Jag är lite låg just nu. Irriterad över världsläget och corona, frustrerad över min (fibro)värk som kommer med väderomslagen och less på tröttheten som kommer med värken.
Jag brukar inte gnälla, men då och då trillar även jag ner på botten och måste få spy ur mej lite. Hösten är här och jag avskyr den! Väderomslagen gör ont i kroppen, just nu är det varannandagsväder och alltså ont hela tiden. Det är svårt att beskriva värken som min fibromyalgi ger och den ser olika ut för alla drabbade såklart. Jag mår sämst oktober – mars, andra mår bäst då.
Min värk sitter oftast i smalbenen och händerna och kommer lixom inifrån skelettet. Jag har områden på hela kroppen som är iskalla och inte går att värma upp hur mycket jag än klär mej. Det enda som lindrar såna dagar är att ligga under mitt tjocka täcke, fullt påklädd och med värmedynan på max. Jag vet andra som sätter sej i bastun med vinterjackan på. Det där med att klä sej efter väder, funkar alltså inte på mej, jag fryser inifrån.
Ändå är det varken värken eller att jag fryser som är värst, utan tröttheten. Jag är konstant trött. Så där så ögonen svider och bara vill gå igen. Jag sover oftast mellan 22.30 och 7.30 och är ändå så trött att ögonen går ihop vid 15-tiden. Oftast sover jag en stund på eftermiddagen, för att jag helt enkelt inte kan hålla mej vaken.
Nu har jag en konstaterad sömnstörning, och gjort utredning som visat att jag inte kommer ner i djupsömn. Så att jag är trött är inte så konstigt, men rätt irriterande för jag tycker ju att jag sover bra och oftast himla gott. Men min läkare har rekommenderat mej att sova middag, eftersom det är enda gången jag faktiskt får lite djupsömn.
Å så här är det alltså fram till februari/mars ungefär. När vädret blir stabilare och värmen kommer tillbaka. Att åka iväg på vintern är alltså ett sätt att helt enkelt stå ut och få må bra ett par veckor. Att få en liten paus från värk, kyla och trötthet. I år blir det väldigt jobbigt! Jag får nästan panik när jag tänker på att jag ska klara nästan ett halvår utan minsta paus. Särskilt som jag redan nu är sämre än på flera år och vintern sägs bli riktigt kall och lång.
Vår plan att bo utomlands under vinterhalvåret är alltså inte bara taget ur luften, utan finns en förklaring till. Min kropp orkar inte en hel vinter med kyla, snö och mörker. Jag undrar i vilket skick jag kommer att vara nästa år… vågar knappt tänka på det. Massage och ljusterapi/ljusrum funkar lite, men det är ju så dyrt och inget man kan göra så ofta som det skulle behövas. Dessutom vågar jag inte göra det heller just nu medan corona härjar.
Så! Nu har jag gnällt färdigt. Man får gnälla, men bara en stund, man får inte bli ett offer. Så jag kommer att fortsätta ta hand om mej och göra så gott jag kan med kost, promenader och träning. Jag har en ljusterapilampa som lyser medan jag jobbar. Det är lixom enda sättet att minimera skadan. Å så får det vara tills vi kan resa igen och sedan bo i värmen. Den dagen är en bit bort, men den finns där!!!
Hur klarar ni vårt mörka halvår? Ni kanske gillar det?
Jag har varit nyfiken på såna där tyngdtäcken i flera år. På 90-talet pratade man om bolltäcke, sedan kedjetäcke och nu alltså tyngdtäcke. Förr fick man tunga täcken i medicinskt syfte, från sjukvården – vilken tur att vem som helst kan köpa dem numera!
