Jag är inte särskilt kyrklig av mej och går inte i kyrkan mer än när jag är bjuden på dop och bröllop eller när någon nära ska begravas. Men jag tycker om kyrkan som plats, där är lugnt på ett alldeles särskilt sätt.

Jag respekterar präster och alla andra som arbetar inom kyrkan, de gör ett viktigt arbete – precis som tex läkare och psykologer. En präst är väl kanske lite som en psykolog… h*n är iaf bra att prata med. En av kvinnorna som jag tränar med är präst och jag tycker otroligt mycket om henne. Därför stoppade jag henne här om dagen för att fråga ett par saker.

Jag undrade bland annat om det är vanligt att mannen i en parrelation inte vill prata om sjukdomen som hustrun tampas med och om detta beror på att han vill skydda henne? Jodå, det är väldigt vanligt, fick jag till svar. Särskilt i de äldre generationerna. Mannen tror ofta att allt blir värre om man pratar om sjukdomen, fast det egentligen är tvärtom. Ofta handlar det om maktlöshet att inte kunna skydda den han älskar, först och främst för att hon blivit sjuk och sedan för att han inte kan göra henne frisk. Det gamla sitter i, det där att mannen ska skydda sin kvinna och sin familj.

Om kvinnan då faktiskt vill prata om sin situation, kan det uppstå lite problem. Det vanliga är nämligen att kvinnor vill och har ett behov av att prata, kanske inte så mycket med andra som drabbats – utan med sin familj och omgivning. Både för att bearbeta allt som händer, men också för att upplysa om varför hon inte är som vanligt. På ett sätt vill även hon skydda sina nära och kära, genom att berätta så att alla ska förstå att det inte är deras fel att hon är annorlunda.

Bägge vill alltså beskydda, men på olika sätt. Skillnaden är att kvinnan sköter sin egen terapi genom att berätta, medan mannen stänger in och oftast skapar mer ångest åt sej själv. Å det spelar ingen roll om det är mannen som är sjuk, han vill inte berätta eller prata om sjukdomen då heller. Lite som att ”pratar man om det, så blir det på riktigt. Då finns det”.

Å det här blir ju knepigt förstås, särskilt för dem runt omkring. När någon drabbas av cancer så syns det ju när den drabbade börjat med cellgifter. Här har håret precis trillat av… det är svårt att dölja även om det finns keps och snygga peruker – men man kanske inte vill dölja det heller alltid. Att inte prata om det när det faktiskt syns blir ju jättekonstigt. Det blir lite som kejsarens nya kläder, man tassar runt något som alla redan vet om.

Många resonerar så här även om döden och där är barn klokare än vuxna. När ett barn drabbas av allvarlig eller dödlig sjukdom vill de vuxna oftast skona barnet från detaljer och framtidsprognoser. Men barnen vet redan, de känner på sej vad som är fel och får i många fall trösta sina föräldrar. En liten grabb frågade sin pappa varför han var så ledsen över att farfar hade dött, pappan svarade förstås att han saknade sin pappa och var ledsen över att aldrig få träffa honom mer. Då svara sonen ”Men pappa, du kan låna min studsmatta och hoppa så högt du kan och säga hej till farfar”. Det var lixom inte svårare än så.

Man säger att barn och djur är bra terapeuter och lindrar sorg. Prästen rekommenderade därför att vi som har hund eller små barn ska låna ut dem så ofta vi kan till den som är sjuk eller bär på sorg/oro. Då behövs inga ord och ibland är det som en propplösare som får orden att bara bubbla upp. Det här med sjukdom och sorg är knepigt, men vi behöver ju inte göra det knepigare än det faktiskt är.

Vi måste våga prata. Jag vågar – gör du?