag väjer mina tillfällen när jag verkligen vet att jag kan göra skillnad.

Förr tyckte jag att det var viktigt att någon (jag) vågade gå mot strömmen och visa att alla inte håller med i allt som sägs. Jag engagerade mej i saker och ämnen som var bortglömda och ropade ibland högst av alla. Jag var med i tv-debatter och kände mej hela tiden taggig och arg, även om det kanske inte alltid syntes utåt. Det tog massor av energi och jag var ofta i konflikt med folk, men det gjorde mej inget – jag är inte konflikträdd.

Men att ständigt höja sin röst och gå emot massan är jobbigt i längden. När jag gick in i väggen 1998 började jag inse hur mycket energi det faktiskt tar och att man blir ganska otrevlig… Men att bryta en vana och ett naturligt mönster är svårt. Även om jag inte ville säga emot – så gjorde jag det ändå… det tog tid att lära mej att bara vara tyst. Att vara som de flesta andra. Och det tog emot att inte längre vara den som försvarade allt och alla. Men jag upptäckte att när jag inte skrek lika ofta, så lyssnade fler när jag väl gjorde det. OCH jag blev gladare.

Det tog många år av självbehärskning och jag misslyckades ofta och misslyckas fortfarande ibland. Men numera går det ändå hyfsat bra att hålla truten och inte uttrycka min åsikt förrän någon frågar efter den eller jag verkligen tycker att min röst behöver höras. Kanske har det med åldern att göra, men jag tycker faktiskt att folk tar mej mer på allvar numera. Kanske är jag lugnare i mitt uttryck, kanske bara klokare? Jag behöver inte längre säga allt jag vet och tycker, jag överlever faktiskt ändå. Jag vet inte alltid bäst, men vet ändå en himla massa!

Det är jätteskönt att inte vara ”motvalls kärring” i allt, utan faktiskt luta sej tillbaka och se andra ta de fighter som jag brukade ta. Jag tycker fortfarande lika, men kan vänta lite med att säga det. Jag väljer numera mina fighter  🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *