Browsed by
Etikett: bröstförminskning

Roliga kommentarer om C-kupan

Roliga kommentarer om C-kupan

Kommentarer 0 kommentarer

Jag fick en rolig kommentar på instagram idag, under bilden ni ser här till höger. Bilden visar alltså hur jag såg ut före min bröstförminskning och nu ett år senare. Jag väger nästan på grammet lika mycket på bägge bilderna. Det är alltså bara kuporna som är skillnaden.

Kommentaren var: snyggt jobbat! Av vem då undrar jag? Kirurgen kanske? Jag har ju faktiskt inte gjort något, mer än sovit några timmar 🙂
Detta visar hur mycket bysten gör för utseendet. Hur tjock jag såg ut fast jag egentligen var smal. Det visar också hur lite folk läser under bilderna. Lite kul är det.

När vi ändå är inne på ämne bröstförminskning kan vi ta andra kommentar jag fått. ”Vad tycker din man om det här” är en ganska vanlig fråga. Mitt svar: vad har han med saken att göra? Det är väl min kropp! Min käre man vill ju att jag ska må bra och jag har faktiskt inte mått så här bra fysiskt på många, många år! Alltså är han bara glad för min skull.

Det roligaste är när jag får höra att jag ser yngre ut. Någon av mina gamla klasskompisar sa ”vi andra blir bara äldre och äldre, medan du blir yngre”. Japp! Så känns det faktiskt också  🙂

Min bästa tid är nu heter det va? Min bästa tid är verkligen nu!
 

Jag fattar ingenting!

Jag fattar ingenting!

Kommentarer 0 kommentarer

Det är måndag igen och vägning i familjen Smaltjockis. Veckorna bara swoschar förbi! De senaste veckorna har jag gått ner mycket mer än jag brukar och därför hade jag ställt in mej på en nollvecka. Tanken var alltså att ha koll med stå still. Kroppen kan ju inte ta bort hur mycket som helst på en gång, iaf inte min. Nu skulle den få vila lite tänkte jag.

Förra veckan hade jag ingen koll alls och tappade 8 hekto, nu hade jag lite mer koll med det blev en del utsvävningar. Fuskvägningar under veckan har visat att jag stått still. I lördagskväll blev jag förkyld, igår var jag däckad. Jag har hostat och snorat mej genom natten och levt på te med honung och halstabletter.

Döm om min förvåning när vågen visade 3 hekto minus! Hur sjutton gick det till? Jag fattar ingenting! Jag som haft så otroligt svårt att gå ner i vikt och snittat under ett hekto i veckan tidigare, går nu ner utan att ens anstränga mej. Jag är förstås jätteglad, men känner mej som ett stort frågetecken! Jag är alltså bara 4 hekto från min Guldvikt!

Plötsligt känns det inte omöjligt längre att nå min drömvikt. Kanske kanske… Ska jag faktiskt kunna väga 55 kg igen? Är det verkligen möjligt? Jag vågar knappt tro det, men kan verkligen känna känslan av att trivas i min kropp igen. Att ha precis vilka kläder jag vill. Slippa handtagen på ryggen. Känna mej lätt. Röra mej som jag vill. Klarar jag nästa mål på 58 som jag inte vägt på 13-14 år, så kanske jag klarar 55 också.

Kan det vara bröstföminskningen som skruvat om skallen kanske? Jag börjar se vad min kropp klarar numera. Jag mår ganska bra och sover så bra som jag kan göra. Kanske var det de där förbaskade tyngderna där fram som sabbade mer än bara ryggen? Min kropp är inte stressad längre, den mår helt ok. Och den visar det genom att gå ner i vikt.

Viktminskning har med så otroligt många olika saker att göra. Man behöver sin sömn och återhämtning, rätt näring och energi för kroppen att orka jobba på, motionen för att benstommen ska hålla och kroppen leva längre, soljus på näsan för d-vitaminet, skratt för välmåendet. Det är så mycket som spelar in och som jag numera har fått ordning på. Bara tanken på att jag som 46-åring ska stå brud igen är svindlande och surealistisk, men får mej på väldigt gott humör. Jag tänker vara minst lika snygg som jag var som 22-åring  🙂

Nu kör vi vidare mot nästa vägning. Det skulle ju vara en höjdare att ta de där sista 4 hektona till Guldvikten. Jag testar!