Ett täcke kan inte ha magiska egenskaper! Eller kan det det? Jag var nyfiken och ville skriva om det så jag bad helt enkelt Cura att få testa och det fick vi! Jag vill poängtera att jag inte får betalt för att skriva detta inlägg. Förra veckan hämtade vi tre tunga paket på posten, två täcken i snygga väskor och en kudde. Här skulle sovas! Bara att bädda var dock en utmaning 🙂
Det finns olika tyngd på täckena, allt från 3 kg till 13 kg tror jag. Vi fick hjälp att välja, mitt är 7 kg och Martins är 13 kg. Det beror lite på kroppsvikt men även på hur man sover osv. Vi fick också en kudde som är helt ny i sortimentet, den vi fick var gigantisk och större än den kommer att vara i butik. Kudden ska tydligen hålla sej sval och går att ändra tjocklek på, vi tog ut en av innerkuddarna och hoppades på det bästa.
Efter en brottningsmatch med täcken och lakan var det dax att sova. Jag ska vara ärlig och säga att den där första natten inte var något vidare. Det var svinvarmt under täcket, kudden var iofs sval men alldeles för stor. Nu ska tilläggas att det var en av sommarens varmaste nätter, kanske fel att testa då. Täcket ligger ju ganska fast över kroppen lixom. Men även om det var varmt, så var det TYST!!!
Anledningen till att jag var nyfiken på täcket var bla för att se om Martins snarkningar kunde försvinna. Han har dessutom en förmåga att ”fladdra” med benen när han sover. Med 13 kg på kroppen borde ju detta vara omöjligt, eller iaf svårare. Å så var det!!! Både snarkningarna och fladdret upphörde nästan helt redan första natten!!! Sovrummet är numera tyst och jag är lycklig 🙂
Efter den där första natten fick täcket vara ett par dagar när det var som varmast, men nu har jag haft det varje natt. Å nu efter en vecka kan jag säga att jag sover gott om nätterna. Om det beror på mitt täcke eller på att det numera är tyst från makens sida vet jag inte, förmodligen en kombo. Kudden fick han ta över och han gillar den, för mej kanske det funkar bättre när den mindre i normal storlek kommer. För den var ju sval och skön, bara lite för stor.
Innan vi fick våra täcken frågade jag runt bland kompisarna på facebook om de hade testat och vad de tyckte och 99% var kanonnöjda. Så nöjda att de gett bort täcken till anhöriga, som varit lika nöjda. Någon enstaka tyckte att det var för varmt eller att det var obehagligt med tyngden. Fler sa också att vi skulle ge det några nätter innan vi utvärderade och ha lite tålamod. Man måste lixom ”lära” sej att sova med det. Med så många nöjda går det ju inte bara att nonchalera, täcket verkar funka.
Tyngdtäcket har en vetenskapligt dokumenterad effekt vid både lättare och svårare sömnstörningar. Var tredje svensk har sömnproblem och studier visar att ångest, oro och sömnsvårigheter kan kompenseras genom tyngd och tryck och därmed kan ge en ökad känsla av lugn och trygghet. Just tyngd kan alltså vara lugnande.
Både Martin och jag gillar att vara inbäddade som kåldolmar, så där är täcket perfekt. Vi sov vår första natt när det var rekordvarmt, det kanske inte var supersmart och gjorde täcket rättvisa. Nu har det gått en vecka och senaste nätterna har det varit perfekt! Martins ”fladdrande” har nästan upphört, han får helt enkelt inte upp benen längre. Han kan tom ligga på rygg utan att snarka, vilket var helt omöjligt förut. Jag vet inte om det är tyngden på bröstkorgen som sätter stopp för snarkningarna och jag bryr mej inte – det är tyst, jag är nöjd 🙂
Jag har en dokumenterad sömnstörning och är nästan alltid trött. Jag kan än inte säga om jag blivit piggare eftersom vi haft lite annat som stört runt oss. Jag vet heller inte om det isf är mitt täcke som gör att jag sover gott eller om det är Martins täcke som gör susen eftersom snarkningarna upphört och hans ljud inte stör mej längre. Vi får se lite i längden helt enkelt och kanske mest den dag han åker på konferens igen och jag sover ensam.
Men så här långt måste jag ändå säga att om man har någon form av sömnproblem så är det värt att testa. Att Martins snarkningar skulle upphöra sådär direkt var en total överraskning, det är det bästa av allt och gynnar ju både honom och mej. Så jag är nöjd! Å jag kommer aldrig mer att frysa på nätterna, täcket håller mej varm!
