Auschwitz – Ett besök man aldrig glömmer
I förra veckan var det Förintelsens Minnesdag. Ända sedan jag läste Anne Franks dagbok, som väldigt ung, har jag varit intresserad av Förintelsen och läst nästan allt jag kommit över.
Eftersom jag tycker att det tillhör allmänbildningen att veta så mycket som möjligt om vår historia så bilade jag och barnen till Tyskland 2006 och besökte Bergen Beltzen när de var tillräckligt gamla. Det var där som Anne Frank och hennes syster dog bara en kort tid innan lägret befriades. I Bergen Beltzen finns inga gaskammare eller lägerbyggnader kvar, bara enorma högar som är gravar för tusentals människor. Det var en lagom plats att börja om man som jag, ville ge barnen början till en djupare kunskap om Förintelsen.
2008 blev Martin och jag ett par, han är född i Polen och vår första gemensamma resa gick till hans gamla hemland. Självklart var även barnen med och självklart ville jag att vi skulle besöka Auschwitz. Barnen var tillräckligt gamla och Martin var såklart vår guide eftersom han kan språket, vilket underlättar väldigt mycket där. Han hade heller inte varit i Auschwitz och ville också åka dit. Kanske inte ett självklart resmål som nykära… dessutom vår första midsommarafton tillsammans… men vi är ju inte som andra.
Flyget gick till Krakow tidigt på torsdagmorgon. Vi tog lokalbussen från flygplatsen och hoppade av i närheten av gamla stan. Vi bodde i de historiska judiska kvarteren på ett hostell 10-15 minuter från centrum och Mariakyrkan. Så fort vi installerat oss letade vi oss fram till busstationen och bussarna till Oświęcim som ligger cirka 60 kilometer väster om Kraków. Det som vi kallar Auschwitz. Vi köpte bussbiljetter så att allt skulle vara klart till dagen därpå.
På fredagen var vi på benen tidigt för att ta den ca 90 minuter långa bussresan till dödslägren Auschwitz och Birkenau. Bussen kommer först till det som vi i dagligt tal kallar Auschwitz som var lägrets sk administrativa centrum. Först såg vi en kort svartvit film, såna som vi sett tidigare i bla skolans undervisning. Efter filmen gick vi in i lägret genom att passera under den karaktäristiska skylten ”Arbeit macht frei”.
Det är svårt att förklara känslan. Man har hört så mycket otäckt och förberett sej på alla sätt. Men första intrycket av Auschwitz är inte otäckt alls. Det är som att gå i gamla stan ungefär, fina små gränder, vackra lampor och byggnader med stil. Det är inte förrän man möts av en vägg med annat tegel och järnkrokar vid sidan som man fattar vart man är. Där hängde man upp folk och sköt dem. En avrättningsplats alltså. Mycket svårt att ta in.
Inne i husen som ser trevliga ut på utsidan är det inte lika trevligt. En del är omgjorda till museisalar. Här finns bla hela rum med avrakat hår. Rum fulla med resväskor, glasögon och skor. Här finns också en stor hög med tomma behållare som innehållit dödsgasen. Man kan knappt ta in det man ser. Där finns en barnsko. Ett par barnglasögon. Här finns tyger vävda av människohår. Det vänder sej i magen. Man flyr ut i friska luften. Vi kan ju det… fly alltså, men det kunde inte dom…
Den söta lilla staden är inte så söt längre. I ett annat hus är sovsalarna kvar som de var. Här hänger rader med foton av dem som aldrig kom härifrån. Några av fotografierna har prytts med blommor, förmodligen av anhöriga som varit här. Här och där står det människor och gråter, det är en tyst gråt som knappt hörs.
När vi känner oss färdiga med vårt besök ska vi ta oss till Birkenau, men innan bussen tar oss dit ska vi försöka få i oss en bit mat. Det finns en enkel restaurang precis där bussen ska hämta upp oss. Vi äter, men jag kommer inte ihåg vad – bara att det var svårt att svälja.
Det är säkert 30 grader varmt och soldisigt. Vi ligger i gräset och väntar på bussen utanför ett av världens mest fruktansvärda platser. Vädret är så fel! På en sån här plats ska det vara ösregn och himlen ska täckas av svarta moln. En sån här plats ska inte vara frodigt grön och vacker. Intrycken blir blir skarpare på något sätt, när kontrasterna blir så stora. Hjärnan hänger inte med.
