Grät floder och skrattade högt -

Grät floder och skrattade högt

mars 24, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Igår tillbringade jag kvällen på Fotografiska tillsammans en av de finaste människor jag känner. Nämligen Sören som skriver Sune- och Bertböckerna.

Vi har känt varandra många år, men pga avstånd och omständigheter har vi mest hållit kontakten via sociala medier. Men igår fick vi tillfälle att ses iom den nya utställningen på Fotografiska. Utställningen heter Ikoner – en utställning om att få finnas med helt fantastiska bilder på personer med downs syndrom. Sören skulle bli intervjuad av Pär Johansson från Glada Hudik-teatern och jag fick följa med!

Intervjun var väldigt känslosam och jag grät floder medan han berättade om sonen Ludvig som dog för ett år sedan. Jag har stått bredvid flera vänner som förlorat sina barn och det är lika svårt att hantera varje gång. Jag har hört Sören berätta om detta förut i olika medier, men nu när han var precis bredvid mej blev det bara så fruktansvärt jobbigt. Det var tur att han skulle signera böcker direkt efter så jag hade tid att hämta mej. Jag fattar inte hur han klarar att berätta detta gång på gång!

Efter intervjun och boksigneringen fick vi en privat visning av utställningen av Pär. Han berättade om jobbet innan, hur det var under fotograferingen, samhällets reaktioner, om varje bild och person. Han bjöd in alla som såg utställningen att följa med oss runt, till deras stora glädje! Utställningen är helt fantastisk! Starka bilder på starka personer! Vackra bilder! Ni måste verkligen se den för att förstå vad jag menar.

Efter visningen gick vi upp i restaurangen för en bit mat. Jag har ätit där förut, men då på pressvisningar inne i någon utställning. Att äta i restaurangen som helt vanlig gäst var nytt och väldigt intressant. Menyn är lite speciell och man behöver en förklaring av den innan man fattar hur man ska göra sin beställning. Alla rätter kostar lika mycket och utgår från ett vegetariskt alternativ. Jag åt en tillagad gul lök med en helt otrolig svampfyllning. Medan vi åt kom Per Broman som är en av Fotografiskas ägare och satte sej hos oss. Nu var vi en otroligt härlig blandning av människor, mycket positiva energier och en jäkla massa intelligens! Allt väldigt avslappnat med vin, mat, skratt och stor ödmjukhet. Som jag njöt! Nu var tårarna torkade och istället skrattade jag högt.

Vid 22.30 tackade vi för oss och gick hela vägen till centralen. Nu hade vi tid att prata i lugn och ro. Ett försök att komma ikapp alla år, det är väldigt mycket som hänt och även om vi haft kontakt och koll på varandra genom sociala medier så är det mycket som man behöver prata om. När man går runt med Sören tar allt extra lång tid. Alla känner igen honom, vill hälsa och berätta om sina sune/bert-minnen. Å han tar sej tid för varenda en! Så var det även igår och jag beundrar hans tålmodighet och vänlighet och förmågan att se och bekräfta alla dessa människor. Därför var det extra skönt att vi fick den där promenaden i mörkret och kunde prata ostört.

Vid centralen gick Sören åt sitt håll och jag gick vidare till tåget, Martin mötte mej när jag kom till Tumba. Två fina människor som jag är tacksam över att ha i mitt liv. Det var med en väldigt skön känsla i magen som jag gick och la mej och vi låg och pratade länge innan vi somnade. Så idag är jag skittrött och har ont i huvudet, det hade jag räknat med innan så det är ok. Men känslan i magen är kvar. Även om jag är trött, så är jag fyllt med ny energi på något konstigt sätt.

Det blev en kväll fylld med känslor, minnen, vänskap, nya bekantskaper, gråt och skratt. En alldeles fantastisk kväll! Tack Sören för att jag fick följa med och tack för att du är du.

Jag och förintelsen

februari 24, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har ett stort intresse av allt som rör Förintelsen och har haft det så länge jag kan minnas. När jag började gå på biblioteket själv lånade jag Anne Franks dagbok första gången och sedan dess har jag nog lånat och läst allt som går att läsa. Jag förfasas, äcklas, berörs och upprörs – men kan inte lägga texterna åt sidan. Kommer någon ny bok ut, så har jag snart läst den också. Det är människoödena som är mest intressanta. De överlevandes berättelser och vittnesmål.

Jag hade länge velat besöka något arbets- eller förintelseläger, så när jag visste att barnen skulle börja läsa om Förintelsen i skolan satte jag oss alla i bilen och drog iväg till Bergen Belzen i Tyskland. Det var det minst otäcka att börja med. Där fanns ”bara” massgarvarna kvar och ett stort kors som överlevande judar satt dit. Här fick barnen sin första dos av den fruktansvärda händelsen som vi alltid måste minnas och berätta vidare om. Här fanns även Anne Franks grav och jag kunde berätta hennes berättelse för barnen.

När Martin kom in i våra liv uppfylldes min önskan om att besöka Auschwitz och Birkenau. Martin kommer ju från Polen och har språket, men hade inte besökt någon av platserna. Vår första gemensamma semester var över en väldigt varm midsommar, då besökte vi de bägge lägren. Inte särskilt romantiskt som första semester, men svetsade nog samman oss fyra i det vi fick se och uppleva. Besöket är ett av de starkaste resminnen jag har!

Här om veckan fick jag se att en ny utställning om Anne Frank skulle öppna på Forum för levande historia i Gamla Stan. Jag bokade snabbt in mej på pressvisningen och gick dit i torsdags. Det regnade och snöade om vartannat och var svinkallt, ett passande väder för just en sån utställning. Där var redan en skolklass på plats för att vara lite försökskaniner då den nya utställningen även har workshops. Utställningen heter ”Om jag bara får vara mig själv” och syftar till att väcka frågor om unga människors rätt att bestämma över sin egen identitet. Att få vara den man är.

De kanske 20 stycken 16-17-åringarna fick se bilderna av två personer som de inte visste något om mer än utseendet och så skulle de ut efter sina egna fördomar sätta etiketter på dem. Det kom ord som feminist, flata, bög, plugghäst, nörd och en massa annat. Sedan fick de se två korta filmer där personerna presenterade sej och då visade vilka fördomar kring utseende vi alla faktiskt har. Det blev en rejäl tankeställare för oss alla som var i rummet. Alla har vi fördomar, så är det bara. Frågan är bara vad vi gör av dem och hur mycket vi skadar andra med dem.

Det glädjer mej oerhört att det är nästintill fullbokat på varenda workshop under våren. Det här är i mina ögon så otroligt viktigt och något varenda människa borde fundera mer över. Man får ha fördomar (alla har det), men man måste låta folk vara som de är och acceptera varandras olikheter. Det är särskilt viktigt just precis nu när världen ser ut som den gör. Inga flera ska behöva gömma sej bakom bokhyllor som familjen Frank fick göra, pga religion, ras, språk eller något annat.

