Idag sitter jag i Tingsrätten. De här dagarna ser jag nästan alltid fram emot, det är bara vid vårdnadstvister som jag har lite ångest för att åka hit. Idag är det en massa strömål, lite skåprensning verkar det som…

I förmiddags hade vi en person som kört drogpåverkad och dessutom utan körkort. Förstås… höll jag på att säga, men det sa jag inte… Grejen med den här personen var att det fanns ett långvarit missbruk i botten, men att h*n nu försökte få ordning på sitt liv. H*n försvarade sej själv och var förvånansvärt begåvad, vältalig och trevlig. Såvida h*n inte var en riktigt bra skådis, så trodde iaf jag på det som sas.

Det fanns en utarbetad vårdplan som personen skulle genomgå. En kbt-behandling om 20 träffar, till en början. Vissa ser man på direkt att de inte vill bli av med sitt missbruk, men så var det inte den här gången. De här personen hade helt enkelt ingen lust att missbruka längre. Missbruket hade lett till allt för många sjukdomar och problem som h*n nu ville komma till bukt med.

På åklagarens fråga om programmet verkligen skulle hjälpa till att få ordning på livet, blev svaret: ”Nä, programmet kommer inte få ordning på nåt alls… det är JAG som ska få ordning på allt. Programmet ska hjälpa mej att komma till insikt, sen får jag göra resten”. Det var så klockrent! H*n hade till slut förstått att man faktisikt måste jobba på sej själv för att åstadkomma en förändring som kan leda till en förbättring av sin situation. Det kan ingen annan göra åt en.

Jag hoppas verkligen att det går vägen för den här personen. Visst kommer det säkert ett och annat bakslag, men jag tror faktiskt att h*n kommer att lyckas.

.