Livet som Guldmedlem

Livet som Guldmedlem

Kommentarer 0 kommentarer

Jag brukar säga att gå ner i vikt är en resa och att sedan hålla vikten är en helt annan. Jag har gjort den ena och håller sedan 10 år på med den andra. Man blir nämligen aldrig klar…

Jag skrev in mej på Viktväktarna för ganska precis 15 år sedan. Jag är en av dem som bara skrivit in mej en enda gång och sedan blivit kvar. Det är lixom ingen idé att byta metod när man hittat en som funkar. Jag vill inte begränsa mej till särskild mat, utan äta av allt, när och om jag vill. Det får man med Viktväktarna!

När jag skrev in mej var jag nitisk och hade på ett drygt halvår gått ner nästan 12 kg, men jag var inte nöjd… jag skulle bara gå ner 8 hekto till. Men det gck inte, kroppen slog bakut och jag gick upp 6 kilo istället på ingen tid alls. Livet kom emellan kan man väl säga, jag blev frustrerad och kom aldrig i mål. Stress, sömnsvårigheter, depression och en massa annat störde och inte förrän 4 år senare kunde jag acceptera att jag inte skulle klara att stanna på 54 – utan valde 60 som målvikt. Det var en vikt jag stått still på och som min kropp tydligen ville ha och där var jag ändå normalviktig. Inte nöjd, men hälsosam.

Eftersom jag hållit 60 så länge så tänkte jag att jag stannar där ett tag då och fortsätter ner senare. Det var inte så enkelt som jag trodde. Det är svårt att hålla vikten! Jag skrev fortfarande checklista och vågade inte sluta med den kontrollen. Å visst höll jag vikten, så länge den kontrollen fanns. Men efter tre år slutade jag att fylla i och kilona kom sakta tillbaka. När man går ner i vikt har man koll på energiintaget, jag kunde inte äta särskilt mycket mer när jag skulle stå still. Det visste jag, ändå släppte jag kontrollen… men jag kom alltid tillbaka till programmet. Särskilt på vårarna, när livet var lite lättare. Så jag höll mej ändå hyfsat i form.

Så kom dagen när jag fick veta att jag skulle granskas för bröstförminskningen och jag visste att just vikten var det avgörande. Under hela den här tiden hade jag jobbat på VV och hjälpa många, många ner i vikt. Jag var bra på att stötta, ge tips och råd. Så det var bara att börja hjälpa mej själv och ge mej en rejäl spark i baken. Nu skulle min dröm uppfyllas och det berodde helt och håller på mej om det skulle bli av eller ej. Max 25 i BMI, betyder 61,1 i mitt liv, jag ville ner till 59 för att vara på den säkra sidan. Dagen jag godkändes vägde jag 58,7 har jag för mej och dagen då jag opererades vägde jag 58,3. Sen gick det upp!

Operationen, konvalecensen, krånglande knän och trassel hemma gjorde att jag gick upp några kilo. Dem började jag jobba bort under våren och nu är jag nästan tillbaka på min målvikt igen. Viktkurvan här uppe är mitt senaste år. Ni ser hur lätt det är att hålla vikten va? Jag har alltså ätit enligt Vktväktarna i 15 år, jobbat där i 13 eller nåt och varit Guldmedlem i 10 år. Jag borde allså kunna detta kan man tycka. Men det är inte så enkelt!

Men jag ser mej inte som någon förlorare eller som misslyckad. Ja, jag har gått upp i omgångar, men jag har alltid kommit tillbaka. Jag vet vad som fungera och kör upp på banan igen titt som tätt när det går lite för långt. Nu är operationerna över, nu har jag iaf en chans att komma i mitt livs form och den chansen tänker jag ta! Jag ska ha på mej en bröllopsklänning om ett år ungefär, då ska jag trivas i den och kunna välja vilken jag vill! Vintern är jobbig, det vet jag… då går jag ofta upp något kilo. Men den här vintern har jag ingen konvalecens att tänka på eller annat trassel runt mej. Den här vintern kan jag fokusera på mej!

Visst är det svårt att gå ner i vikt för väldigt många, men det är minst lika svårt at hålla vikten. Därför vill jag uppmana er att inte sätta er målvikt för lågt, som jag gjorde. Blir det för svårt att hålla vikten känner man sej ofta misslyckad, men det är man inte! Man är inte misslyckad så länge man fortfarande försöker och kämpar. Genom att sätta en hälsosam vikt, kanske bara något kilo under normal BMI istället för undre gränsen ökar man möjligheten att hålla vikten och istället känna sej som en vinnare. Sen kan man ju fortsätta ner lite till när man se hur enkelt det är, om man vill…

Jag har idag 1,5 kg till mål. På måndag ska det stå 3 hg mindre på vågen, då är jag äntligen normalviktig igen enligt BMI som fungerar för mej som måttabell. Sen är önskan 2 kilo till och sen får vi se… Drömmen är de där 55 som jag faktiskt kom ner till då när jag först skrev in mej. Nu är förutsättningen en helt annan, så det kanske går… vi får helt enkelt vänta och se  🙂

C-kupan fyller 1år!!!