Se gärna utställningen och gör det tillsammans med era barn, ungdomar, unga vuxna och föräldrar. Prata om värderingar, fördomar, olikheter, respekt och acceptans. Att det faktiskt är både fint och helt ok att vara lite speciell och unik. Det skulle ju vara riktigt tråkigt om vi alla var lika och tyckte lika, eller hur?

När världen gungar till lite…

februari 12, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag trodde att 2016 skulle bli mitt år och gjorde verkligen vad jag kunde för att det skulle bli så. Jag har tagit hand om mej och verkligen berett vägen för ett riktigt bra år. Det skulle innehålla veckorna i Gambia, midsommar på Öland, bröllop och bröllopsresa… mängder med mår-bra-saker. Barnen hade sitt; jobb, bostad och kärlek. Igår rasade det…

Namnfrågan krånglar fortfarande. Eftersom vi inte fått klart med namnet har vi inte kunnat boka vår bröllopsresa. Igår var det bara en enda hytt kvar på kryssningen vi drömmer om, vi bokade snabbt som ögat förstås. Men bokningen förfaller om inte namnet blir klart inom 7 dagar… det måste nämligen stå rätt namn från början. Det går inte att ändra ens mot en avgift. Surt, men det här blev ändå ett lyxproblem lite senare på dagen.

Äldste sonen blev nämligen uppsagd på jobbet med omedelbar verkan pga arbetsbrist. I slutet av arbetsdagen blir han och en till inkallad till chefen och får iskallt veta att de inte behöver komma tillbaka nästa dag. Sonen är förstås förtvivlad! Han trivdes bra och trodde han skulle jobba där resten av livet. Företaget köptes upp i höstas och nog visste man att det skulle bli förändringar, men det hade inte ens gått några rykten om uppsägningar så det kom som en total chock.

Min egna bekymmer blev med ens ganska små och ytliga, sonens jobb är viktigare än det mesta förstås. För honom handlar det om hela hans liv med bostad och allt annat. För mej handlar det om en lyxresa, två veckor i mitt liv. När man dessutom vet att en god vän precis kämpar med sviterna efter en svår hjärtinfarkt bara 47 år gammal och ytterligare en nära vän fick en hjärtinfarkt här om dagen, ja då blir min egna problem ännu mindre. Hälsan, arbete och bostad är viktigast – i just den ordningen. Jag har både hälsa och bostad!

Ändå svider det… mitt år blir alltså inte mitt år ändå. Kommer jag någonsin att få helt lugnt runt mej? Är det för mycket begärt att hela familjen ska få vara friska, ha jobb, bostad och kärlek samtidigt? Iaf några månader i sträck? Tillräckligt länge för att vi ska hinna landa och faktiskt njuta av lugnet. Det verkar inte så… varenda gång när jag tror att det ska bli så, så händer något. Alltid är det något som händer som raserar lugnet och drar tillbaka mej till verkligheten igen. När ska jag lära mej att ett lugnt liv inte är för mej? Att jag aldrig kommer att få uppleva att alla mår bra samtidigt.

Jag klarar mej alltid och reser mej alltid igen oavsett hur hård knocken varit. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Det är värre för sonen. Han kämpar och har kämpat med sin annorlundahet hela sitt liv och varje större motgång blir större för honom än för oss andra. Nu får vi alla dra i alla trådar vi kan för att hitta ett nytt jobb åt honom. Han kan bara inte gå arbetslös! Så känner ni någon som har ett jobb över, vad som helst och nästan var som helst i Stockholmstrakten. Så finns här en 22-åring som gärna jobbar, är skötsam och social, passar alltid tiden och gör det man ber honom om. Han kan börja direkt! Han har dessutom b-körkort och bil, kan ta truckkort om det behövs. Erfarenhet från restaurang (6 år på Mc Donalds) och 18 månader inom verkstad/industri/lager. Titta under varje sten och hör av er!

Jag klarar mej, skrev jag precis… och det gör jag. Men visst blir jag påverkad. Hjärnan stänger av, jag tappar tråden, vet inte vad jag pysslar med, får inget gjort. Det enda jag vill göra är att sova. Så reagerar en kropp som varit rejält utbränd och som fortfarande inte är frisk många år senare. Jag hinner bara ta emot informationen, göra nånslags krisberedskap och meddela dem som behöver veta. Sen stänger jag av, inte medvetet – allt sker automatiskt av kroppen. Som nåt slags skydd antar jag.

Världen gungade alltså till lite för min lilla familj igen. Vi kommer att klara av detta också, förstås. Vi klarar allt. Frågan är väl bara hur lösningen ser ut den här gången och hur fort det går. Allt brukar ju lösa sej… på nåt sätt…

Han har förmodligen räddat mitt liv!

januari 27, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ibland händer det saker som gör att man får sej en rejäl tankeställare. Förra året var det krocken med älgen som ställde livet på sin spets. Igår var det narkosläkarens ord…

För ungefär 18 månader sedan gjorde jag en bröstförminskning som gav mej mitt aktiva liv tillbaka. Man tog bort E-kupan och istället fick jag en liten nätt C-kupa som jag är väldigt nöjd med. Tyvärr blev det lite bröstvävnad av E-kupan kvar som sitter lite illa till i sidorna och gör så att ingen behå passar. Det ska man rätta till nu på måndag genom en ganska enkel operation. Men alla operationer kräver förberedelse och de flesta som gör just denna gör det under narkos, men det blev ju lite trassel sist så jag har bett om lokalbedövning istället. Jag blev ändå kallad till narkoläkaren för samtal ifall att…

Jag har blivit sövd tre gånger på ganska kort tid, två gånger på Södertälje Sjukhus och en på Sankt Göran. Det var den sista gången, där på Sankt Göran som det höll på att gå lite illa. Alla sövningar och operationer är en risk, det vet vi alla. Att jag skulle vara svår att väcka var jag däremot inte förberedd på eftersom det gått bra de andra gångerna. Men man fick knappt liv i mej och när man väl fick det somnade jag direkt igen och så höll det på nästan en månad efter operationen. Jag var så fruktansvärt trött! Därför vill jag förstås undvika narkos så långt det är möjligt.

Dotkor Sixten lyssnade noga på mej, letade upp gamla journaler och kom fram till att man gjort det mesta fel när det gäller mej. Jag har sömnapne av det ovanligare slaget som man inte kan särskilt mycket om, men Sixten visste! Min sömnapne har inget med övervikt, snarkning eller ryggsovande att göra. Det är helt enkelt så att hjärnan inte riktigt fattar galoppen med att andas när man sover… även kallat andningsdepression fick jag veta. Då ska man absolut inte ta morfinpreparat! Något jag fick rätt mycket av under den senaste operationen. Morfin gör nämligen att man andas långsammare… jag kunde alltså slutat andas helt om det velat sej riktigt illa!

