Många kommer bli glada!

Många kommer bli glada!

Har man aldrig varit i ett fattigt land kan man kanske inte förstå hur det känns att få ge något till en person som kanske aldrig ägt något förut. Den känslan är magisk och slår nästan allt! Men är enormt svår att förklara.

Just nu försöker vi att få ihop vår packning till Gambia. Vi packar, väger väskor, plockar ur och väger igen. Vi får ha 80 kg inkl handbagage plus 20 kilo till. Det låter ju ganska mycket och är ganska mycket också, men inte bär man vill ha med allt till den som inget har. Just nu är det jeans och tyngre långbyxor som plockas bort, skolmaterialet är tyngst – men det måste absolut med! 6 stora resväskor kommer stå packade i vardagsrummet imorrn, vägda och klara. 4 av dem kommer att komma hem igen, då inte ens halvfulla. Allt de andra stannar kvar i Gambia.

Två väskor är helt fulla med kläder, en med killkläder och en med tjejkläder. Kläder som ska till Smiles familj, som de kan ha när de behöver vara lite uppklädda för att söka jobb och vanliga vardagskläder. Några tjockare tröjor och tunnare jackor för den svalare årstiden. Sånt som är svårt att köpa där, även om man har pengar. I de väskorna ligger också nagellack och lite smink, som jag vet att hans systrar kommer bli överlyckliga för.

I en annan väska ligger massor med gosedjur, ryggsäckar, skor och skolgrejer. Gosedjur som de mindre barnen älskar, oavsett religion, ekonomisk status och hudfärg. Förra gången vi var i Gambia tog vi båten till byn där Kunta Kinte föddes och gav barnen i byn gosedjur. En av flickorna fick en liten Ior som hon sprang runt hela byn och visade. Hon skrek av glädje och var så lycklig att hon inte kunde stå still. Det var hennes första ägodel och den lyckan hon kände gick inte att ta miste på. Den lyckan vi själva kände bara av att se henne var fullständigt oslagbar. Bara jag tänker på henne får jag ståpäls och hjärtat slår dubbla slag. Å den lyckan fick vi se så många gånger av både vuxna och barn.

Den gången fick vår chaufför Buba nästan alla våra saker, hans stora familj var så tacksamma och vi kände oss så otroligt välkomna i hans familj. Numera har Buba en svensk familj som hjälper dem ekonomisk, så de klarar sej ganska bra. Men en telefon kommer han att få och det kommer han nog uppskatta så att han enklare kan sköta sitt jobb. Den här gången går alltså nästan alla våra saker till Smile och hans familj som bor längre in i landet. Vad vi sett på bilder så har de i princip ingenting alls. Nu får den 13 personer stora familjen iaf gott om kläder och en hel del leksaker. När vi åker dit tar vi även med oss en säck ris, kryddor och fotbollar som vi köper på plats. Några av barnen har förmodligen aldrig sett en vit människa, så vi kommer säker få höra flera gallskrik av livrädda små barn. Men de brukar lugna sej när de får ett gosdejur och ser att vi inte är särskilt farliga.

Vi ska alltså åka ungefär 15 mil längst med Gambiafloden till Smiles familj. Buba kör och Smile visar vägen. Där lämnas två proppfulla väskor plus lite till. Smiles mamma har ett litet lantbruk som gör att de iaf inte behöver svälta. Numera har de ett bra tak också, som vi finansierade när det gamla blåste av under förra regnperioden. Det var många av er som bidrog ekonomiskt, det tackar vi för. Det gamla taket är numera staket. Nu får vi med egna ögon se hur det blev.

Vi kommer redan i förväg säga att vi inte tänker äta hos dem, vilket egentligen är oförskämt, men vi vill inte äta upp deras mat och våra magar klarar säkert inte av den heller – så vi är helt enkelt tvugna att vara lite oförskämda. Vi vet att de ser fram emot att vi ska komma, så vi måste bara säga det på bästa möjliga sätt. Buba kan säkert hjälpa oss att förklara på nåt bra sätt, han är bra på sånt. Det kommer att bli känslosamt för oss alla att träffas, det är nog det enda jag vet helt säkert. Vi har haft kontakt i tre år, men bara träffat Smile. Nu ska vi få träffa hela familjen och även den lilla bebisflickan som föddes för några veckor sedan.

Just nu sitter vi och väntar på en man som ska komma hit med ett kretskort av nåt slag. Det är nån apparat på en tandläkarmottagning som har gått sönder, så vi tar med oss reservdelen åt dem. Å självklart har vi med en massa saker som Linda behöver, livsnödvändig greveost, grovt bröd, kompresser och lite annat smått och gott. Kanske en och annan överraskning också  🙂

Grejen med Gambia är att man kanske inte har så mycket, men det man har delar man med sej av och man hjälps åt hur lite man än kan bidra med. Landet kallas ”The Smiling Coast” och det beror på att man aldrig ser några ledsna, sura eller arga människor. Alla ler, är glada och vänliga. Man har inte mycket, men de allra flesta svälter inte och det är huvudsaken. De har mat, tak över huvudet och en familj – det är det viktigaste och egentligen allt man behöver. Att få räknas in i en familj där är ett oerhört privilegium. Hela Smiles familj, förmodligen hela byn, räknas in oss i sin familj och för de flesta är jag Lindas lillasyster. Just den detaljen förenklar vårt liv ganska mycket, eftersom vi slipper en hel del av försäljarna och guiderna. De vet redan vem jag är och att jag inte behöver något av dem eller deras tjänster.

På tisdag vid 15-tiden landar vi på Gambias dammiga lilla flygplats och välkomnas av Vings reseledare som självklart får lite svenska skvallertidningar av oss. När vi installerat oss på Bakotu Hotell antar jag att Linda kommer och hämtar sina grejer, kanske dyker även Smile och Buba upp. Vi sätter oss förmodligen direkt utanför hotellet (som numera tydligen har wifi!!!) och pratar tills det blir mörkt. Att sitta där i värmen, den allra första kvällen är magiskt. Att planera hur och när vi ska åka till Smiles familj och allt annat vi ska göra… det ska bli så himla mysigt!

Inom en vecka har vi alltså gjort en himla massa barn och ungdomar väldigt glada och en deras mamma likaså. Våra ganska enkla gåvor kommer att underlätta hennes liv så otroligt mycket! Hennes barn kommer att ha kläder, skolmaterial, ryggsäckar att ha skolböckerna i, skor på fötterna och hon själv får lite mat i förråden. Vi får 13 nya vänner och ett möte som vi aldrig kommer att glömma. Ett möte som sedan bevaras för alltid i hjärtat och självklart på massor med bilder som ni ska få se. En del lägger jag upp här, men det mesta kommer nog på instagram. Så följ mej där: marlenerinda

Bäst att ta den där första malariatabletten och sedan fortsätta packa. Allt måste komma med!!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.