Klumpen i magen hade blivit mindre och vi började förstå vad som hänt. Då kommer nästa besked… Junior kommer hem efter träningen och säger något obegripligt. Jag frågar vad han snackar om och han säger ”Pappa K är död”. Jag reagerar precis som han gjorde i fredagsmorse ”VA?”. ”Pappa K är död, han trillade och dog… eller nåt sånt. Idag tror jag, så ingen vet än vad som hänt” ”K som i… Han?” Mmmm

Jag sjunker ner i trappen och frågar mej vad som händer. Natten till fredag får vi alltså veta att en av mina närmaste väninnor förlorat sin son. Nu får vi veta att Juniors simkompis och nära vän har förlorat sin pappa. Pappa K som vi träffade för bara någon vecka sedan och som var glad och såg hur frisk och välmående ut som helst. Pappa K som vi träffat på varenda simtävling sedan 11-12 år tillbaka. Som är lika gammal som jag…

En familj till i kris. En familj till som ska orka ta sej igenom en begravning och sorg. En gång till står vi brevid och kan inte göra mycket annat än att bara finnas till. Å där nånstans sa min kropp ifrån. Sömnbrist, mysko mattider och annat har satt sina spår. Idag sitter jag med ONT i halsen och kan knappt prata. Jag har massor att göra, men ska nog bara ta det lugnt och dricka hinkvis med te. En sak måste jag dock göra: kolla läget med min pappa. Han är sjuk, på ett sätt som min mamma inte sett tidigare. Så jag måste kolla upp honom också, även om det bara blir via telefon eller sms. Inget mer får hända nu.

Helst vill jag samla alla barnen hos mej. Lilla M lovade att komma så fort det går. T är ju i USA, så det är en omöjlighet. Men Stora M borde gå att få hit. Vill ha alla hos mej nu, krama om dem och känna att de är ok. Det är lite jobbigt just nu…

.