Ted Gärdestad, Robin Williams, Tim Bergling… dessa tre har psykisk ohälsa gemensamt, alla var relativt öppna med sina problem – trots detta vet vi att två av dem tagit sitt liv. De orkade inte mer. Vad som hänt med Tim Bergling vet vi inte än, men att den psykiska ohälsan var iblandad står nog rätt klart.

Detta är alltså offentliga personer som mått dåligt, trots (eller kanske pga) sin framgång. Alla visste hur det stod till med Ted Gärdestad, ändå fick han inte den hjälp han behövde för att orka leva vidare. Med det var ju länge sen, det är bättre idag. Eller? Robin Williams var ju också framgångsrik och älskad, han orkade inte heller – det hade alltså inte hänt särskilt mycket åren mellan Ted och Robins död.

Jag hörde när Tim berättade om sin ångest vid mer än ett tillfälle och trodde i min enfald att han fick (och tog emot) den hjälp som behövdes. Återigen säger jag att vi inte vet vad som hänt honom, men oavsett om han valt att avsluta sitt liv eller ej så måste vi våga se att folk mår dåligt. Men inte ens de som säger detta öppet får den hjälp de behöver. Detta måste ändras!

Att må dåligt och att känna sej ensam ses ofta som en svaghet. Många känner sej ensamma i dag, trots att de har både arbete och familj. Avsaknaden av ”riktiga” vänner är en sorg och något man skäms över. Jag vet – jag har varit där. Att inte ha en fulltecknad almanacka, fira helgen med vänner eller ha ett social aktivt liv är för många en skam. Men även den som har ett socialt liv med fulltecknad almanacka och framgångsrik karriär kan må dåligt – depression kan drabba alla!

Att dessutom drabbas av utbrändhet och inte få chans att komma tillbaka till ett frisk liv är livsfarligt! Utbrändhet innebär oftast att man är deprimerad och har svårt att se något positivt alls i tillvaron. Går man ner i depressionen för mycket är det väldigt svårt att komma upp igen, hur framgångsrik man än är. Utbrändhet och depression i kombination med frustration är farligt. Man tänker att det ändå inte spelar någon roll vad man gör, blir destruktiv och desperat. Tankeverksamheten fungerar inte och man tar väldigt konstigt beslut. Får man inte hjälp kanske man aldrig kan ta sej upp igen.

Att som utbränd/deprimerad får höra att man ska ”rycka upp sej” eller ”bita ihop” är inget annat än kränkande. Man vill ju inget annat än att må bra! Men man kan varken rycka upp sej eller bita ihop, man orkar helt enkelt inte! Man behöver hjälp! Man behöver att någon SER en och leder en framåt. Man behöver någon som sitter ner och säger att allt kommer att bli bättre, men att det kommer att ta lite tid. Man behöver någon som orkar finnas där och som orkar lyssna. Någon som kan ta beslut åt en när man själv inte orkar eller kan. Någon som orkar se ens dåliga sidor men ändå accepterar en. Men man behöver inte någon som jamsar med och tycker synd om. Man behöver hjälp att styra upp livet, komma ihåg läkartider mm och som pekar med hela handen men med respekt. Men hur många vågar och orkar vara det stödet? Vem orkar vara den vännen?

Jag hade ingen som på riktigt fattade hur illa det var. Men jag orkade ändå ta mej till psykolog som kunde lotsa mej genom processen. Det var skitjobbigt – men nödvändigt. Jag ville nog aldrig dö, men jag ville heller inte leva som jag gjorde. Det tog många år innan jag ens kunde tänka en positiv tanke, men jag visade nog inte så mycket utåt. De jag försökte prata med skojade bort det jag sa och tog mej inte alls på allvar. Det kändes. Jag var ensam. Trots att det fanns mängder med människor runt mej. Men ingen SÅG mej. Ingen orkade lyssna. Kanske för att många mår dåligt själva…? Vem vet…

