Så typiskt mej!!!

Så typiskt mej!!!

En av mina kompisar hade lagt upp en artikel på sin Facebook angående forskarnas förslag att ta mer betalt av kraftigt överviktiga personer på flyget. Min kompis är en klok människa som ifrågasatte om detta var ett aprilskämt eller ej. Jag ville ge henne något att tänka på och skrev en kommentar från mitt sätt att se på det om man ser det från forskarnas sida alltså. Bla annat att många överviktiga på samma flyg ökar bränsleåtgången och eftersom fler och fler blir tjocka så kanske man inom en ganska snar framtid måste höja priset för alla resenärer. Dessutom blir det inte särskilt miljövänligt. Det var ju inte så att jag sa att jag tyckte något, bara hur man kan se på saken från ett annat håll.

Då får en av henne bekanta spunk och skriver att med folk som har mina åsikter så förstår hon att världen ser ut som den gör. Hon lastar alltså mej för alla världens problem. Så enkelt. Jag skriver att detta inte är min åsikt, utan ett annat sätt att se på saken för att föra diskussionen vidare. Det fick jag veta var en undanflykt. Sen var jag för ledsen och upprörd för att skriva nåt mer, så jag la helt enkelt ner min medverkan i diskussionen.

Men då kommer ju den där lilla svarta jävulen och sätter sej på min axel, förstås, och tankarna blir mörka och börjar snurra… Jag kanske inte alls är en så god person som jag försöker vara? Folk kanske ser något annat än det jag ser? Det här med att jag försöker leva som jag lär och vara en så bra människa jag kan, kanske inte syns utåt? Egentligen kanske jag är den där lilla, tarvliga, betydelselösa människa som jag alltid trott att jag är. Mina många år av arbetet med min person kanske inte alls har gett någon utdelning. Jag är nog en elak person innerst inne med stelbenta åsikter och elaka kommentar på tungan. Det är ju inte konstigt att ingen vill umgås med mej… Faktiskt rätt åt mej!

Tänk vad en enda elak kommentar kan orsaka. Den kan rasera allt man jobbat med i flera år, allt man byggt upp och varit stolt över. Den får iaf mej att ifrågasätta, vem är jag? Är det någon idé att försöka vara en bra människa när det inte syns. Å andra sidan är det väl inte för att synas som jag vill vara bra, utan för att det ska kännas gott inuti? Men det är så typiskt mej att reagera och kanske till och med överreagera. Men så är det när man har en låg självkänsla, det är svårt att ta sånt här då. En enda liten grej så är man tillbaka på ruta ett igen.

Men något jag lärt mej under alla år med terapi och självinsikt är att det oftast är människor som mår dåligt som säger dumma och elaka grejer. Något annat jag lärt mej är att resa mej igen, plocka ihop den skadade självkänslan och stolt fortsätta framåt. Jag VET att jag är en bra människa, som gör mitt allra bästa i alla situationer och för andra människor. DET kan ingen ta ifrån mej! Jag behöver bara lära mej att inte ta åt mej… å det är inte lätt. Hade jag varit den där vidriga personen så hade jag inte haft något hjärta och inte reagerat. Nu reagerar jag. Alltså har jag ett hjärta som jag tänker väldigt mycket med.

Ingen har rätt att ge mej skulden för världens lidande och elände. Jag vet att jag är bra och gör så gott jag kan. Alltså reser jag mej, borstar av mej och går vidare. Jag duger som jag är!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *