Stress och vikt
Som ni vet så går det troll i vår bröllopsplanering och allt verkar bli annorlunda än vi tänkt oss. Just i lördags blev jag enormt ledsen och när man är ledsen stressas kroppen negativt. De allra flesta påverkas inte särskilt mycket, men jag påverkas väldigt mycket av stress. Min kropp stänger av, jag blir trött och fungerar inte. Så i princip hela lördagen gick åt framför datorn och i soffan. Jag har också väldigt lätt att gå upp i vikt när jag är ledsen/stressad, så vägningen idag kunde visa nästan vad som helst. Dessutom har det varit väldigt varmt här och då samla kroppen på sej vätska, som förstås väger.
Mitt mål var två hekto, då skulle jag kliva under en kilogräns igen och äntligen vara under de förhatliga 62. Det är vid 62 jag känner mej tjock och otymplig. Kanske låter larvigt för er, men jag är bara 156 cm lång och känner direkt när kroppen är för stor. Så första målet är alltid att komma till 61,9 och sen fortsätta mot 59,9. Å jag klarade det!!! Vågen visade exakt 61,9! Inte många som jublar över 2 hekto, men det gör jag! Nästa delmål är 61,1 när jag gå under BMI 25. Kanske blir i mitten på september.
Nu har jag tre ganska hektiska veckor framför mej. Just den här veckan ska vi iväg på en massa pressevent och jag har ingen större koll på maten, men måste äta. Som jag sagt innan så kommer jag att hålla mej till vatten (förutom på onsdagkväll för då ska vi på en visning på NK som är extra spektakulär) och undvika alkohol. Men ofta bjuds det på snittar som är svårt att veta vad de innehåller, härliga bakverk som inte går att identifiera men smakar himelsk. Så jag satsar på att stå still på vågen och hoppas på det bästa.
Eftersom jag kommer att springa mellan eventen och ska gå på Formex på onsdag och eventuellt även torsdag, så kommer det iaf att bli många steg. Det brukar hjälpa till en hel del. Sen är det sömnen som är extra viktigt när jag har mycket att göra, med den blir det lite si och så med när det är tidiga mornar och sena kvällar…
Jag är fortfarande besviken över att Martin inte kan ta mitt namn, eller det kan han, men då måste min exmakes släkt gå med på det och det gör de inte. Så om inte de ändrar sej, måste vi tänka om och det har vi redan gjort eftersom de med största sannorlikhet inte kommer att ändra sej. Så vi har en plan… den är INTE att ta tillbaka mitt flicknamn, jag går inte tillbaka till ett -sson-namn igen. Jag kommer att ha kvar mitt nuvarande namn oavsett vad som händer. Det finns lösningar som inte är som vi önskade, men som får duga.
Ni som kämpar med vikten ska alltså undvika att bli ledsna och stressade. Hur enkelt är det då? Jag menar: vem är inte stressad nu när terminen precis ska sätta igång och man inte kommit in i rutinerna än. Särskilt om det finns barn i familjen och aktiviteter ska köra igång. Men försök att iaf minimera den så gott det går. Hitta några minuter att andas lugnt, ta en promenad, sitt i mörkret på toaletten, blunda några minuter i soffan osv. Hitta andningspauser! För allas skull…
Nästa vecka ska det alltså stå 61,9 på vågen igen, vi får väl se hur det blir med den saken…