Berätta gärna om dina egna erfarenheter när det gäller tyngtäcke/bolltäcke/kedjetäcke – kärt barn har många namn 🙂
Igår var det måndag och på måndagarna är det vägning hemma hos oss. Jodå, alla väger sej, tom hunden… veterinären vill nämligen att han går ner lite han också. Så där står vi på rad vid vågen och väntar på vår tur. Nä, riktigt så går det inte till 🙂
Jag brukar vakna först. När jag är färdig med morgonbestyren hoppar jag upp på vågen och hoppas att mina ansträngningar ska visa sej. Oftast står det plusminusnoll, det är jag van vid – ibland blir det även ett plus, men så ibland blir det ett minus. Jag är ok med det mesta, även ett plus om jag vet varför.
Jag har lärt mej under åren, att jag inte kan räkna ut alls vad vågen kommer att visa. Det kan visa helt olika två veckor, trots att jag gjort exakt samma saker. Så är det bara. Corona gav mej chansen att verkligen leva som jag lärt i många år, så jag har lyssnat på kroppens signaler, sovit och vilat när jag är trött, ätit lagad och nyttig mat i vettiga mängder, motionerat och skrattat mycket. Jag har gjort exakt samma sak i drygt 4 månader och faktiskt skött mej i stor sett exemplariskt. Både för att må bra och som ett slags experiment, bla för att se hur vågen reagerar över en längre tid när man gör allt likadant. Jag konstaterar återigen att man nästan aldrig kan räkna ut vad resultatet blir.
Ni ser ju själva hur det fungerar för mej, min kropp släpper ifrån sej vikt ungefär var sjätte vecka. Bilden visar vikten mellan 62 och 58 kilo, kurvan ser fin ut men det är faktiskt bara 3 kilo (61,9 – 58,8). Midsommar gav 4 hekto plus, som snabbt jobbades bort. Easy come easy go lixom.
Jag står still, tappar något hekto, sen står jag still igen innan jag några hekton till. Å så ser det ut. Ett hekto i taget, ibland några – men aldrig ett direkt ras. Nu har jag iofs ingen övervikt och en del av mitt experiment var också att se hur långt jag kan nå och hur kroppen fungerar i olika situationer som sk normalviktig. Min målvikt är 60, jag är 156 cm lång. För att vara guldmedlem hos Viktväktarna får jag väga max 62, så det är en gräns jag försökt att inte överskrida genom åren och lyckats hyfsat.
När vi gifte oss för 4 år sedan vägde jag 58 och var nöjd, sen har jag gått upp och ner lite – men det är en vikt jag tycker passar mej och som jag vill hålla. För fyra år sedan såg livet lite annorlunda ut och även om jag hade en vikt jag trivdes i så hade jag knappt några muskler. Det har jag nu och när man tränar är det svårare att anpassa maten om man fortfarande vill gå ner i vikt eller stå still. Så det har också varit en del av mitt experiment. Hur mycket ska jag äta för att träna som jag gör?
När vi corontänade oss i början på mars vägde jag 61, 9. Alldeles på gränsen alltså, i min värld. Jag tänkte att nu ska jag sköta mej nästintill exemplariskt så länge vi har den situation som vi har. Det är alltså fyra månader nu. Jag har ätit frukost och lagad mat två gånger om dagen, plus mellanmål om jag kommit ihåg. Oftast frukt men lika ofta en glass. Jag har gått promenader på kanske 30-45 min, två gånger om dagen och tränat 15-20 minuter tre gånger i veckan. Godis och glass har avnjutits, inga förbud har funnits – jag har hållit mej hyfsat inom mina dagliga smartpoints. Inte något mirakelprogram alltså, bara sunt förnuft.