Sixten blev riktigt förbaskad när han hörde att jag bara fått diagnosen skriftligt, utan några förhållnadsregler alls. Rekommendationen borde varit att hålla mej borta från Coxillana, Citodon, Treo-Comp och allt annat innehållande morfin och att detta borde ha stått som varning i min journal. Nu har jag ändå hållit mej borta från dessa eftersom magen inte gillar dem tack och lov. Men det hade kunnat vara förenat med livsfara utan att jag hade den minsta aning. Jag berättade om min sömnapne även innan den senaste operationen, men den narkosläkaren hade tydligen inte samma kunskap som Sixten. Den vanliga sorten av sömnapne berörs inte alls av morfin och är inget man behöver ta hänsyn till vid narkos eller smärtstillande.

Nu står det en klar och tydlig varning i min journal på Sankt Göran, men behöver att skrivas in även till HS och Södertälje Sjukhus. Min familj och vänner behöver också känna till alla detaljer om jag skulle behöva åka in akut och inte själv kan föra min talan. Så det måste jag ta tag i direkt!

Klart man börjar fundera… ytterligare en gång var det alltså nära ögat även om jag inte visste hur nära det var. Hur många chanser ska jag få? Vad hade kunnat hända om jag som gammal och skröplig blivit sjuk, åkt in akut och man gett mej morfin? Som yngre har man ju ändå en viss motståndskraft och livsvilja, men som äldre och sjuk… Vilken jäkla tur att det finns läkare som faktiskt lyssnar och gräver i sitt minne efter konstiga diagnoser. Vad hade hänt om Sixten inte funnits och man ändå sövt mej på måndag? Hade jag kommit hem igen? Vad är egentligen viktigare än livet och hälsan?

Nu känner jag mej ändå ganska lugn. Operationen kommer att förberedas som vid sövning med tvagning på alla de sätt innan och med infart i handen, men man kommer att göra ingreppet under lokalbedövning så långt man kan. Jag tar hellre smärtan än risken att dö, även om jag nu vet att jag kan sövas på ett annat sätt än sist som är säkrare för mej.

Sixten förklarade allt för mej och såg till att jag förstod allt han sa. När jag skulle gå därifrån tog han mej i handen, tittade mej i ögonen och sa ”det är en väldigt dålig idé för såna som dej att bli morfinister” så blinkade han och tryckte min hand. Sixten har formodligen räddat mitt liv och för det är jag honom oändligt tacksam. Tänk så mycket som hade kunnat hända i ett akut läge. Knappt man orkar tänka på det ens…

Många kommer bli glada!

januari 3, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Har man aldrig varit i ett fattigt land kan man kanske inte förstå hur det känns att få ge något till en person som kanske aldrig ägt något förut. Den känslan är magisk och slår nästan allt! Men är enormt svår att förklara.

Just nu försöker vi att få ihop vår packning till Gambia. Vi packar, väger väskor, plockar ur och väger igen. Vi får ha 80 kg inkl handbagage plus 20 kilo till. Det låter ju ganska mycket och är ganska mycket också, men inte bär man vill ha med allt till den som inget har. Just nu är det jeans och tyngre långbyxor som plockas bort, skolmaterialet är tyngst – men det måste absolut med! 6 stora resväskor kommer stå packade i vardagsrummet imorrn, vägda och klara. 4 av dem kommer att komma hem igen, då inte ens halvfulla. Allt de andra stannar kvar i Gambia.

Två väskor är helt fulla med kläder, en med killkläder och en med tjejkläder. Kläder som ska till Smiles familj, som de kan ha när de behöver vara lite uppklädda för att söka jobb och vanliga vardagskläder. Några tjockare tröjor och tunnare jackor för den svalare årstiden. Sånt som är svårt att köpa där, även om man har pengar. I de väskorna ligger också nagellack och lite smink, som jag vet att hans systrar kommer bli överlyckliga för.

I en annan väska ligger massor med gosedjur, ryggsäckar, skor och skolgrejer. Gosedjur som de mindre barnen älskar, oavsett religion, ekonomisk status och hudfärg. Förra gången vi var i Gambia tog vi båten till byn där Kunta Kinte föddes och gav barnen i byn gosedjur. En av flickorna fick en liten Ior som hon sprang runt hela byn och visade. Hon skrek av glädje och var så lycklig att hon inte kunde stå still. Det var hennes första ägodel och den lyckan hon kände gick inte att ta miste på. Den lyckan vi själva kände bara av att se henne var fullständigt oslagbar. Bara jag tänker på henne får jag ståpäls och hjärtat slår dubbla slag. Å den lyckan fick vi se så många gånger av både vuxna och barn.

Den gången fick vår chaufför Buba nästan alla våra saker, hans stora familj var så tacksamma och vi kände oss så otroligt välkomna i hans familj. Numera har Buba en svensk familj som hjälper dem ekonomisk, så de klarar sej ganska bra. Men en telefon kommer han att få och det kommer han nog uppskatta så att han enklare kan sköta sitt jobb. Den här gången går alltså nästan alla våra saker till Smile och hans familj som bor längre in i landet. Vad vi sett på bilder så har de i princip ingenting alls. Nu får den 13 personer stora familjen iaf gott om kläder och en hel del leksaker. När vi åker dit tar vi även med oss en säck ris, kryddor och fotbollar som vi köper på plats. Några av barnen har förmodligen aldrig sett en vit människa, så vi kommer säker få höra flera gallskrik av livrädda små barn. Men de brukar lugna sej när de får ett gosdejur och ser att vi inte är särskilt farliga.

Vi ska alltså åka ungefär 15 mil längst med Gambiafloden till Smiles familj. Buba kör och Smile visar vägen. Där lämnas två proppfulla väskor plus lite till. Smiles mamma har ett litet lantbruk som gör att de iaf inte behöver svälta. Numera har de ett bra tak också, som vi finansierade när det gamla blåste av under förra regnperioden. Det var många av er som bidrog ekonomiskt, det tackar vi för. Det gamla taket är numera staket. Nu får vi med egna ögon se hur det blev.

Vi kommer redan i förväg säga att vi inte tänker äta hos dem, vilket egentligen är oförskämt, men vi vill inte äta upp deras mat och våra magar klarar säkert inte av den heller – så vi är helt enkelt tvugna att vara lite oförskämda. Vi vet att de ser fram emot att vi ska komma, så vi måste bara säga det på bästa möjliga sätt. Buba kan säkert hjälpa oss att förklara på nåt bra sätt, han är bra på sånt. Det kommer att bli känslosamt för oss alla att träffas, det är nog det enda jag vet helt säkert. Vi har haft kontakt i tre år, men bara träffat Smile. Nu ska vi få träffa hela familjen och även den lilla bebisflickan som föddes för några veckor sedan.