C-kupan fyller 1år!!!

Kommentarer 0 kommentarer
Före, efter 1 vecka och nu.

För ett år sedan låg jag nersövd på ett operationsbord och fick min stora dröm uppfylld! E-kupan skulle bli en C-kupa! Något jag drömt om sedan 1995 ungefär.

3 timmar och 7,4 hekto senare skulle jag väckas. Det gick inget vidare… Jag hade urdåliga värden och reagerade inte när de försökte väcka mej. Det kunde slutat där, men tack o lov vaknade jag efter många om och men och allt slutade väl. Det var tydligen min sömnapné som ställde till det och som gör att jag helst inte ska sövas på ett långt tag framöver.

När jag väl kom till medvetande drog jag undan täcket direkt för att se resultatet. Så små!!! Perfekta!!! Jag var så otroligt lycklig!
Jag kan ärligt säga att det är något av det bästa jag gjort och att jag inte haft ont en enda minut. Förutom när jag sträckte mej lite för långt någon dag efter operationen. Läkningen gick bra och allt har funkat perfekt! 
Jag har alltså gjort en bröstförminskning, inte något lyft. När landstinget godkänner en förminskning får man det och inte något mer. Det syns också på bilderna nu, tyngdlagen har gjort sitt kan man väl säga. Lite häng har jag fått tillbaka, men det gör mej inget alls! 
Uppifrån, det jag ser, är ungefär detsamma som förut. Jag har ungefär samma klyfta, men slipper tyngden. Jag väger ungefär lika mycket på alla bilder, men vart efter brösten mjuknat så ser de också större ut. Ärren har bleknat, visst syns de, men mej stör det inte. Jag har känsel på nästan hela vänster bröst, men nästan ingen alls på höger. Det stör mej inte heller. På vänster sida syns ärret lite i nederkanten på behån, men det är det bara jag som ser – så det spelar ingen roll.

Jag har inte gjort detta som ett skönhetsingrepp, utan som en livsförbättrande åtgärd. Jag har blivit av med tyngden fram och på axlarna, nacke och rygg. Jag sover bättre och kan röra mej som jag vill, det är det som är viktigt! Att det är roligt att köpa kläder och att jag numera kan ha vilka kläder som helst är en bonus. Jag mår tusen gånger bättre i min kropp nu än för ett år sedan, det är det som betyder något. Och det är därför jag kan rekommendera detta till andra.

Det är värt den långa vägen att först gå ner i vikt, få remiss av husläkaren, träffa sköterska som ska godkänna ingreppet, träffa läkare, opereras och sedan läka. Att gå ner i vikt tog sin tid och sedan tog läkarkarusellen ungefär ett år. Gör man det privat går det snabbare, du kan väga vad du vill nästan och man kan få mer gjort efter sina önskemål. Landstinget kräver max bmi25 och tar hälften av storleken, punkt. 

Drömmer du, precis som jag gjorde, om en bröstförminskning så ska du absolut göra det! Under kategorin ”bröstförminskning” här vid sidan, kan du läsa allt om allt och se bilder vart efter. Har du fler frågor så är det bara att skriva en kommentar här under eller på min facebooksida så svarar jag så snabbt jag kan.

Det här var min dröm och mitt mål med viktminskningen. Jag lyckades och är mycket lyckligare. Något av det bästa jag gjort! Grattis lilla C-kupa på din ettårsdag 🙂

Börjar på måndag…

Börjar på måndag…

Kommentarer 0 kommentarer

Vi som vill gå ner i vikt är värre än Alfons Åbergs pappa faktiskt. Vi ska bara… väldigt mycket… Vi ska bara ha semester först, vi ska bara gå på den där festen, vi ska bara äta upp det som finns hemma… å så ska det ju förstås bli måndag också. Klart man börjar sin viktresa på en måndag, man måste ju få ha helg och ”unna” sej lite först. Känner ni igen er?

Men varför tänker vi egentligen så? Helger har vi 52 gånger om året, semestern ska väl om något gå till att ta hand om oss själva och de där festerna kan vi väl gå på ändå? Å en måndag? Varför just en måndag? Varför inte börja på en fredag och göra helgen så sund och bra det går istället?

