I tisdags var jag och Martin på premiären av Carmencita Rockefeller. En sann berättelse om hårfrisörskan från Skåne som lurade i hela societeten att hon hörde till familjen Rockefeller, var prinsessa av Japan, långt kommen forskare inom cancer, hemlog agent och en massa annat. Folk var helt förblindade av henne och trodde henne utan minsta misstanke eller motfråga. Det gick så långt att hon blev nominerad till nobelpriset!

När allt till slut uppdagades nekade hon inte utan konstaterade mer att det börjat som en lek och sedan varit så enkelt att lura alla att det bara fortsatt och gått längre och längre. Till slut hade hon börjar förakta alla korkade människor som gått på farsen men var lite beroende av den dyrkan hon blivit utsatt för. Behovet av rampljus och bekräftelse har jag skrivit om förut och här var just det väldigt tydligt. Man blir förälskad i, och beroende av, uppmärksamheten och söker sej till det som en slags drog.

Sånt ser vi tydligt vid varenda event vi besöker. Hur folk söker röda mattan och snabbt kastar sej över veckotidningarna några veckor senare för att se om de är med på bild. Jag kan stå lite vid sidan om och fascinerat titta på och se hur folk slickar i sej strålkastarljuset. Men hur många som står där bland fotograferna har blivit kända pga något de verkligen åstadkommit? Och hur många är som den där hårfrisörskan?

Just på Carmencita Rockefeller träffade jag bla Bert-Åke Varg, som verkligen gjort massor! Trots detta har han inget behov alls av rampljuset, han ställer sej mest framför kamerorna för att det förväntas av honom. Sen finns det ett gäng andra personer som varit med i någon dokusåpa och blir upprörd när man inte känner igen dem. Å det finns flera som återkommer i veckotidningarna som faktiskt inte gjort sej kända för något alls, men som ändå är på varenda röd matta som går att hitta. Skulle ni se en bild på dem skulle ni inte kunna namnge dem. Å då tänker jag på Carmencita, eller Solveig som hon egentligen hette.

Hade hon kunnat dra sin historia och kommit så långt idag? Förmodligen inte. Eller? De där okända personerna på röda mattan som ingen kan namnet på kan ju… så varför inte? Nu kan man iofs kolla upp folk via internet och sociala medier, men det går nog att luras ändå. Kanske inte lika grovt, men till viss del. Å folk dyrkar ju kända personer även idag, så varför inte? En del verkar ju kunna säga precis vad som helst utan att ifrågasättas alls. Människa är ganska naiv och konflikträdd och tror hellre på det någon säger än verkar obekväm och frågar. Precis som man hellre nickar och håller med än frågar om det är något man inte förstått, man vill ju inte verka dum…

Så Solveig hade nog kunnat dra sina valser även idag, även om hon nog inte kommit undan som vare sej Rockefeller eller Prinsessa av Japan. Sånt är ju lite för lätt för att kolla upp. Men mycket annat hade hon nog kunnat slå i både kreti och pleti. Dyrkad hade hon nog också kunnat bli. Skrämmande tanke.

Hur som helst så var föreställningen otroligt sevärd, välspelad, rolig och tänkvärd. Lite väl tänkvärd kanske eftersom jag tänker på den fortfarande och till och med får lite obehagskänslor av hela historien. Jag avskyr lögner! Jag blir illa berörd och förbannad. Jag blir även besviken och undrar vad det är som gör att någon ljuger. Vissa gör det nog av gammal vana. Andra pga konflikträdsla och att det är enklaste (fegaste) vägen ut. Men man blir ju alltid påkommen! Det lönar sej aldrig i längden att dra en vals oavsett vad det gäller. Dessutom är det enklast att hålla sej till sanningen och slippa komma ihåg vad man sagt senast.

Som ni ser finns mycket tankar kring detta och därför tycker jag att ni också ska se föreställningen. Men ni får skynda er, för det är bara 4-5 tillfällen här i Stockholm. Så passa på! Och återkom gärna med era funderingar kring lögner, bekräftelsebehov och konflikträdsla. Spännande, men även ett ganska obehagligt ämne faktiskt. Vad vet vi om folk? Vem talar sanning?