Risker att föda barn

Risker att föda barn

I dagens Expressen kan man läsa om Hanna Graaf och hur hon skadades av ryggbedövningen när hon födde barn här om dagen. I hennes blogg kan man läsa hur allt gick till och hur hon mår idag. Av de 240 kommentarerna som fanns när jag läste, så hade väl 8-9 stycken råkat ut för samma sak.

När jag skulle föda Senior i augusti 1993 missade man också med epiduralen/ryggbedövningen. Man punkterade kanalen där ryggmärgsvätskan går och jag fick ett sk läckage. Det här märkte jag inte förrän jag skulle lyfta på huvudet efter förlossningen, då blixtrade det till i skallen och jag kunde inte längre röra mej från midjan och uppåt. Dusch och toabesök var inte att tänka på, jag kom inte ur sängen. Jag kunde inte ens lyfta på huvudet. Senare fick jag veta att vi var två som drabbades samma natt och att det var vårt eget fel eftersom vi inte låg blickstilla när nålen sattes. Om detta var anledningen så måste ju alla drabbas, för vem sjutton ligger helt stilla under en förlossning???

Hur som helst, så kunde jag alltså inte röra mej. Men jag hade ju en fin unge vid min sida, så det gjorde ju inte så mycket. Huvudsaken var att han var frisk. Å så länge jag låg helt stilla så kände jag ingen huvudvärk heller, då var allt som vanligt i knoppen. Tredje dagen fick jag nog, ingen hade hjälpt mej med tvätt efter förlossningen och jag kände mej äcklig. Jag hade eget rum direkt utanför sköterskornas rum och stod under ständig uppsikt, men det visste jag inte. Jag ville duscha och tog mej ur sängen och in i badrummet och där svimmade jag. Då hörde tydligen sköterskorna detta och kom till min hjälp. På nåt sätt fick jag ändå min dusch, men jag kommer inte ihåg hur. Jag kommer bara ihåg att jag var rejält utmattad efteråt och sov länge.

Strax efter detta fick jag en sk bloodpatch. Man tog blod ur armen och stoppade in i hålet i ryggen och då skulle man bli bra. Det blev inte jag. Inte Hanna Graaf heller… det funkar tydligen på andra, men inte på oss. Så jag fick en till dagen efter, men den funkade inte heller. Sjätte dagen fick jag iaf åka hem och ligga still i min egen säng. Nu hade jag iofs fått tillbaka rörligheten i midjan, men nacken var stel och huvudet blixtrade.

Det tog 8 månader innan huvudvärken släppte så pass att jag inte längre tänkte på den. Men en lång tid efteråt hade jag lätt att få huvudvärk och jag blev fort trött i huvudet. När Junior anmälde sin ankomst 17 månader senare stod det med röd spritpenna ”EJ EDA!” i journalen. Den gången fick jag klämma ut bebisen utan bedövning och det var faktiskt mycket enklare. Å nu blir det inga fler barn, kanalen är avskuren  🙂

Visst kan det hända olyckor, det har jag ful förståelse för. Men varför var det ingen som sa något om riskerna? Vare sej på föräldrautbildningen, hos barnmorskan eller innan förlossningen var det någon som sa något om nackdelarna eller riskerna med ryggbedövning. Det finns inte särskilt mycket att läsa om det heller. De jag frågat har inte heller fått veta något. Borde man inte informera om både för- och nackdelar?

Jag tycker det är jättebra att Hanna Graaf och media berättar vad som hänt och vad som kan hända. Visst kanske en och annan blir lite skrämd inför sin egen förlossning, men man måste ju få veta riskerna! Att jag inte kunde ta hand om min förstfödde en ganska lång tid efter förlossningen eller vara ensam med honom är en stor sorg. Det var en stor upplevelse som man delvis missade. Detta borde blivande föräldrar bli upplysta om så att de vet riskerna med sina val. Vi måste prata mer om vad som kan hända och vad biverkningarna kan bli. Det är inte riskfritt att föda barn, så är det bara! Det är inte bara rosa lull och gull. Det kan gå snett, väldigt snett!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.