Å vad har hänt då? Jag har gått ner 3 kg och behållit min muskelmassa rätt hyfsat tycker jag. Kroppen har fått andra konturer och är slankare. Ni får jämföra själva helt enkelt, titta på bilden högst upp. Jag kan konstatera att den här tiden fungerat bra. Jag har inte varit hungrig, inte känt att jag offrat något, jag har mått bra i min värk (så bra jag kan med tanke på alla väderomslag), kroppen känns frisk, smidig och stark, jag sover bra, orkar mer, är piggare och gladare.
Det mesta är faktiskt bättre, men jag är inte klar! Vi är fortfarande i corontän och experimentet fortsätter. Kanske kan jag nå min drömvikt, vilken det är håller jag för mej själv. Huvudsaken är att jag mår bra och att kroppen känns stark. Jag hade aldrig orkar klippa häckar och målat tak för något år sedan. Och jag kan ju säga så mycket, att om corontänen fortsätter in på hösten – då kommer jag att se helt annorlunda ut i kroppen än sist folk såg mej ”IRL”. Jag har aldrig förr varit så här vältränad och får jag ännu längre tid på mej vete sjutton vart det slutar. Vi får helt enkelt se 🙂
Häng med på instagram @marlenerinda i min vardag som långvarig Viktväktare och Guldmedlem. Med tips och pepp kring enkel och funktionell träning, mat och livet i övrigt. Nåt gör jag ju tydligen rätt eftersom jag mår så rackarns bra 🙂
Ska vi prata lite om osynliga diagnoser? Såna där som tex adhd, utbrändhet, ms, allergi och fibromyalgi. Några av de uppräknade har jag och det vet de allra flesta i min närhet om, ändå möts jag allt för ofta av total oförståelse.
”Du som ser så pigg och fräsch ut kan väl inte ha så ont”, ”Du som är så aktiv kan väl inte vara så trött som du påstår” osv osv… Detta har jag fått höra huuuuur många gånger som helst under de senaste 20 åren. Jag har bla hypotyreos, fibromyalgi, astma, allergi och en sömnstörning – det mesta startade när jag sprang rätt in i den berömda väggen 1998. Tror jag iaf… och det tror läkarna också.
Att bli utbränd är en jäkla skit, och det är mycket i kroppen som förstörs när man varit rejält sönderstressad. Att min fibro och sömnstörning kommer ur utbrändheten är läkarna rätt eniga om, det är tydligen så att en del av hjärnans funktioner förstörs bla det som reglerar andningen när man sover.
Jag har alltså en form av sömnapné, men inte den vanliga som beror på övervikt och snarkning – utan en annan som det knappt forskas på. En sk CPAP hjälper inte mej, eftersom jag mest sover på mage och masken inte fungerar då. Det som hjälper är att sova lite middag, då blir inte hjärnan och kroppen lika trött och stressad och jag sover därför bättre på natten. Tvärtemot alla andra råd mot dålig nattsömn alltså 🙂
Många har hört talas om fibromyalgi, och de flesta tror nog att det bara handlar om värk, men fibro är så otroligt mycket mer än det. Fibromyalgi är ett kroniskt smärtsyndrom som kännetecknas av långvarig, utbredd smärta, ömhet, sömnstörning och trötthet. Själva ordet fibromyalgi betyder värk i muskler och bindväv. Men det handlar också om bla matsmältningsbesvär, yrsel, känslighet för ljud, ljus, beröring och dofter, feberkänsla i kroppen, illamående, vadkramper, dimsyn och svårigheter att fixera blicken, kalla fingrar och tår, Infektionskänslighet (nedsatt immunfunktion) mm mm.
Hypotyreos är den vanligaste formen av sköldkörtelsjukdom i Sverige och innebär att sköldkörteln producerar för lite sköldkörtelhormon. Symptom är bla trötthet, nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, frusenhet, försämrat minne, hjärndimma, ont i leder och muskler, muskelsvaghet, långsam i rörelse, tanke och tal, ödem, svullnad – ofta kring ögonen, viktökning, förstoppning, domningar och stickningar och nedsatt hörsel.