När jag började på Viktväktarna i för exakt 15 år sedan. Idag faktiskt! Så hade jag aldrig bantat i hela mitt liv. Jag hade kört flygvärdinnemetoden några dagar innan jag skulle gifta mej, men i övrigt hade jag inte testat varken pulver eller dieter. Men efter barnen kom började kilona smyga sej på och min mamma frågade om vi inte skulle besöka Viktväktare där hon sedan länge var Guldmedlem. Men den där Guldvikten höll hon inte längre så hon ville ta tag i vikten igen. Jag sa att hon fick kolla när och var det var och säga till mej när hon visste.

Samma kväll skrev jag in mej på Viktväktarna! På en… måndag! Det visade sej nämligen att det var klass samma dag som hon frågade mej och då var det lixom bara att pallra sej dit. Inte anade jag väl då att jag både skulle jobba där ganska snart och även träffa min blivande man i samma lokal.

Vad jag vill säga med detta är att det bara är att börja! Strunta i vilken dag det är, vad som ligger framför dej och alla de där ”ska bara”. Som Hristos som vann Biggest Loser säger ”Fucking, gör det bara!”. Jag gjorde det bara! Och gick verkligen all-in, trots att min bästa kompis dog en vecka senare, trots att jag hade två små barn hemma med 10 diagnoser, trots att jag var ganska nyskild och trots att det skulle visa sej att jag har ganska svårt att gå ner i vikt. Jag gjorde det bara.

Å jag gick ner i vikt. Kilona rasade inte av mej som hos många andra, utan jag fick snällt nöja mej med något hekto i veckan. Men jag höll ut och gick i mål ganska precis 4 år senare, då på en vikt jag inte alls var nöjd med men insåg att jag skulle kunna hålla. Jag gick ner 12 kg på ett år ungefär, men gick upp 5 kg nästan direkt. Jag kunde inte (pga stress mm) hålla min nya vikt, utan gick i mål på en högre som ändå var inom BMI. Ibland vet kroppen bättre än knoppen. Det skulle alltså ta ett par år att fatta det… nu är min målvikt 60 till mina 156,5 cm.

I 11 år har jag alltså varit Guldmedlem, men jag kan inte påstå att jag hållit vikten i alla dessa år. I wish! Men jag har aldrig släppt taget! Jag har bara skrivit in mej en enda gång på Viktväktarna och sedan aug 2000 har jag haft det som livsstil. Mer eller mindre. Jag går upp under vintern och ner på sommaren, men min nyårsvikt är aldrig högre än förra nyårets – så det går lite lite ner hela tiden. Å nu när jag barnen flyttat ut kan jag fokusera på mej själv helt och hållet och sköta mej bättre och ta hand om hela mej. För det är det allt handlar om: att bli sin egen bästa kompis! Och ta hand om sej som den bästa kompisen skulle göra.

Så glöm alla ”ska bara” och kör igång NU. Den perfekta dagen kommer ändå aldrig, eller också är den precis just idag. Se viktminskningen långsiktigt och utrusta dej med tålamod. Alla rasar inte kilovis varje vecka. Har man familj, små barn, jobb och stress får man göra så gott man kan. Å lyssna på kroppen, den målvikt du vill ha kanske inte din kropp vill ha. Börja med att sikta på översta BMI (jag vet att alla inte gillar BMI-skalan) och ta sedan kilo för kilo och stanna där du kan hålla vikten långsiktigt. Gör inte viktminskningen till en kur, utan till en livsstil. Å kör du av banan är det bara att stryka ett streck och köra upp på banan igen. Inte banna sej själv eller känna misslyckande. Bara fortsätta framåt. Det var så vi lärde oss gå, cykla, köra bil och en massa andra grejer. Vi övade om och om igen, tills vi kunde. Men ibland glömmer man ändå av sej och trillar, då är det bara att testa igen.

För mej förändrades livet total den dagen jag skrev in mej på VV. Jag fick ett annat förhållningssätt till mat och blev piggare. Bara ett halvår senare frågade min dåvarande konsulent om jag hade lust att hjälpa till vid vågen och jag sa ja.  Då satt Martin i kassan (han har gått ner 60 kg med VV). Han var väl trevlig, men ganska tystlåten och det hände inte så mycket just då. Våra vägar korsades genom åren, jag avancerade till kassan och vi började jobba lite oftare med varandra. 2008 var jag i akut behov av pengar och frågade om han behövde hjälp i sina klasser och någon månad senare flyttade han in hos mej och grabbarna. Å nu ska vi alltså gifta oss!