Just nu sitter vi och väntar på en man som ska komma hit med ett kretskort av nåt slag. Det är nån apparat på en tandläkarmottagning som har gått sönder, så vi tar med oss reservdelen åt dem. Å självklart har vi med en massa saker som Linda behöver, livsnödvändig greveost, grovt bröd, kompresser och lite annat smått och gott. Kanske en och annan överraskning också 🙂

Grejen med Gambia är att man kanske inte har så mycket, men det man har delar man med sej av och man hjälps åt hur lite man än kan bidra med. Landet kallas ”The Smiling Coast” och det beror på att man aldrig ser några ledsna, sura eller arga människor. Alla ler, är glada och vänliga. Man har inte mycket, men de allra flesta svälter inte och det är huvudsaken. De har mat, tak över huvudet och en familj – det är det viktigaste och egentligen allt man behöver. Att få räknas in i en familj där är ett oerhört privilegium. Hela Smiles familj, förmodligen hela byn, räknas in oss i sin familj och för de flesta är jag Lindas lillasyster. Just den detaljen förenklar vårt liv ganska mycket, eftersom vi slipper en hel del av försäljarna och guiderna. De vet redan vem jag är och att jag inte behöver något av dem eller deras tjänster.

På tisdag vid 15-tiden landar vi på Gambias dammiga lilla flygplats och välkomnas av Vings reseledare som självklart får lite svenska skvallertidningar av oss. När vi installerat oss på Bakotu Hotell antar jag att Linda kommer och hämtar sina grejer, kanske dyker även Smile och Buba upp. Vi sätter oss förmodligen direkt utanför hotellet (som numera tydligen har wifi!!!) och pratar tills det blir mörkt. Att sitta där i värmen, den allra första kvällen är magiskt. Att planera hur och när vi ska åka till Smiles familj och allt annat vi ska göra… det ska bli så himla mysigt!

Inom en vecka har vi alltså gjort en himla massa barn och ungdomar väldigt glada och en deras mamma likaså. Våra ganska enkla gåvor kommer att underlätta hennes liv så otroligt mycket! Hennes barn kommer att ha kläder, skolmaterial, ryggsäckar att ha skolböckerna i, skor på fötterna och hon själv får lite mat i förråden. Vi får 13 nya vänner och ett möte som vi aldrig kommer att glömma. Ett möte som sedan bevaras för alltid i hjärtat och självklart på massor med bilder som ni ska få se. En del lägger jag upp här, men det mesta kommer nog på instagram. Så följ mej där: marlenerinda

Bäst att ta den där första malariatabletten och sedan fortsätta packa. Allt måste komma med!!!

2015 – året som kunde blivit mitt sista…

december 31, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sista dagen på 2015. Dagen då man ska sammanfatta året som gått och kika in lite i det som kommer. Jag konstaterar att det varit ett väldigt händelsrikt år och det är
ganska svårt att komma ihåg allt som hänt. Då är det himla bra att ha en
blogg!!!

När vi gick in i 2015 var det med en svag strimma av hopp
om att allt trassel skulle ordna upp sej. Ledordet för 2015 skulle
vara GLÄDJE, vi ville ha in glädjen och gemenskapen i våra liv igen.
Senior hade trasslat till det för sej och jag hade till och med förlorat
hoppet om att allt skulle gå att reda upp. Men det gjorde det! Det har
inte varit lätt, tårarna har varit många och jag gav upp mer än en gång.
Men idag kan jag konstatera att vi har landat med bägge fötterna på
jorden och även om det gungar lite då och då, så står vi iaf upp. Sonen
mår bra, han fick sin första lägenhet i juni och har numera en flickvän
som verkar heeeelt ok! Att hans liv redde ut sej är årets viktigaste
händelse, om man kan se det som en händelse alltså…

Det var mycket som hände där på sommaren. 1 juni flyttade alltså sonen. 4 juni dog vi nästan.
Det var då vi träffade älgen. Eller det var väl egentligen älgen som
träffade oss. Det var en hårsmån från att gå riktigt illa, men jag slapp
knacka på hos Sankte Per den här gången också. Älgen dog, det gjorde
inte vi. Tack och lov. Men det skulle ta nästan ett halvår innan allt
var färdigt med försäkringar osv. Å jag har fortfarande väldigt svårt
att se en älg. Men vi lever, det är det enda som är viktigt!

Sommarvädret
var bedrövligt. Vi åkte till Öland ett par veckor men packade knappt
ens upp sommarkläderna. Å där hände det plötsligt en kväll! I
solnedgången vid havet gick Martin ner på knä och friade till mej.
Hur romantiskt som helst och det enda jag tänkte då var om han hade
gjort sej illa eftersom han satt ner… men jag hörde ju vad han sa och
svarade självklart JA! Så det var bara att åka hem och börja leta
ringar, som vi sedan fick hjälp med att tillverka efter våra exakta
önskemål. Å nu planeras det bröllop! Och bröllopsresa förstås 🙂

Åsså har vi varit ute och rest lite förstås. Du i Fokus har kommit igång rejält och firade ett år strax innan jul. Magasinet har gett oss möjligheter att se bla Åland, Varberg, Finland
och en massa annat. Fem kryssningar har det blivit, ett helt gäng med
teaterbesök och en massa nya härliga kontakter. Jag ser verkligen fram
emot vad 2016 ska bjuda på den vägen!

2015 har alltså
varit betydligt bättre än 2014, sånär som på den där älgen dårå…
Junior mår toppen, Senior är på väg dit, Martin började och slutade sitt
första jobb som datautvecklare och är nöjd med sitt karriärsbyte. Å
jag… jag skriver och skriver och skriver, är aldrig helt ledig men
jobbar när jag vill. Både bloggen och Magasinet går bra och besökarna
ökar konstant.

Jag mår bra! Det var länge sedan jag
avslutade ett år med de orden. Alltid har det varit något dödsfall,
översvämningar, Ebola eller nån annan skit som grumlat tillvaron. Men i
år mår jag bra! Jag börjar få ordning på värken, vikten går åt rätt håll
och jag tränar regelbundet. Allt det som jag strävat efter på det
personliga planet, att komma närmare målet att bli så frisk och hälsosam
jag bara kan som pensionär. 19 år kvar 🙂

I kväll
firar vi in det nya året tillsammans med Senior och hans S med hummer,
gott kött och chokladfondant. Om några dagar drar vi iväg till värmen i
Gambia och alla vänner där. Om ledorden 2015 var Glädje och Gemenskap så
är ledorden för 2016 Hälsa och Kärlek!