Jag har alltså två diagnoser som ger trötthet, plus en sömnstörning – inte konstigt jag är trött! De här två diagnoserna är rätt lika varandra i symptom och ger mej alltså lite extra allt, men inget syns utanpå. För hypotyreosen medicinerar jag med Levaxin och det funkar bra. För fibron finns inte så mycket att göra mer än att ta värktabletter när värken blir för illa. Men det som hjälper allra bäst är en hälsosam vikt, sol, värme, ordentligt med sömn och fysik aktvitet. Det sämsta av allt är väderomslag och kyla, då mår jag så dåligt att jag nästan får panik. Och det är ju därför vi planerar för en flytt och ett liv med sol och värme året om.
Egentligen är det bara Martin som ser mina dåliga dagar. Så det är ju inte så konstigt att jag får höra det där med att jag ser så pigg ut. De dåliga dagarna ligger jag mest på soffan och gnäller. Jag fryser, har ont, kan inte tänka, händerna funkar inte, hjärnan funkar inte – inget funkar när det är som värst. Det enda jag egentligen kan göra en sån dag är att sova och glo på intelligensbefriad tv, jag kan inte ens läsa.
Det är såna dagar som jag lägger ut en bild på instagram på tex en blomma med regndroppar eller nåt sånt. Jag berättar gärna om de dåliga dagarna för att visa att de finns och hur det är att leva med tex fibro. Å för varje gång kanske en enda till förstår vad det handlar om.
Vi som har såna här diagnoser är inte lata och vi hittar inte på. Det syns inte utanpå, men är högst verkligt för oss. Många av oss kämpar verkligen varje dag för att ha ett drägligt liv och då hjälper det inte att få höra att ”Du som ser så pigg ut kan ju inte ha så ont”. Vad vill ni se? Stripigt, otvättat hår, känna svettdoft och se skitiga kläder? Är det så man måste se ut för att bli tagen på allvar?
Det gör mej ju knappast friskare att se ovårdad ut… eller hur? Ni ser mej oftast inte mina riktigt dåliga dagar, när ni ser mej gör jag så gott jag kan – inte för er skull, utan för min! Man mår faktiskt lite, lite bättre när man har duschat, dragit hårborsten genom ett rent hår och klär sej i glada färger. Det är lite ”fejk it til you make it” lixom.
Att leva med fibro är att inte veta hur jag kommer att må när jag vaknar. Alla dagar i är olika, mycket beroende på vädret. Ibland vaknar jag med ont i en arm, ibland har jag ont i en fot – nästan aldrig är två dagar i sträck lika. Men jag är ALLTID trött! Och jag fryser nästan alltid och då kan ni stoppa upp era ”Kläder efter väder”, jag fryser nämligen inifrån. Jag vet att många med fibro bygger bastu och där sitter de fullt påklädda en stund varje dag för att bli varma. Så illa är det.
Så nu vet ni lite om hur jag upplever mina diagnoser, andra upplever det på sitt sätt – ibland önskar jag man hade en stämpel i pannan faktiskt. Allt är inte vad det ser ut på ytan, vi är många som bär på våra små och stora osynliga problem. Döm inte en annan människa förrän du verkligen vet vad denne bär på och går igenom.
Era frågor – mina svar, om att hålla vikten i längden
I augusti är det 20 år sedan jag skrev in mej på viktväktarna och om några veckor har jag varit färdig och sk Guldmedlem i 16 år. Jag får en del frågor om livet efter viktnedgången, det skiljer sej ju en del åt hur man ska tänka och leva sen. Så jag slängde ut en uppmaning till medlemmarna i en av mina FB-grupper att fråga precis vad de ville – och det gjorde dom!
Jag sa att jag skulle välja ut tio, men jag svarar på allihop 🙂
Har det varit svårt att landa på målvikten och hålla den där? Tillåter du några pendlingskilon?