Bussen till Birkenau tar bara några minuter. Den släpper av oss framför porten som tågen körde igenom. Byggnaden som man sett i mängder med filmer och på bild. Innanför finns plattformen där selektionen skedde. Plattformen är mindre än jag trott, det är egentligen bara en liten grusplan. Här fick alltså alla kliva av tåget och fick sitt öde beseglat. Åt höger ligger gaskamrarna, de finns fortfarande kvar, om än raserade. Gick man åt det hållet var det det sista man gjorde.
Att gå runt på Birkenau är helt surrealistiskt. Till höger om ”entrén” står hundratals med skorstenar. De ser ut som en slags spöklika monument över hela området. Sorgliga rester från en fruktansvärd period i vår historia. Skorstenarna tillhörde förstås en byggnad under kriget, fd stall som inhyste så många människor det bara gick. Några hela byggnader står kvar och även det lilla som fungerade som inredning. Det går inte att ta in att man kunde låta folk tillbringa sina sista dagarna i livet där.
Runt hela området går dubbel taggtråd och vakttornen står tätt. Taggtråden var förstås strömförande. Det var många som kastade sej mot taggtråden för att slippa undan lidandet snabbare. Tågspåret och plattformen går som en slags skiljevägg i lägret, på ena sidan bodde kvinnorna och på den andra bodde männen. Längst ner där spåret slutar ligger matförrådet och gaskamrarna.
Som jag skrev förut är det svårt att förstå att ett vackert grönt och härligt frodigt landskap en gång har varit ett dödsläger. Det blir lättare att förstå när man får veta att askan från krematorierna spridits runt om på markerna och att aska är en väldigt effektiv växtnäring. Här finns både unika blommor och djurarter, bla en fantastiskt fin liten groda som lever i dammarna som skapats av naturen själv. Med den vetskapen i bakhuvudet känns varenda steg fel, askan spriddes överallt, det känns som man trampar på de döda vart man än går.
Gaskamrarna finns alltså där än idag, men de är raserade. Krematorier finns också, ett som är nästan intakt. Överallt står skyltar att man ska visa hänsyn och respekt, ändå står en Italienare och skratta högt medan han talar i sin mobil inne i krematoriet. Jag blir fullständigt vansinnig!
Som tur är så hinner någon ur personalen ingripa och föser ut honom, innan jag gör det… Så otroligt respektlöst! Jag har tom tvingat av sonen hans favoritshorts i kamouflagtyg och även tvingat honom att ta bort ”spiksen” han hade i håret på den tiden, för att inte ge fel signaler. Att stå och gapskratta på en sån här plats, det gör man bara inte! Man visar hänsyn och respekt, hur svårt kan det va!
Birkenau är en spöklik plats, man ser de där skorstenarna och känner tydligt närvaron av alla som slutade sina liv där. Här har man inte hängt blommor vid något fotografi, här ligger det blommor lite överallt. Särskilt i nergången till en av gaskamrarna. Där är också en stor krans i slutet av tågspåret.
Det är jättevarmt, det har varit en lång dag och vi är tagna av det vi upplevt. Ändå är känslan under besöket ingenting mot vad den är dagen efter, men det vet vi ju inte då… Solen är på väg ner, vi går långsamt förbi plattformen, ut igenom porten och tar bussen tillbaka till Krakow. Under natten processas intrycken och dagen efter undrar vi alla fyra va sjutton vi egentligen har sett?
Det vi varit med om under dagen och allt vi sett är svårt att beskriva. Jag har ju gjort ett försök här, men man måste faktiskt åka dit själv för att förstå. Och jag tycker att alla borde åka till Auschwitz för att med egna ögon se platsen och ta in vår historia. Ja, det är obehagligt. Men vi måste föra berättelsen vidare, vi får inte glömma. Å tänk om det inte hade känts som en obehagligt upplevelse… vilka hade vi varit då?
Har du varit i Auschwitz? Berätta gärna om hur du upplevde det. Har du en önskan om att åka dit? Fråga om du vill veta något som jag glömt att berätta. Vi kommer att åka tillbaka, en dag.
Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram
