Vi har olika rädslor för olika saker, ofta mer eller mindre befogade. En helt obefogad rädsla är förstås att vara rädd för isbjörnar när man bor i Stockholm. Den sortens rädsla kan man vifta bort och intelligensmässigt förstå att den är obefogad. Men det finns andra rädslor som är mer befogade, som tex rädslan för att misslyckas…

Oavsett vad man ger sej på så finns där förstås rädslor av olik slag. Första gången man ska testa något nytt ser man olika scenarier framför sej. Första skoldagen, daten, kyssen, övningskörningen, arbetsdagen, hålla tal… det finns ju massor att vara rädd för! Samtidigt som man är uppfylld av andra känslor som nervositet, glädje och kanske stolthet över att man fått chansen att prova något nytt.

Under de 14 år som jag jobbade på Viktväktarna har jag sett många rädslor när det gäller viktresan. Den största har varit rädslan att misslyckas. Att inte passa in, bli hånad och kanske förlöjligad. En del rädslor har gällt att man funderat över hur man kan komma att förändras vart efter kilona trillar av och hur omgivningen kanske kommer att behandla en annorlunda. Å så är det! Viktminskningen förändrar oss ofta som personer, vart efter kilona trillar av växer självkänslan och vi förändras förstås på vägen. En större självkänsla gör ofta att vi vågar mer, tar mer plats, syns mer och det kan omgivningen ha svårt att handskas med. Har man varit tjock och gått ner i vikt så vet man att man blir behandlad på ett annat sätt som smal av tex butikspersonal. Så visst blir saker annorlunda.

Men den största rädslan är att misslyckas. Å då kanske man inte ens ger sej själv chansen att lyckas. På nåt sätt har man redan innan bestämt sej för att man inte kommer att lyckas den här gången heller och då satsar man inte allt, det är ju ändå ingen idé… Detta är förstås oftast omedvetet. Men jag har sett det hur många gånger som helst, mest hos dem med stor övervikt och som testa varenda diet som finns på planeten. Varför skulle det fungera den här gången? Vad är skillnaden den här gången från alla andra gånger? Är jag ens värd att lyckas…?

I det här fallet är det nästan synd att vi människor är så intelligenta. Vi tänker helt enkelt för mycket! Vi funderar ut olika scenarier och situationer och grubblar så vi nästan går sönder. Istället för att bara göra. Vi är så otroligt bra på att sätta krokben för oss själva och är ofta våra största mobbare. DET måste vi ändra på! Vi måste bli snällare mot oss själva och se att vi är värda att må bra och ha ett bra liv. Å inte slå för hårt på oss när de går åt skogen. För det gör det, går åt skogen alltså – lite då och då under viktresan. Jag påstår att ALLA kan gå ner i vikt, och jag påstår också att ALLA trillar av banan både en och tio gånger på vägen. Men så länge man fortsätter framåt har man inte misslyckats! Dessutom måste man ibland misslyckas för att till slut kunna lyckas…

När rädslan för att misslyckas blir så stor att man inte ens vågar försöka, då måste man göra något! Kanske prata med någon, det har hjälp mej många gånger. Jag har tagit både professionell hjälp och hjälp av vänner. Jag har även lyssnat på dem som behöver prata ut om detta och hoppas att jag varit till hjälp för dem. Det är ett så onödigt stopp på vägen och stoppar upp så mycket skoj i livet.

Det är skitjobbigt att misslyckas, vad det är gäller, men man måste våga försöka ändå! Övning ger som bekant färdighet. Med små steg i taget blir det lättare att ta sej ända fram och när det gäller just viktminskning ska man absolut inte jämföra sej med andra. DÅ blir det skitjobbigt! Ser man andra tappa flera kilo i veckan och man själv står still på vågen är det väldigt lätt att känna sej misslyckad och vilja ge upp. ”Det funkar ju ändå inte” ”Jag kan inte gå ner i vikt” ”Jag kommer vara tjock resten av livet”… är det som ekar i skallen.

Så strunta i andra, skjut rädslorna åt sidan, ta små steg, gläds åt minsta hekto som försvinner och ha tålamod. Att ge upp är inget alternativ! Vi är alla rädda för något, det är inget att skämmas för utan något som har med överlevnad att göra. Men ibland måste vi kaxa till oss, sätta oss på rädslan och ta kontroll över den. För att komma dit vi vill – för att lyckas!