Det var skitsvårt och jag fick ändra målvikt eftersom min kropp inte vill väga så lite som jag ville. Jag är 156 cm lång och ville ha en målvikt på 55 kg, men det var helt omöjligt att komma dit. Så jag fick nöja mej med en målvikt på 60 istället och nu pendlar jag mellan 58 och 60, lite beroende på hur livet är. 62 är det högsta jag får väga som Guldmedlem, så det har även blivit min gräns. Idag är det dock viktigare hur jag mår i kroppen än vad vågen visar, jag brukar må som bäst runt 58-59.
Vad är a och o för att lyckas hålla målvikten? Hur ska man tänka när man kommer så långt?
Då ska man tänka att resan inte är färdig, det är den aldrig. Man kan aldrig återgå till sitt ”gamla” liv. Det är därför jag tycker det är bra när det går långsamt och tar längre tid, för då hinner man få in en ny livsstil och lära sej hur man ska leva i längden. Sen ska man se det som en livsstil och tänka hälsa istället för kilo, då kommer man rätt långt.
Hur håller man motivationen uppe när det går tungt o man tappat sugen o kanske orken.
Jag tänker att motivation bara är ett hjärnspöke som förstör för oss. Allt är tungt i bland och allt går dåligt ibland. Ta en dag på jobbet, den kan vara pissdålig – men man gör ju det man ska ändå. Så jag tänker på VV-livet som ett jobb, något man gör oavsett om det är roligt eller ej och även om en dag går bra eller dåligt. Man slutar ju inte jobba bara för att det är tråkigt några dagar, eller? Så: glöm motivationen och gör bara! Du kan!
Hur lyckas du återgå till målvakten om du hamnat lite över? För mig verkar just dessa kilo vara fastgjutna.
Händer det ofta, så skulle jag fundera på om jag satt målvikten för lågt. Att hålla vikten är en ständig kamp, men det ska inte vara omöjligt. Livssituation och ålder kan ställa till det och då kanske det är bättre att ha en lite högre målvikt, istället för att gå runt och vara frustrerad. Ibland kan man ”vila” på en högre vikt och fortsätta ner senare.
Jag återgår bara till programmet och är lite extra noga tills jag är i mål igen. En dag i taget lixom…
Om jag nått målvikt och fortsätter som guldmedlem så måste man ju väga in sig varje vecka. Vad händer om man ”tappar taget” och går upp för mycket igen? Måste man börja om från början?
Som Guldmedlem måste du väga in dej minst var tionde vecka, inte varje. Missar du det eller ligger mer än 2 kg över målvikt får du bara betala en veckoavgift, det är inte värre än så 🙂
Är du Guldmedlem som inte varit i klass på 3 år, eller om det är ändrat till två nu… osäker där… då får du börja om. Så det är rätt smart att hålla de där tio veckorna, då är det även lättare att stoppa innan vikten drar iväg för långt,
Jag lyckas gå ned i vikt med vv men att klara och leva såhär år ut och år in …hur gör man?
Som jag skrev tidigare, så ser jag det lite som ett jobb. Något man bara gör utan att tänka. Jag ser det inte som en uppoffring, utan mer en förmån att jag fått alla verktyg till ett liv jag mår bra av. För det är ju det jag gör: mår bra!
Jag undrar hur man får det att fungera med ww år efter år? Kan tänka mig att vissa veckor går bättre? Själv är jag nästan på målvikt nu men hur tänker du hela tiden?
Som sagt: jag ser det som ett jobb. Och precis som på jobbet går vissa dagar eller veckor bättre än andra. Ett plus på vågen är ingen katastrof, jag vet ju hur jag tar bort det. Jag har kvar appen och räknar SP kanske 40 veckor om året, resten lever jag lite som jag vill och sen återgår jag bara till programmet om jag levt för mycket 🙂
Dina 3 bästa tips till den som lätt ger upp och har dålig självdisciplin.
Oj, bara tre… *Tänk hälsa istället för vikt. Hälsosamma val brukar ge effekt på vågen också. *Ha tålamod och gläds åt minsta minus, bragden är inte att gå ner i vikt snabbt utan att orka hela vägen in i mål och stanna där.*För in VV i livet istället för tvärtom och banna dej inte för dåliga dagar, utan fortsätt bara framåt igen. HÄR finns fler tips!