Av
2016 önskar jag mej ännu bättre hälsa och ytterligare ett par kilo
mindre. Till sommaren står jag brud i rosa klänning på en båt i
skärgården. Efter det väntar en medelhavskryssning med masssor av sol
och upplevelser. Och innan dess kommer vi alldeles säkert att ha åkt på
en och annan kryssning, sett nya teaterföreställningar och träffat ännu
fler nya bekantskaper. Alldeles säkert hinner vi med någon vecka på
Öland också, på vår numera alldeles egna lilla strandremsa. Platsen med
stort P.

Med detta vill jag önska er ett gott slut och
ett riktigt gott nytt 2016. Jag önskar av hela mitt hjärta att det nya
året blir alldeles fantastiskt för oss alla! Det går att vända de värsta av motgångar, man är mycket starkare än man tror. Må alla våra önskningar
uppfyllas och att vi alla får vara friska och lyckliga. Och må alla
älgar hålla sej i skogen.

Gott nytt år!

Tror du på andar eller spöken?

december 30, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Man hör ju om spöken och övernaturliga saker, men tänker att det är påhittat. Ända tills man råkar ut för något själv… En gång går ofta att förklara bort, kanske två också… men när det gång på gång händer konstiga saker och även andra ser dem… Ja, då är det lixom bara att börja acceptera att oförklarliga saker kan hända och att det kanske finns en annan sida som vi inte vet så mycket om.

Min första upplevelse av andar eller spöken hade jag som ganska liten. Det fanns bilder på mej hemma och alla de ramlade ner samtidigt, flera gånger. Jag sa inget till någon eftersom jag redan då förstod att ingen skulle tro mej. Sen hände det lite mysko saker då och då under hela min uppväxt och ganska mycket när jag bodde i Gambia. Men det satte igång rejält på hösten 2000, samma år som min bästa kompis dog. Sedan dess är det sällan lugnt hemma hos oss…

Det började med att alla persienner i hela huset fälldes ner samtidigt. 8 fönster! Och detta hände flera gånger. Jag försökte förklara det med att när bussen går förbi skakar huset och då kan ju persiennsnöret släppa… ja, första gången kan det ju låta rimligt, men inte fjärde, sjunde eller tioende gången och framförallt inte alla fönster!

Tv´n slår på lite då och då, nu senast på högsta volym mitt i natten. Ibland vaknar jag av att det småpratar i vardagsrummet, då står tv´n på lite tyst istället. Torktumlaren och micron har också kört igång utan att någon varit där. Men det är sånt jag kan leva med, det är ok.

En period levde tvättstugan sitt eget liv. En dag när jag kom in där var all tvätt dragen åt vänster på torkställningen. Allt som jag hade hängt dagen innan var tätt, tätt packat åt vänster. Så hade det torkat och var genomskrynkligt, bara att tvätta om. En anna gång, när vi dessutom hade tv-inspelning här hemma hördes ett brak och alla flög in i tvättsugan. Då hade en tung, fullpackad tvättställning med vått tvätt ”hoppat” ner på golvet. Den hänger på två krokar uppåt och två krokar neråt och jag kan inte ens rubba den när den är full med våt tvätt, den har alltså på något sätt lyft från krokarna (som var kvar i väggen) och lagt sej rakt under med tvätten kvar. Nu var det fler som såg, inte bara jag… och ingen kunde förstå hur det gått till. Hur alla än försökte hitta en, så fanns det ingen rimlig förklaring. Om inte krokarna suttit kvar i väggen hade det ju varit enkelt, eller om ställningen varit tom och lätt, men nu var det inte så.

Det senaste i raden av mysko händelser hände häromdagen. Då såg jag i ögonvrån hur en av Baileys bollar började rulla på golvet, men när jag tittade dit så stannade den. Jag tittade bort och den började långsamt rulla igen och när jag tittade dit stannade den. Den började vid granen och låg senare ett par meter bort, men rullade bara när jag inte tittade. Hunden låg i soffan och sov från början och var oskyldig, sen började han titta han också. Han började gnälla och ville inte ta bollen.

Jag lovar er att jag försökt att hitta rimliga förklaringar, hela familjen har försökt. Men en del saker går helt enkelt inte att förklara! Ni kan kalla mej galen, att jag hittar på eller vad ni vill – jag vet vad jag har sett! Jag vet också vem jag tror det är som busar runt här hemma, om det stämmer eller inte kanske jag aldrig får svar på. Ni som har kontakt med andevärlden är välkomna hit, ni lär inte bli besvikna 🙂

Tror ni på andar eller spöken? Har ni råkat ut för något liknande?

Tvära kast!

december 6, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Om exakt en månad sitter jag i kvällsbrisen och äter middag. Då har vi vaknat första morgonen i Gambia, ätit frukost, hälsat på vännerna på stranden, grävt ner tårna i den varma sanden, ätit lunch, vilat lite och kanske tagit en liten promenad i omgivningarna. Förmodligen har aporna suttit på balkongräcket och tittat nyfiket på oss när vi suttit på vår balkong och njutit. De brukar komma närmare efter några dagar, men vi klappar dem aldrig!

Medan vi sitter här hemma i stormen och räknar dagarna, får vi veta att en av döttrarna i familjen vi hjälper dog häromdagen. Hon hade malaria för ett år sedan och har inte varit helt ok efter det. Istället för att be oss om hjälp för besök hos en riktigt läkare, gick man istället till bydoktorn… det brukar aldrig sluta så bra när familjen gör det valet. Förra gången amputerades ett finger… Man betalar med en get, ber till sin Gud och hoppas på det bästa. Ske Guds vilja. Hade vår kära Linda inte hjälpt Smile till en riktigt läkare när hans hand blev illa infekterad efter att han skurit sej, hade nog även han förlorat ett eller fler fingrar. Den här gången dog alltså en ung kvinna, som knappt ens börjat sitt liv. Vi fick inte ens chansen att hjälpa till! Hon fick inte chansen…

När Smile berättade att systern dött och att de var på väg till begravningen blev jag ganska frustrerad och upprörd. Vi hade ju kunnat hjälpa henne! Kanske iaf… Chansen hade hur som helst varit betydligt större än när bydoktorn är i farten med sina konstiga mediciner och instruktioner. Smile ville tydligen ta henne till en läkare, men som vanligt är det kvinnorna som vet bäst och går dit de alltid har gått. TROTS att vår och läkarens hjälp, hjälpt dem tidigare.

Så just nu känns det extra skönt att vi om bara 30 dagar är på plats och själva kan se vad familjen behöver och hur de verkligen mår. Vi har lite pengar kvar sedan vår insamling när familjens tak flög bort. Så vi kan hjälpa till med de nödvändigaste när vi kommer. Jag ska försöka få ordning på allt vi ska ta med oss den närmaste tiden, det ligger mängder med kläder i sopsäckar som ska sorteras, tvättas och packas. Vi siktar in oss på de unga vuxna i familjen den här gången, de får aldrig något annars – så det är lixom deras tur nu.

