Häromdagen ringer Senior hem från skolan och berättar att han ska vara ”gästföreläsare” för gymnasiets tvåor som läser om demokrati. Jasså, säger jag – varför då? Då berättar han att en av lärarna på skolan visste om att han suttit i ungdomsfullmäktige och tagit initiativ till ett nytt övergångsställe som nu finns i kommunen. Om detta skulle han berätta, hela processen från förslag till beslut och sedan även utförande. Kul tyckte jag, lite läskigt tyckte han. Allt hade gått superbra och han var väldigt stolt när han kom hem.

Imåndags när han kom hem från skolan berättar han att de haft en tyst minut i matsalen. En av hans klasskompisar dog natten innan efter att ha varit sjuk i cancer en lång tid. Senior har lite svårt att greppa sånt här. Han vet att folk är ledsna och nedstämda och att det är en allvarlig grej, men han tycker ändå att det är mest spännande och vill gärna veta mer. Vi har fått lära honom empati eftersom han inte är naturligt född med det pga sin adhd. Han vet hur han ska uppföra sej när det händer något, men förstår igentligen inte varför. Vaddå? Nån har dött? Det finns väl fler… typ… Hur som helst så hade skolan lagt fram en minnesbok som eleverna fick skriva i och det skulle han göra, trots att han inte kände henne så väl. Martin var väl inte riktigt ok med att Senior skulle skriva i boken och pratade med honom, men jag vet inte hur det hela slutade…

Senior älskar sin skola och är just nu helt inne på att utbilda sej inom ljud, han vill alltså jobba med ljud på tv eller i studio. Han som inte ens tycker om när det låter!!! Jaja, saker kan förändras… nästa vecka är det utvecklingssamtal 🙂

.