Typ så… men jag skulle vilja lägga till att man ska tänka på sömn och återhämtning och att skratta mycket 🙂
Hur du tänkte från början, tänkte du redan då att du skulle bli guldmedlem, coach och skriva blogg/insta – hade du redan från början tydliga mål med var du ville landa?
Haha, nej! Å jag hade definitivt inte räknat med att hitta min man på vägen 🙂
Jag ville lära mej ett hälsosamt tänk runt mat eftersom jag åt en gång per dag och då var det en sen middag bestående av limpmackor med ost. Jag hade inte jättestor övervikt, men jag mådde skitdåligt och jag ville för mina barns skull, att vi skulle äta lite mer hälsosamt.
Sen var det svårt för mej att gå ner i vikt och min konsulent undrade om det skulle hjälpa mej att vara mer ”inne” i VV. Så blev det att jag började hjälpa till vid vågen. Till slut blev jag Guldmedlem och jag trivdes vid vågen och fortsatte väga andra medlemmar.
Jag var aldrig coach, ville inte bli det heller, och hamnade i kassan högst ovilligt! Martin och jag hade blivit ett par och han behövde en kassör till sina klasser, så det var lixom bara att lära sej det för att underlätta för honom.
Bloggen kom till 2006 i ett helt annat syfte, men jag hade Veckomenyer tidigt. När vi slutade på VV var det ett sätt för våra gamla medlemmar att hålla kontakten med oss och då blev det att jag skrev mer och mer om vikt, hälsa och vv för att på något litet hörn fortfarande kunna peppa just dem. FB-grupperna vete sjutton hur jag blev så insyltad i som jag nu är…
Tips till en som börjar om, tillbaka på ruta ett, efter att först ha gått ner tio av de trettio till målvikt? När varje poäng för mycket ger en känsla av nederlag. När man bara känner behov av tröst från maten?
För mej är orden ”börja om” väldigt laddade, därför säger jag aldrig att jag gör det – mitt tips är att bara fortsätta. På så sätt har man inte misslyckats heller, man lixom bara kliver upp på banan igen och kör. Det är lite som när en unge lär sej gå, h*n bara testar och testar tills det funkar. Man ger ju inte upp och fortsätter att krypa resten av livet eller sätter sej på rumpan några månader för att testa igen lite senare. Så fortsätt bara framåt oavsett hur det går, sluta aldrig så behöver du inte börja om.
Veckobonusen finns där för att användas, gör det! Du kommer kanske inte att rasa i vikt då, men du kanske orkar hela vägen istället. Om varje SP för mycket ger ångest och du har maten som tröst, så kanske du behöver prata med någon? Jag har gått i samtalsterapi för annat, det är något av det bästa jag gjort – testa! Vad har du att förlora?
Hur lyckas du som är guldmedlem att hitta tillbaka till målvikt efter t ex en semestervecka? Hur behåller du kontrollen?
Grejen är ju att jag går ner i vikt på semestern 🙂 Då tar vi ännu längre promenader, äter med frukt, tränar, sover bättre och mår bättre. Så jag brukar faktiskt komma hem lite lättare. Däremot går jag upp i vikt varje vinter, pga väder och kyla – min fibro gillar inte sånt. Jag gör så gott jag kan under tiden och lägger ingen större värdering i vad vågen säger. Sen kör jag igång med checklistan igen lite mer noggrant och lägger till längre promenader när jag mår bättre. Jag vet att det är så här och har ingen panik över det eftersom jag har verktygen att gå ner i vikt igen. Man behöver inte ha kontroll hela tiden, bara man inte låter det gå för långt 🙂
Vilken är din största drivkraft i att vara på målvikt och guldmedlem? HÄLSAN! ALLT handlar om hälsan. Jag har flera sjukdomar och dessutom stor risk att få cancer. ALLA mina läkare säger samma sak: Håll normalvikt så minskar riskerna. Så länge jag håller min vikt är dessutom min fibrovärk betydligt lindrigare. Att hålla sej frisk är väl den bästa drivkraften?
