Många tycker det är svårt att säga nej. Det gör inte jag… längre…

Dagens föräldrar är oftast engagerade på mer än ett sätt. Man sitter som klassförälder, i förenings styrelser osv osv. Höjer man rösten vid något möte, så nog sjutton blir man tillfrågad om man kan göra ytterligare en sak. Jag sa ALLTID ja, förut… Nu har jag lärt mej att säga nej.

Det är alltid samma gäng som fixar klassfester, skolresor och basarer och som sitter i styrelsen både för ishockey och fotboll. Och det är alltid samma föräldrar som säger nej och som har såååå mycket att göra och därför inte kan engagera sej. Man får höra de längsta och mest fantastiska förklaringar på varför de inte kan engagera sej i minsta lilla grej – när det egentligen räcker med ett enkelt nej.

Jag säger inget om att folk inte har tid (det har iofs ingen), det jag tycker är jobbigt är alla dessa förklaringar. Jag vill inte veta varför, det tar bara tid att lyssna, jag vil bara ha ett NEJ. Men har man dåligt samvete så lägger man ut en lång förklaring, så funkar människan. Det gjorde jag med. Tills jag rannsakade mej själv och såg hur långa mina bortförklaringar var, trots att jag alltså oftast sa JA. Då slutade jag att förklara mej och upptäckte hur mycket enklare det var att säga NEJ. Jag behövde inte vara med överallt och jag behövde inte ha dåligt samvete.

Det är mycket lättare att bara säga: tyvärr – jag kan inte. Än att säga: oj, jo det kanske jag skulle kunna, eller nä fresten, det går nog inte eftersom jag kör X till scouterna och måste fixa middag till Y och sen ska Å till gympan och när jag kör henne måste jag hämta X och sen se till att Y kommer till fotbollen och sen…. Men hallå? Säg nej istället, det är mycket enklare.

Vad tycker ni – har ni svårt att säga nej?

.