Så vad väntar ni på! Skriv in er på Viktväktarna nu – livet kan förändras totalt för er  🙂

Vi tar det ett varv till… tabuämnen…

Vi tar det ett varv till… tabuämnen…

Kommentarer 0 kommentarer

Jag berättar om mina ingrepp lite då och då för att alla ni underbara kvinnor därute ska få upp ögonen för vilka möjligheter som finns för att få ett friskare, bättre och rikare liv. Nu var det ett tag sedan jag berättade om de två viktigaste ingreppen, som faktiskt var helt livsförändrande och livsförbättrande. Eftersom det återigen kommit en hel del frågor så tar vi det ett varv till  🙂

För några år sedan gjorde jag två operationer med ett års mellanrum, operationer i de nedre regionerna. Så har du svårt att läsa om tabuämnen ska du sluta nu. Ni andra som är lite mer öppna, som kanske har problem eller som är
allmänt intresserad ska nu få veta hur mitt liv blivit 200% bättre av två enkla operationer. Å självklart är det helt ok att skicka
frågor både som kommentar här nedan eller på mailen mrinda@swipnet.se
Ni som fått hjälp får gärna berätta det också  🙂

Det är nu ca 5 år sedan jag började min kroppsliga renovering. Jag
hade ett antal punkter på sånt som störde mej och faktiskt handikappade
mej i min vardag. Men det handlade ju om mens och urin… sånt man inte
pratar om… Men det första är ju inte riktigt lika pinsamt som det
andra, så jag började där.

Då hade jag rikliga blödningar drygt en vecka per månad. Så mycket att
jag ibland inte vågade gå hemifrån. Jag har bla suttit på en konferens
och känt hur det bara exploderar mellan benen och blodet forsar. Jag
låste in mej på toaletten medan Martin fick komma med nya kläder. Sånt
vill man inte vara med om. Å det blev bara värre och värre… Det finns
inget som heter Happy Period!!! Så fick jag höra talas om att man kunde
bränna slemhinnorna i livmodern och i princip bli av med blödningarna
helt. Det lät ju för bra för att vara sant, men efter lite googlande
hittade jag ingreppet Novasure och insåg att det faktiskt inte var för
bra för att vara sant. Det här var på riktigt! Det skulle jag göra!!!

Så jag kontaktade min husläkare som också fick googla. Han hade inte
heller hört talas om det men konstaterade att om detta var så enkelt som
det verkade så skulle det öppna dörren för många kvinnor. Så han skrev
villigt en remiss och bollen var i rullning. Jag fick först komma till
en gynekolog som försökte övertala mej att sätta in hormonspiral, det
skulle lösa alla mina problem enligt henne. Jag sa ”Jag vill inte ha hormoner eller
läskiga saker i min kropp och min man är steriliserad, så varför ska jag
då ha preventivmedel och hormonspiral?” Hon hade inget bra svar på det
utan skickade mej vidare till kvinnokliniken.

Jag fick tid för konsultation omgående och var glasklar kandidat för
ingreppet OM jag lovade att berätta för alla jag känner om det! Min
läkare på kvinnokliniken var enormt frustrerad över att så få känner
till det här enkla ingreppet som förändrar livet helt för många kvinnor
och skulle kunna förändra livet för många fler om de bara visste. Så
självklart lovade jag att sprida informationen, jag har ju en blogg  🙂

Bara
tre veckor senare låg jag på operationsbordet. Vid ingreppet Novasure
för man in ett instrument i livmodern som man hettar upp och fäller ut
som ett paraply. Det värms upp och bränner av alla slemhinnor vilket gör att ägget inte
kan fästa. Man blir inte steril men rent tekniskt kan man inte bli med
barn och skulle man ändå bli det så blir det ofta utomhavandeskap. Man
ska alltså vara helt färdig med barn och man kan även sterilisera sej
under ingreppet. Man är sövd och det tar ca 5 minuter, sen är det klart!

Från Stockholms blodbad till ca en teskeds blödning var resultatet direkt efter och som
fortfarande efter drygt 4 år är lika befriande. Läkningen tog ett par
veckor, men jag kunde jobba som vanligt dagen efter. Detta motiverade
mej självklart att ta tag även i nästa problem… nu hade jag ju
dessutom en bra kontakt på rätt ställe. Så något halvår senare försökte
jag kontakta läkaren på samma kvinnoklinik igen, hon hade slutat!!! Men
jag tänkte att det fick bära eller brista, så jag sa vad saken gällde
och fick träffa ytterligare en trevlig och förstående läkare. Tänk att
det fanns två!!!

