Nog är det väl konstigt? Vännen och jag har i princip träffats 24 timmar per dygn, varenda dag sedan 4 februari. Vi jobbar ihop och lever ihop, träffas jämt. Nu är han hemma hos sina föräldrar och fixar lite, sov där inatt och jag saknar honom!!!
 
Jag borde ju tycka det är jätteskönt att få rå mej själv som jag är van vid. Men det gör jag inte… Jag tycker bara hans sängsida är tråkigt tom och hans soffhörna kall…
 
Visst är det skönt med eget utrymme, men just nu känns det inte alls nödvändigt. Det är en helt ny känsla för mej, jag som trivs med att vara ensam och rå mej själv. Att jag skulle trivas med att ha en annan människa boende här kunde jag aldrig tro. Så då måste han ju vara rätt, eller hur???
 
Han får nog stanna för gott  😉
Barnen tycker iaf det och jag håller med dem.