Jag är fortfarande inte helt frisk, men jag är inte längre deprimerad. Jag har ett bra liv. Jag har numera en man, två vuxna barn och föräldrar. Däremot är det knapert med vänner. Det är svårt att få nya vänner som vuxen, hur mycket man än försöker. Etablerade gemenskaper släpper ogärna in någon ny… tyvärr. Många känner som jag. Jag kan se det på olika mingel och sk kändisfester, blicken som visar osäkerhet, sorg och ensamhet. Jag känner igen blicken, jag har ju haft den ju själv och brukar då ta tag i personen och erbjuda plats brevid oss. Att stå helt ensam på ett mingel är obekvämt och man skäms över sin ensamhet. Man sitter hellre med okända än står helt ensam. Hur många står inte med blicken i telefonen för att slippa visa sin ensamhet…

Det jag vill säga med detta långa jidder är att vi måste bry oss! Kanske måste vi även visa vår sårbarhet. Framgång och karriär innebär inte automatiskt att man är lycklig och att livet leker. Det finns många ensamma människor i vår närhet som bara vill att någon ska SE dem. Jag vågar se. Jag vågar stå brevid. Jag vågar sträcka ut handen och både be om hjälp och ge hjälp. Gör du?

Med små handlingar kan man rädda liv. Att SE någon kan rädda liv. Att ge av sin tid kan rädda ett liv. Det är dax att börja nu! Låt inte de liv som redan släckts vara förgäves, var den medmänniska som du borde vara. Börja idag. Du kanske räddar ett liv.

Igår fylldes mitt flöde på Facebook med bilder och minnesord över Michael Nyqvist. En begåvad, trevlig och sympatisk man som lämnade jordelivet alldeles för tidigt. Utan att veta om det ger han oss den viktiga läxan att verkligen leva livet när man är mitt i det!

Jag har under mina 47 år på jorden varit tvingad att säga farväl till flera vänner som gått bort alldeles för tidigt. Alla utom en har dött knall fall, utan att vara sjuka innan – det har alltså inte funnits någon tid att säga det där som man vill säga eller prata ut om viktiga saker. Sånt som man kan fastna i när det är för sent.

Vi människor har en tendens att tro att vi är odödliga och kommer leva för alltid, men det enda vi faktiskt vet helt säkert är ju att vi alla ska dö – förr eller senare. Många verkar också tro att om man inte pratar om det så finns det inte… döden är väldigt obehaglig för många att prata om och ens tänka på. Jag är inte rädd för döden och har för länge sedan skrivit testamente och berättat för mina närmaste hur jag vill ha det med bla organtransplantation och begravning. Jag vet hur viktigt det är att ha fixat sånt när det värsta händer oväntat snabbt! Som anhörig slipper man många jobbiga beslut när sånt redan finns klart.

Det Michael och alla andra som dött tidigt lär oss är att vi måste ta vara på livet! Att verkligen leva varje dag, säga till folk att man uppskattar dem och reda ut trassligheter och uppskatta livet medan man har det! Kanske inte leva varje dag som det vore den sista, men ni fattar nog hur jag menar. Livet går inte i repris, man måste göra allt man vill NU! Det är ingen idé att älta små irritationsmoment och göra dem större än de är eller vänta på att det där perfekta tillfället kommer… då kanske det är för sent…

När min bästa kompis dog bara 43 år gammal kände jag att jag ville leva lite för henne också. Jag tog tag i mej själv, min kropp och hälsa, för att må så bra som möjligt
den tid som återstår. Jag försöker att inte fastna i negativa tankar
(vilket är ganska svårt för mej att inte göra) och jag skrattar så
mycket jag kan. Jag har saknat henne varenda dag i snart 17 år, hon
lärde mej så otroligt mycket om både livet och mej själv. Att hennes liv
hastigt tog slut gjorde att jag tog tag i mitt och det tackar jag henne
för.

Tack Eva, Lasse, Uffe, Johan, Björn, Peter, Fredrik, Michael
och alla andra som lämnat oss för tidigt – för att ni påminner oss om
att ta vara på det liv vi har och att det är dax att leva nu! Imorrn vet
man inget om…