Jag berättade att jag läcker urin när jag hostar, nyser, bär, springer,
tränar osv och att jag är konstant kissnödig och alltid måste ha en
toalett nära till hands. Jag hade redan innan fyllt i ett schema och där
syntes problemen tydligt. Så fick jag genomgå en väldigt mysko
undersökning där man fyllde min blåsa med vätska och sedan skulle jag
hosta, skratta och en massa annat. Även här var jag en glasklar kandidat
för ingreppet som heter TVT. Det visade sej nämligen att mitt urinrör
hade lossnat, förmodligen under min första förlossning. Det spelade
alltså ingen roll hur duktiga jag än var med knipövningarna, det hjälpte
ju inte eftersom allt satt löst.

Även
här gick det snabbt från undersökning till operation. Det är nämligen
alldeles för få kvinnor som vågar be om hjälp när det gäller bägge
ingreppen så det är ingen kö alls för operation. I första fallet vet man
inte om det och i andra är det för pinsamt. Alltså är jag helt öppen
med allt för att ge andra en chans till ett helt nytt liv! Operationen
tog kanske 30 minuter och innebär att man hänger tillbaka urinröret
genom att lägga ett band under det. Man har lite ont efter och ska hålla
sej rejält lugn 2-4 veckor, men jag jobbade dagen efter och var som
vanligt efter 6 veckor och kunde springa Vårruset då. Bandet kändes lite
grann under några månader, men nu känns det inte alls. Å när jag nyste direkt efter operationen behövs jag inte
ens korsa benen!

Sedan dess har jag både fixat ögonlocken och förminskat brösten, men jag kan säga att de här två var de viktigaste för mej. Att
slippa planera aktiviteter efter tid i månaden och alltid veta var
toaletterna finns är inget roligt liv. Om jag bara hade vetat om de här
två ingreppen tidigare hade mina problem varit ur världen långt tidigare.
Men sånt här pratar man ju inte om! Trots att var och varannan kvinna
har problemen. Visst är det konstigt? Om alla bara visste och
förstod att man med små ingrepp kan få ett helt nytt liv… Tänk så
många fler glada kvinnor det skulle finnas!

Så jag gör vad jag kan för att upplysa alla där ute som går omkring och faktiskt är rejält olyckliga, precis som jag var. Jag är en mycket gladare
och mer aktiv människa nu än förut och jag vet att mina
erfarenheter fått flera att söka hjälpen. Det är jag riktigt stolt över!
Men det finns ju fortfarande många som inte vet att hjälpen
finns. Så jag fortsätter att skriva och ni som tröttnat kan ju bara
hoppa över inläggen… 

Det här är viktigt! Det handlar om kvinnors livskvalitet! Att våga ta
plats! Att våga be om hjälp! Att respektera sej själv, sitt liv och se
sej själv som viktig!

Ibland måste man våga!!!

Ibland måste man våga!!!

Kommentarer 0 kommentarer

För precis ett år sedan hade vi vår sista klass på Viktväktarna. Efter 14 år var det dax att göra något annat och ta ett väldigt läskigt steg ut i något vi inte visste något alls om. Jag skulle bli hemmafru och Martin sökte jobb, ingen av oss hade alltså någon inkomst alls…

Vi hade räknat ut hur länge vi kunde leva på vårt sparande och såg ljust på framtiden. Vi trodde ju att Martin skulle få jobb direkt med den utbildning han nu hade. Men det fick han inte… Det tog hela 7 månader innan han fick napp,  som iofs visade sej vara en riktigt lyckträff och värt att vänta på. Han trivs väldigt bra där!

Under tiden som vi var hemma tillsammans fortsatte Martin att förkovra sig i olika mindre kurser och jag ”roade” mej med att opereras några gånger. Jag var alltså väldigt tacksam att Martin faktiskt inte hade något jobb just då utan kunde ta hand om mej när det var som värst. Först fixades mina ögonlock, en operation jag inte alls hade räknat med men som ögonläkaren ville göra bums. Det var inte kul! Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv! Men snyggt blev det och nu ser jag hela världen igen  🙂

Sen var det dax för den STORA operationen, DRÖMMEN! Det jag väntat på i 15 år. Äntligen skulle min E-kupa tas bort och bli något litet och mer behändigt. Vad det skulle bli och hur det skulle se ut visste jag inte. Och jag brydde mej inte heller. Det fick se ut hur det ville, bara det blev mindre! Å det blev det! När jag vaknade upp efter operationen hade jag en nätt liten C-kupa som jag trivs jättebra med. Nu kan jag röra mej precis hur jag vill och mår toppen! Läkningen gick hur bra som helst och jag hade faktiskt inte ont en enda minut. Men jag fick ju inte göra något, så det var tur att Martin fanns där.