Som jag sagt tidigare; det enda man behöver är tak över huvudet, kläder på kroppen och mat i magen. Har man även hälsan får man vara lycklig. Har man dessutom en liten slant över när maten är köpt är man rik! Jag ser fram emot den dag när Buba kör oss till byn Soma där Smiles familj bor. Då vi för första gången får träffa hela familjen. Då ska vi ha ris, kryddor och våra presenter (kläder, skor, ryggsäckar, kepsar, hygienartiklar mm) med oss. Det kommer att vara en lycklig dag för oss alla.

Sprid ljus och kärlek!

november 14, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

9/11. Utöya. Paris.

Vart är vår värld på väg? Hur stoppar vi detta? Mörker fördrivs inte med mer mörker utan med ljus. Det är verkligen dax att sprida ljus och kärlek.

Låt oss börja idag!

Världen behöver kärlek

oktober 22, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tycker inte vi behöver säga så mycket mer idag än att vi ska vara
snälla mot varandra och ta vara på det liv vi har. Det händer så mycket
tragiskt både i Sverige och i världen just nu att vi behöver sprida lite
kärlek och omtanke. Lite cyberkärlek helt enkelt.

Med tanke på vad som hände för exakt 5 år sedan i vårt liv, så känns det extra viktigt att tänka på andra idag. Helt ofattbart att det gått fem år redan…

Så från mej kommer lite ljus och kärlek till er alla. Ta hand om er, varandra och livet.

Numera bara ett dåligt minne…

oktober 20, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Äntligen har jag ringt sista samtalet och lagt sista pusselbiten när det gäller älgolyckan! Så himla skönt att allt är över, även om en del återstår psykiskt.

Det var alltså natten mellan den 4 och 5 juni som det dök upp en älg på vägen när vi åkte mot Varbergs Kurort. Det var runt midnatt och ganska mörkt i trakterna strax efter Smålandsstenar. Vi hade avverkat 40 mil och hade bara det sista kvar när jag helt plötsligt såg päls tryckas mot min sidoruta, rutan sprack och det flög glassplitter och älghår runt mej. Varken dramatiskt eller särskilt läskigt.

Jag hade strax innan sänkt farten, så när älgen klev in i bilens sida bromsade jag inte ens in. Jag släppte bara foten från gasen och rullade vidare medan farten sänktes automatiskt. Någon fara för wiplash eller så, var det alltså inte. Vi stannade och strax efter oss stannade två äldre herrar som sedan hjälpte oss med allt praktiskt innan bärgaren kom till platsen. Det värsta när sånt här händer är att man inte vet i vilken ordning saker ska göras. Ska man ringa polis först? Ringer de Viltvårdare som kommer och söker efter och skjuter djuret? Ska man ringa polis även om ingen är särskilt skadad? Va sjutton har man för försäkringsbolag och vilket är telefonnumret dit? Alltså ringer man pappa! Han visste i vilken ordning saker och ting skulle göras, så vi gjorde som han sa.

Innan bärgare kom till platsen tog det tid. Polisen tyckte inte att de behövde komma alls, så där stod vi med en mosad bil och en bärgare som inte hade plats för oss med all packning. Alltså fick vi vänta på en taxi klockan 2 på natten, som tog oss de sista milen till Varberg. Där väntade personal som sedan var våra änglar hela helgen. Vad hade vi gjort utan alla fina människor på Varbergs Kurort??? För att inte tala om Björn på Hertz, som slog knut på sej själv för att hitta en bil åt oss att åka hem med. Alla har verkligen gjort vad de kunnat för oss och till och med mer än så.

Att ringa alla samtal har varit påfrestande och det där sista har bara inte gått att ringa. Men så igår lyckades jag äntligen ta itu med mej själv och ta tag i det. Vid första försöket var handläggaren på lunch, sedan upptagen i telefon och när jag väl fick tag på honom vid tredje försöket så fungerade itne deras datorer. Men han ringde upp mej någon timme senare och fick de sista uppgifterna av mej och äntligen var allt över!!! Efter drygt fyra månader var äntligen allt fixat!

Nu ska bara ersättning för taxin och sista milersättningen för att hämta bilen in på kontot och sedan är detta bara ett väldigt dåligt sommarminne. Äntligen! Att det ska vara så svårt att ringa ett enda litet samtal och tala om två summor. Det borde vara så enkelt när man vet att allt är över sedan. Men det var så otroligt svårt och satt så långt inne att verkligen göra detta. Men nu är det gjort! Å det känns så skönt!

Vi klarade oss helskinnade ur olyckan, sånär som på lite sårskador i ansiktet. Men mentalt har det hänt grejer… jag tycker inte om att köra bil längre, jag kan knappt se en älg ens på bild och jag kör aldrig bil i mörker längre och skäller på precis alla som gör det. Jag, precis som alla andra, trodde ju inte att detta kunde hända mej. Nu vet jag bättre. Man behöver inte krocka med älgen, det räcker med att älgen korsar en väg vid fel tillfälle och helt enkelt går in i din bil. Skadorna blir precis lika stora och risken att dö är precis lika stor. Vi hade tur i oturen, som klarade oss. Inte änglavakt, då hade älgen aldrig dykt upp. Men inte bara tur, lite väl vald bil också. En hög bil klarar en krock med stort djur bättre än en låg bil. I en vanlig personbil hade vi dött. Iaf jag, eftersom jag då haft älgen ovanpå mitt huvud.

Det vi lärt oss är alltså att vi inte ska köra i mörker/gryning/skymning, vi kommer aldrig ha en låg bil och vi ska byta försäkringsbolag som har hyrbil och leverans till hemort av reparerad bil. En extra viltförsäkring har min pappa redan fixat åt oss, plus en backupförsäkring som jag hade sedan innan som underlättade allt enormt mycket. Vi har också lärt oss att när det gäller vilt så spelar det inte så stor roll om man kör långsamt eller har superkoll längst vägen. Det händer lixom bara. Plötsligt smäller det utan att man fattar vad som hänt.

Men nu är det över! Nu kan vi lägga detta dåliga sommarminne bakom oss och gå vidare. Vi överlevde, det är det enda viktiga!

Tack Viktväktarna för kärleken

oktober 9, 2015 Marlene Kommentarer 1 kommentar

För en himla massa år sedan fyllde Martin 27 år. Dagen efter skrev han in sej, 154 kg tung, på Viktväktarna. 60 kg lättare och betydligt friskare började han jobba på VV för att hjälpa andra att göra sina livsförändrande viktresor.

Martin satt i kassan sedan när jag skrev in mej något år senare. Jag hade svårt att gå ner i vikt och blev erbjuden att jobba vid vågen som lite extra pepp. Resten är historia kanske man kan säga, men riktigt så är det inte.

