Ska man berätta eller ej…

Ska man berätta eller ej…

Förra veckan berättade jag att cancern även kommit till oss och vad jag inte visste då var att det skulle bli ännu värre. Några timmar efter att jag publicerat inlägget får jag veta att Terese också drabbats. HÄR kan ni läsa om hennes kamp. Det känns som hela världen är smittad!

Innan jag skrev det förra inlägget hade jag vänt och vridit på texten. Det är flera drabbade runt oss och alltså ganska många som har åsikter om hur detta ska skriva om och om det ens ska skrivas om. Måste man skriva om allt? Såklart man inte måste – men jag tycker det är viktigt att berätta. Hur mycket vet man egentligen om cancer mer än att det är en sjukdom? Hur ser vardagen ut för den som drabbas och hur är det för dem runt omkring? Sånt tycker jag är viktig och det vill jag berätta om. Men det är svårt! Särskilt när någon absolut inte vill att det ska skrivas om och någon annan ser det som jag. Hur gör man då?

Jo, man går balansgång. Åsså ställer man frågan lite sådär allmänt på Facebook ”Om du drabbades av allvarlig sjukdom, skulle du då berätta det?” Å svaren trillade in! Först sa de allra flesta att de absolut inte skulle berätta. De ville inte bli behandlade annorlunda och att man skulle tycka synd om dem. Sen kom det andra svar: självklart skulle man berätta, det skulle ju förklara varför de kanske inte orkade lite mycket och folk skulle kunna ge stöd om man behövde. Så ser jag det också.

Jag skulle berätta (haha, jag berätta ju i stort sett allt här) eftersom det skulle förklara varför jag var annorlunda, inte orkade eller var glad hela tiden, att jag var på behandling titt som tätt och helt enkelt inte hade tid med något annat än att överleva. Det är faktiskt helt sjukt vilket schema man har som cancerpatient! Jag ska berätta om det i ett annat inlägg, men det är faktiskt ett heltidsarbete att ha cancer! Så ja, jag skulle berätta. Och jag skulle nog bli ganska besviken om jag på omvägar fick höra att någon närstående var allvarligt sjuk.

Vi människor har väldigt svårt att prata om allvarlig sjukdom och döden. Det är lite som att syns det inte så finns det inte. Om man inte pratar om det så kan man låssas att det inte finns. Men det stämmer ju tyvärr inte… 1 av 3 kommer att drabbas av cancer och 10 av 10 kommer definitivt att dö! Man kommer lixom inte undan… om vi pratade mer om detta så skulle det nog avdramatiseras en hel del, tror jag och det visar tydligen forskning också. Ju mer man pratar om tex en rädsla desto lättare blir den att hantera. Å det är ju det allt bottnar i; rädsla. För man vet ju inte vad som händer.

Jag skulle iaf berätta – skulle du?

5 tankar på “Ska man berätta eller ej…

  1. Jag har själv drabbats av cancer och opererats 4 gånger, jag berättade det och jag satt igång å ”döstäda” dvs rensade ut en massa skit som jag samlat på mig genom åren jag ville inte att min familj skulle behövs ta hand om det om jag skulle dö, jag skrev vita arkivet och planerade min begravning och vilka ägodelar mina 3 barn skulle få, nu dog jag ju inte denna gången utan har levt i 4 år efter första operationen, nu vet jag att jag lever på lånad tid, men mina rädslor och oro inför döden är som bortblåsta det har jag ju redan gått igenom och bearbetat, men självklart vill jag leva i måååånga år till och uppleva mina barn och barnbarns uppväxt och göra en massa spännande resor och äventyr, men döden kom till mig ändå för i December strax innan jul så dog min man plötsligt och helt oväntat i en hjärtinfarkt hemma i vårat vardagsrum, det var som om en blixt slagit ner från bar himmel, han som var rädd för döden och aldrig ville prata om den mär jag var sjuk han hade inte skrivit vita arkivet eller planerat något så vi i familjen fick planera ihop och tänka oss in i hur han var och försöka tänka ut hur han skulle ha velat ha son begravning, i Juni har redan ett halvår gått sedan jag blev änka och sorgen har inte blivit lättare att bära utan min längtan efter honom blir starkare för var dag som går, jag var så ung när vi träffades så vi fick 3 barn och nästan 39 år tillsammans och han var mitt livs kärlek, jag har gått flytta till mindre bostad och sålt vårat älskade sommarhus så mitt livnär på många sätt för alltid förändrat, men jag har gått igenom mycket i mitt liv och vet att jag klarar precis allt och att en dag kommer jag att känna lycka igen, men som sagt berätta om jag blir svårt sjuk igen det skulle jag absolut göra för då hinner man att ta farväl ordentligt av sina nära och kära och berätta alla de saker/ känslor dom man har inom dig och så sällan säger nämligen hur otroligt viktiga de har varit för mig och hur mycket jag älskar dem! 😘

    1. Du har verkligen blivit prövad. Jag har inte haft något dödsdom hängande över mej, men har dödsstädat i ett par år nu. Man vet aldrig vad som händer och jag vill inte att barnen ska behöva städa bort en massa gammal skit efter mej. Dessutom blir det lättare den dagen vi tänker flytta, om vi lever då…

  2. Visst ska man respektera de som inte vill berätta men jag skulle göra det.
    För mig skulle de vara en slags terapi att skriva om det och de som inte vill läsa om det får helt enkelt låta bli.
    Tycker att det är fint att man kan dela med sig av sina erfarenheter för alltid hjälper det någon. Men många klarar inte av att prata om allvarliga saker då de inte kan ta in det. Tänker på bara när man träffar människor man inte sett på ett tag. Man hälsar och frågar hur det är och alltid kommer standard svaret att det är bra, även om det inte är det. Märkligt!

    Tycker att det är bra att du tar upp detta för varför ska man inte kunna få berätta hur man egentligen mår.

    1. Det är en knepig fråga och det är därför jag vill prata om den. Det kan ju vara så att det är en anhörig som inte vill att man ska prata om det för att sydda den som är sjuk. Men jag skulle berätta!

  3. Jag har också drabbats Marlene. För 12 år sedan fick jag rektalca. Fick beskedet 10/5 o opererades dagen före midsommarafton efter 1v. preventiv strålbeh.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *