Snart är det dax för den första av två ångesthelger, nämligen midsommar. Det är inte riktigt lika illa nu som det varit förr, när jag varit helt ensam – men inte långt ifrån… Jag hatar nämligen midsommar- och nyårsafton! Dagar/kvällar när folk träffas, har kul, äter gott och umgås… alla utom jag… så har det alltid känts. Nu har jag Martin och det känns inte alls lika tråkigt, men ändå…

Förr åkte jag bort med barnen, på nyår blev det till solen och på midsommar blev det till Öland. Allt för att slippa se hur andra hade trevlig och för att inte visa andra hur ensam jag var. I år kommer barnen inte vara hemma, jag och Martin blir alltså ensamma och kan göra precis vad vi vill. Då säger folk ”Jamen då kan ni ju vara riktigt romatiska och bara ägna er åt varandra”. Vi umgås varje dag, dygnet runt, vi kan ta vara på tiden och vara romantiska när vi vill!

Visst kan vi sitta i trägården, äta något gott, ta en promenad och lägga oss när andra har som trevligast. Men det gör vi ju varje dag! Jag har försökt bjuda in till olika tillställningar, ibland några få utvalda, ibland alla jag känner. Trots att jag varit ute i god tid har folk varit upptagna och har sina egna traditioner. Jag har även försökt bjuda in mej, men antingen har folk inte fattat eller nonchalerat det.

Det är inte det att jag måste ha något att göra, det handlar mer om känslan av att få välja själv om man faktiskt vill sitta ensam eller komma ut bland folk. Att veta att varmöjligheten finns…

Ja, jag är bitter! Jag vill också ingå i ett socialt sammanhang med socialt umgänge. Träffa andra och ha trevligt. Det är faktiskt inte för mycket begärt!

.