Hösten var ganska trist. Vi började bli lite stressade över jobbsituationen, men jobbade på med vikten istället. Det var många, långa promenader tillsammans då vi löste allt från middagsfrågan till världsfreden. På en sån promenad berättade jag om min idé om ett magasin och på bara några dagar hade Martin snickrat ihop en websida åt mej. Så det var bara att börja skriva, ansöka om eget företag och en massa annat. Å sedan dess har jag haft min bebis Du i Fokus som rullar på och ger oss möjlighet att göra och se en massa roliga saker. Jag tjänar fortfarande inte en krona, men jag har kul!

Så kom dagen då vi skulle åka till Gambia och sorgen var stor när resan ställdes in pga ebola i angränsande länder. Så mycket känslor det finns i kroppen och så ledsen man kan bli! Det tog tid att komma över det, men nu är en ny resa bokad så i januari drar vi iväg istället.

7 januari kom äntligen Martins första arbetsdag! Och sen kom första lönen! Äntligen kunde vi täppa till kasshålen som började bli ganska stora. Å några löner senare kunde vi börja spara lite igen. Vilken skön känsla! Nu har vi det inte särskilt fett, men vi klarar oss. Huvudsaken är att vi har så det täcker våra utgifter och att vi mår bra.

Vi tog steget ut i något helt okänt, men landande till slut med bägge fötterna åt rätt håll. Min hemmafrutillvaro blev inte riktigt som det var tänkt, istället blev jag redaktör för ett webbmagasin. Å jag har inte jobbat så här mycket på länge. Men jag har kul! Martin går till jobbet med ett leende på läpparna varje morgon, och trivs jättebra. Med vikten är det just nu lite sisådär… men bara sommaren sätter fart på riktigt så ska även det bli bra.

Ibland måste man våga göra något galet, våga chansa. Man har bara ett liv och det gäller att leva det fullt ut medan man kan. Jag vill inte ångra att jag inte vågade mer eller vara bitter över att jag stannade i något jag inte trivdes med. Livet är för kort för det! Våga följa era drömmar, gå emot strömmen, göra det oförväntade. Våga leva!!!

Man måste ha ett mål!

Man måste ha ett mål!

Kommentarer 0 kommentarer
Sommaren 2014

Även om jag slutat jobba på ViktVäktarna så är jag fortfarande engagerad i andras viktnedgång samtidigt som jag kämpar på själv här hemma. Med 14 år på VV har man ju fått en del kunskap som går att använda även i fortsättningen. Både för min egen del och för att hjälpa andra. För det gör jag fortfarande! Både här på bloggen, på olika FB-grupper och även lite privat försöker jag att stötta och pusha.

Vi som jobbar eller har jobbat med viktminskning vet att motivationen håller i sej i ca 6 veckor. Sen tröttnar man av olika anledningar. Många tar tag i sin vikt eller andra förändringar som ska göras i januari och/eller i augusti och efter ett par månader så rinner engagemanget ut i sanden och man säger att motivationen tappats bort. Hur ska man hitta den igen?

Jag påstår att motivation inte är något som kommer av sej själv. Motivation är något man själv skapar och ibland får lura sej till. För mej räcker det oftast med att ställa mej naken framför spegeln… det behövs inte särskilt många sekunder för att konstatera att jag inte gillar det jag ser och att jag faktiskt måste skärpa mej. Problemet är att mitt stora mål är nått och att jag inte har något nytt. Å har man inget konkret mål som är viktigt för en, då vet man inte vad man ska sträva efter eller vart man ska. Då är det svårt att komma dit man vill, eftersom man inte vet var man vill och  varför. Så jag måste hitta ett nytt mål! En viktig anledning att orka vidare. Något som är viktigt för mej.

Mitt stora mål var att nå bmi 25 och bli godkänd för en bröstförminskning. Det gjorde jag och operationen utfördes i augusti förra året. Nu mår jag mycket bättre och har den kropp jag alltid önskat mej. Jag är symetrisk, kan röra mej obehindrat och mår verkligen toppen i min nya kropp. Men vågen går stadigt åt fel håll och jag är lixom nöjd… trots att jag ser och känner att jag väger lite för mycket. Mitt bmi just nu är 25,7 och jag som är normalt byggd och inte tränar särskilt hårt kan numera gå efter bmi-tabellen och kan alltså konstatera att jag är för tjock. Kanske inte tjock, men jag väger för mycket för min hälsas skull.