Nog för att vi sågs, men vi pratade knappt med varandra. Det tog flera år innan vi fick någon slags vänskap, det var nämligen en ganska tillknäppt man som satt där i kassan. Det skulle ta några år innan vi faktiskt började prata med varandra och börja känna varandra. Sen gick det lite snabbare kan man väl säga.

Vad jag vill ha sagt är att Viktväktarna förmodligen räddade livet på honom. Han var i så otroligt dåligt skick att vi faktiskt inte är säkra på om han hade levt idag om han inte gått dit den där dagen i januari. Som mest vägde han nog över 180 kg, vågen gick inte längre… så han vet inte. Han var orkeslös, sov dåligt, var ständigt trött och hade en depression. Vem sjutton blir inte deprimerad av att må dåligt? Men han ville mer! Han ville må bra! Han ville veta hur det skulle kännas att vara smal, det hade han aldrig varit. Sjävklart hade han testat olika dieter, det Martin inte vet om bantning är inte värt att veta. Om Viktväktarna visste han ingenting! När han kom dit första gången undrade han var spisarna var…

Genom Viktväktarna fick han lära sej att äta hälsosamt, att inte banta – utan äta rätt. Från början orkade han inte röra på sej, men vågen pekade stadigt neråt från första dagen. Sedan blev det allt längre promenader och förra hösten började han tom springa med mej. Hans utveckling har varit enorm! Jag har aldrig sett honom fet, mer än på bild. Men jag vet att jag inte hade lagt märke till honom i det skick han var. Inte för att han var fet, utan för att han inte ville synas. Han behövde viktnedgången för att utvecklas och hitta sej själv. Han fick tillbaka sin självkänsla och glädje till livet. Han vågade synas och ta plats för första gången i sitt liv

När vi blev ett par hade han varit ”smal” i flera år, vikten pendlar lite upp och ner och ibland måste vi båda göra ett nytt ryck. Numera vet vi var gränsen går och hur långt vi kan låta det gå innan vi kör igång igen. Just nu är jag på min målvikt, men vill ner ett par kilo till. Martin har ungefär 15 kg för mycket, dem omvandlar han just nu till muskler med Paolo Robertos hjälp. Det tar längre tid än att bara köra stenhårt med VV, men nu vill han inte längre vara bara smal utan även ha muskler. Det vet han inte heller hur det är, så det måste testas :-

Jag är helt säker på att Viktväktarna räddat livet på honom och att vi aldrig hade träffats utan dem. Det är jag mycket tacksam för! Det finns alltså fler anledningar till att gå på VV-möten: 1. det fungerar 2. det kan vara livsförändrade 3. man kan hitta sitt livs kärlek

Så vad väntar ni på!

Skapa DITT liv!

september 22, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många av oss vill en massa saker, men vi kanske inte riktigt kan sätta fingret på vad vi egentligen vill och kanske inte heller gör särskilt mycket för att komma dit. Många av oss är ”imorgon-människor”, en sån som tänker att ”I morgon ska jag börja…” eller ”På måndag…”. Varför tänker man så?

Jag har också varit sån, även om jag är en ganska impulsiv människa som gärna påbörjar saker direkt och sedan har lite svårare att avsluta dem. Men det där med imorgon eller på måndag har absolut funnits med. Tills min bästa kompis dog. Då insåg jag att man inte kan vänta, man måste göra NU. Särskilt om man vill förändra något som tar tid.

Sen kan man ju inte heller sitta och vänta på förändringen, då händer det definitivt ingenting. Man måste göra jobbet själv. Å det spelar ingen roll vad det gäller, om det är viktminskning, karriärbyte, personlig utveckling mm. Det kommer lixom inte trilla ner någon från himlen med ett trollspö, då ska du ha en jäkla tur! Nä, det krävs lite mod också, att skapa den där förändringen. Att våga se möjligheter och tillfällen och sedan våga ge sej in i förändringen och ha modet att förändras. Man vet ju inte vem man kommer ut som på andra sidan…

Allt detta blev jag påmind om igår när jag var på Rival med 4good-gänget och fick lyssna till fyra inspirierande personer som gjort otroliga livsresor. Mårten Nylen har jag lyssnat på förr och träffat i flera olika sammanhang, jag tycker otroligt mycket om honom. Att höra honom berätta om sin resa från att vara Mörrums värsting nr 1 till älskad och uppskattad personlig tränare är otroligt inspirerande. Jag kan lyssna på honom hur många gånger som helst. Han har alltid en kram och ett leende över.

Sen fick vi även lyssna till Leila (bakar) Lindholms väg från pepparkaksbaket som liten till ägare av fem butiker och tv-kock. Agneta Sjödin berättade om tecken som visar vägen och som finns precis överallt. Att lyssna inåt och komma ikapp sej själv. När jag lyssnade på henne hände något konstigt… det blev lixom tecken hela tiden på att vi tänker likadant och att vi måste ses. Det sa jag till henne efteråt, så nu ska vi höras och se vad som händer. Åsså var det Åsa Tönne som berättade om sin kamp mot tumören i hjärnan. Hur hon förändrats och nu vågar mer. Fyra olika livsberättelser, som ändå utmynnar i samma sak: att vi måste våga och att vi måste leva!

Vill vi ha en förändring så måste vi ta tag i det nu! Vi måste göra jobbet själva och skapa det vi vill ha. Se framför oss vad vi vill åstadkomma och ta steg för steg för att nå dit. Vi vet vad vi har och vill vi ha något annat så måste vi agera på ett annat sätt än vi gjort hittills. Gör vi som vi alltid gjort blir det ju ingen skillnad, vill vi ha ett annat resultat måste vi göra något annorlunda. Det är både jobbigt och läskigt, alltså måste vi utrusta oss med mod också. Om vi bara vågar så kan vi nå precis hur långt som helst!

Så vad väntar du på? Att det ska bli måndag kanske? Jag har redan börjat min resa, sedan 17 år tillbaka, och jag är inte framme än. Men det händer saker, jag mår bättre och jag börjar hitta den person jag jobbat på under alla dessa år. Nu är det din tur. Vill du ha en förändring? Börja idag! Vänta inte!

Det här med stress…

september 10, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Mitt liv för 20 år sedan…

Alla har någon gång känt sej stressade. Några av er har även mått dåligt periodvis av stress. Sen har vi en liten skara (som dock blir allt större) som blir sjuka av stress, dit hör jag. Det är så otroligt viktigt att se signalerna och lyssna på dem. Jag anser att vi alla har ett val när det gäller stress, även att inte välja kan vara ett val, även om det är ett ganska dåligt sådant.