Så hur får jag tillbaka motivationen? Vad ska bli mitt nya mål? Hmmm… motivationen brukar komma med solen. Men jag måste ju ta tag i mej även om det regnar… nytt mål skulle kunna vara att gilla det jag ser i spegeln. Men kommer jag någonsin att göra det? Jag har en känsla av att jag alltid kommer att se något fel hur ”perfekt” jag än blir. Knepigt!!!

Jag har hela tiden haft som mål att bli den piggaste pensionären. Men det är så luddigt. Vaddå piggast? Om alla andra är det minsta krassliga eller småfeta, så blir jag ju piggast nästan oavsett hur jag mår så länge jag ligger kvar på den vikt jag har… nä, det räcker inte! Jag ska väga 58 kg den dag jag fyller 50, för då ska jag glida runt i en ny läcker bikini på stranden på Samoa!!! Så! Nu har jag ett konkret mål! Väger jag inte 58 då, så blir det helt enkelt ingen drömresa!

Jag har 4,5 år på mej. Det ska väl baske mej räcka för att ta bort 5 kg!!! Så kom igen nu alla tappade sugar. Sätt upp ett konkret mål, så ska ni se att motivationen kommer tillbaka. Men ha inte så förbankat bråttom! Hållbar viktminskning tar tid, låt den göra det!

Handdukarna växer!

Handdukarna växer!

Kommentarer 0 kommentarer

Jag upptäcker nya saker hela tiden när det gäller min nya kropp. Idag upptäckte jag att hotellhanddukarna blivit större!

Asså… Kanske inte större, men före min viktminskning och bröstförminskning så nådde de inte alls om utan blev en rätt stor glipa. I morse var det första gången jag använde en hotellhandduk efter operationen och den gick med råge runt mej! 
Att gå ner i vikt och få min operation var livsviktigt för mej och gav mej en livskvalitet som jag inte var möjlig. Såna här små upptäckter kanske verkar lite larviga i era ögon, men för mej är det jättestort! 
Så ni som kämpar med er vikt eller andra stora projekt. Sikta på ett rejält mål, något som är viktigt för er, så kommer ni fram, förr eller senare. Det är värt allt jobb, jag lovar!

En ljuvlig dag!

En ljuvlig dag!

Kommentarer 0 kommentarer

I fredags jobbade jag häcken av mej här hemma för att vara heeelt ledig igår. Jag röjde i trädgården, körde skräp, klippte gräset för första gången i år och en massa annat. Strategin funkade! Igår njöt vi av solen precis hela dagen!

Martin och jag började med en lång frukost tillsammans ute i trädgården. Vi satt i bara underkläderna, pratade, åt och hade verkligen kvalitetstid tillsammans. Sen drog vi på oss kläderna och tog med Baileys ut på långpromenad. Det hade precis varit kosläpp så det var en hel del människor i rörelse. Baileys fick hälsa på kavlarna i hagen och fotas med en miljon tusenskönor. En riktigt skön, avkopplande och välgörande promenad.

Efter lunch satte jag mej i solstolen, i bikini och läste. Jag har massor att läsa ikapp, bland annat sisådär 10-12 nummer av Allas och ett gäng böcker som ska resenceras. Två tidningar lyckades jag läsa igenom innan jag somnade en kort stund, men då hade jag iaf lagt mej på altangolvet på en filt. Där låg Baileys och jag och riktigt fulsov, sådär så man drägglar… gött var det iaf  🙂

Motvilligt gick jag in vid 18-tiden för att äta middag – då sken solen fortfarande för fullt. Jag gav mej själv hela gårdagen ledigt i solen eftersom jag visste att det skulle bli rgen idag. Å visst blev det det. Jag vaknade till en grå himmel och direkt känns allt mycket tråkigare. Det ska tydligen bli fint imorrn igen, men sen verkar hela veckan styras av regn… blä! Det är inte bara det att det är tråkigt, jag får ont av väderomslag och fryser så det gör ont inne i skellettet. Jag trivs bäst i sol!

Så idag sitter jag och försöker få så mycket som möjligt gjort, så jag ska kunna sitta i solen imorrn igen. Så får det väl bli en vecka framför datorn om vädret blir som utlovat. Tills på torsdag det vill säga, då åker vi nämligen på upptäcksresa till Åland! En helg då vi ska se vad ön har att erbjuda och sedan skriva om alltsammans. Då får vi verkligen hoppas på bra väder!!!

Har ni några tips på vad vi borde se eller göra där? Eller något ni själva är nyfikna på och vill veta mer om? Ge oss tips!