Min situation var följande:
Jag var ensam med två barn, då runt 4-5 år gamla, tillsammans hade de 10 diagnoser och jag jobbade extra på 6 olika jobb eftersom det var omöjligt i den situationen att ha ett fast arbete. Jag blev uppsagd från två olika jobb eftersom det var för många läkarsamtal på arbetstid. Det var minst 2 läkarbesök i veckan och jag körde slalom mellan jobben, mej själv var inget jag överhuvudtaget hade en tanke på att hinna med. Barnen fick bäst tänkbara vård, själv åt jag knappt. På kvällarna när barnen väl somnat satt jag med mina limpmackor och däckade sedan totalt. Under natten vaknade ena barnet ungefär varannan timme och kräktes. Så höll det på…

Jag kan inte säga att jag märkte vad som hände. Symptomen kom krypande och inte förrän jag en dag stod på Ica Maxi och inte hade en aning om hur jag kommit dit, än mindre visste hur jag hittade hem… så insåg jag att något nog var lite fel. Men jag tog inte signalen på allvar. Det var inte förrän Senior kom på mej med att sova, stående, medan jag strök som jag insåg att jag var sjuk och behövde hjälp. De var faktiskt han som sa det; mamma, du är nog sjuk. Jag gick till läkaren och blev sjukskriven direkt. Inte förrän tre år senare kunde jag fungera hyfsat igen. Hyfsat… inte bra…

Det här var fortfarande på det ljuva 90-talet, lyckopiller var inget man erbjöds direkt utan jag fick samtalsterapi. Superbra! Det hjälpte mej en lång bit på vägen. Men när jag var tvungen att byta terapeut så funkade det inte alls, vi passade inte ihop och det fanns ingen annan. Men då började bitar hemma att komma iordning, diagnoser föll på plats, barnen fick hjälp. När de började i skolan fick jag även några minuter för mej själv. Då sov jag. Jag mådde bättre och kunde fungera, men jag mådde inte bra.

Det är 18 år sedan jag gick in i den berömda väggen och jag har fortfarande sviter kvar. Jag fick förmodligen både sömnapné och fibromyalgi av stressen. Jag går väldigt lätt upp i vikt, har dåligt minne, vissa dagar funkar inte talet som det ska och jag tål inte stress. Idag vet jag mina begränsningar och lyssnar på kroppen så mycket jag kan. Och jag frågar mej; kunde jag gjort något annorlunda? Sjävklart! Men det såg jag inte då. Jag hade kunnat be om mer hjälp med barnen, kanske fler nätter för att verkligen få sova och vila knopp och kropp. Jag hade kunnat ta hand om mej bättre med lagad mat till mej (ungarna fick ju alltid hemlagat) och rörelse för kroppen. En och annan promenad under de där åren hade förmodligen gjort susen.

Om jag bara tagit hand om mej lika bra som jag tog hand om barnen och sett mej själv som viktig, så hade jag förmodligen haft ett helt annat liv idag. Hade jag gjort klokare val, eller valt överhuvudtaget, så hade jag varit friskare idag. För vi har alla ett val att ta ansvar över vårt liv och vår hälsa. Val. Hela livet består av val. Och ett av dem är att inte välja. Att bara låta tiden ha sin gång, som jag gjorde. Det är ett dåligt val. Att istället ställa krav på sin omgivning att se mej, hjälpa mej och ställa upp för mej är ett val – men det är svårt och kan vara obehagligt att göra. Att förändra sin arbets- eller livsituation är inte heller enkelt eller gjort i en handvändning – men ofta nödvändigt. Att prioritera sej själv! Att säga det till en mamma är som att slå någon på käften, det gör man bara inte! Men det måste göras! Vi måste prioritera oss själv och se oss själva som viktiga! Om vi inte respekterar oss själva, varför ska då andra göra det? Vi måste bli våra egna bästa kompisar och göra vårt allra bästa för att må bra. Hur ska vi annars orka finnas där för någon annan? Vad händer om jag faktiskt stressar ihjäl mej och dör ifrån mina små barn? Borde jag kanske gjort några nödvändiga val…

Jag ber er! Ni som känner att stressen nästan kväver er, att ni nästan drunkar i alla måsten och är så dödströtta att ni inte ens orkar sova. VÄLJ LIVET! Det är inte enkelt och det går inte snabbt, men det är värt både obehaget och tiden att få sitt liv tillbaka. Vill ni däremot hamna i min sits och ha ett liv där ni ha konstant ont, ett minne som sviktar, bedrövlig sömnkvalite och inte ens kunna klara ett jobb – ja, då kan ni fortsätta som ni gör. DET är ett dumt val!

Största reseminnet – kanske det viktigaste…

september 6, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Min utsikt varje morgon

Tre veckor framåt kommer svenska resebloggar att ha olika ämnen varje dag som man kan skriva om eller lägga upp en bild på instagram om man vill. Jag tänkte haka på de dagar som jag känner att det berör lite extra. Jag är ju trots allt en riktigt resenörd och ser hela jordklotet som en guldgruva av platser att upptäcka, människor att lära känna och kulturer att berikas av.

Dagens ämne var att berätta om sitt största reseminne och det gick jag genast igång på. Det finns lixom bara ett och är så självklart för mej. Självklart handlar det om Afrika, men inte om en särskilt plats utan om det ögonblicket då jag från luften för första gången flög in över mangroveträsken. Vi var på väg mot Gambia, då gick inflygningen över Saharas öknen, in en kort bit i Senegal och där börjar mangroven som sedan flyter in i Gambia och Gambiafloden.

I det ögonblicket kände jag att jag kom hem och ett stort lugn fyllde hela mej. Jag hade inte ens landat, men kände direkt att här skulle jag kunna bo resten av livet. Jag var hemma! Inte kunde jag i mina vildaste drömmar ens föreställa mej att jag bara någon månad senare faktiskt flyttade dit för att jobba där en period. Det fanns lixom inte på världskartan, men så blev det! Å det är det absolut klokaste jag gjort i hela mitt liv. Det förändrade mej som person och gav mej en helt annan syn på mej själv, andra människor och kulturer och faktisk en helt ny livssyn som jag haft med mej sedan dess.

Tänk om jag vid den där första inflygningen vetat vad som väntade mej. 20 år gammal med hela livet framför mej, tog jag ett livsavgörande beslut som jag aldrig någonsin kommer att ångra. Gambia fyllde mitt hjärta och är fortfarande en stor del av mej. Afrikas kontinent är så otroligt stor och det finns så mycket att se och lära sej där. Å jag är så glad att mina barn och Martin också älskar det och gärna åker dit. Nu har vi ju även vår familj där och måste ju åka tilbaka även för deras skull. Om 121 dagar får jag se Saharas öknen breda ut sej igen och mangroven slingra sej fram. Sen får jag sätta fötterna i den varma sanden och bara uppfyllas av dofterna, smakerna och atmosfären.

Vill ni följa med? Gör det då! Det är inte försent att boka. Kolla här uppe, under ”Häng med till Gambia” där står alla detaljer. Du är mer än välkommen 🙂