Hur gör du för att det ska bli en livsstil och inte en diet?
Genom att inte vara för sträng, inte tänka så mycket utan bara göra. Man måste få äta det man längtar efter ibland. Jag älskar godis och skulle det vara belagt med förbud, så skulle jag ha dåligt samvete konstant. Nu äter jag mitt godis, men bara ibland och bara lite – då vet jag att jag får och behöver inte klättra på väggarna. Som jag svarat tidigare, jag ser det som typ ett jobb… något jag bara gör. För att må så bra som möjligt, så länge som möjligt. Men även på jobbet är man ju ledig ibland 🙂
Hur får man hjärnan att sluta skrika på Choklaad choklaad choklaaaad emellanåt? 😂
Bra fråga! Genom att ge den choklad förstås! Men inte varje gång och inte så mycket i taget. Jag kör med lördagsgodis, då vet jag att jag får mitt gottiga och kan stå ut tills dess. Förbud triggar mej bara, så det har jag inga. När vi reser köper jag med mej en stor chokladkaka, den räcker sedan hela resan – en ruta om dagen. Men det har tagit lång tid att lära sej.
Hur sätter du guldkant på helgerna när man bara längtar efter ostbågar o vin, men inte kan för då springer vikten iväg??
Jag sätter guldkant lite då och då. Det kan vara en helg, men också en helt vanlig tisdag. Det kan vara planerat, men även hända lite bara så där också. På fredagar äter jag min choklad med lakritsfyllning och njuter av den. Skulle det råka bli ett glas vin på tisdagkvällen, så är det så. Jag räknar med ett plus, gör ingen grej av det eftersom jag vet varför, utan fortsätter bara framåt igen. Huvudsaken är att man njuter av det man äter och inte gör det i flera dagar, utan sätter stopp direkt. Då och då är ingen fara, det är när det blir ofta som det blir tokigt. Du blir inte tjock av en pizza och inte smal av en sallad.
När man gått ner och sen ska hitta balansen för att hålla vikten, hur gör man?
Som jag skrev tidigare, så blir man aldrig färdig. Att hålla vikten är svårare än att gå ner i vikt. Därför är det viktigt att man går de sex veckorna med jämnvikt som Viktväktarna har, på så sätt ställer man in sej och vet på ett ungefär hur mycket man kan äta utan att öka i vikt.
Men man får gå tillbaka till programmet lite då och då ändå, helt still kan man aldrig ligga. Jag har fortfarande appen och fortsätter att registrera det jag äter, inte alltid med oftast. Huvudsaken är att man sätter stopp innan man ökat för mycket och inte låter det gå för långt. Numera rör jag mej massor, kan jag så väljer jag att gå, hoppas på mitt löpband och kollar på tv om jag tycker att jag gått för lite.
Hur gör man för att hålla sin målvikt år ut och år in.
Man fortsätter att ha koll! Helt still kan man aldrig ligga och situationer i livet gör att det ibland går åt fel håll. Men då tar man bara tag i sej igen och stoppar innan det går för långt. Nyckeln är nog att aldrig slappna av helt. Jag har fortfarande appen, den släpper jag aldrig!
Tänker man dessutom på sin hälsa och alla risker som finns med en övervikt, särskilt i mitt fall – så är det inte så svårt att hela tiden hitta en anledning till att fortsätta ha koll. Jag vill vara frisk!
Har hört guld medlemmar som säger att de går upp under sommaren men det gör inget enligt dem för de vet hur de ska göra för att gå ner igen Hur gör de det ?
Man återgår till programmet. Oftast handlar det bara om ett par kilo och dem tar man bort snabbt genom att räkna SP ett tag igen. Har man gått i mål en gång har man ju fått verktygen och vet att de funkar. Då tar man bara fram dem när det gått åt fel håll, så är man snart på målvikt igen.
Hur lång tid tog det dig att komma underfund med hur du håller målvikten på lång sikt?
10 år! De första tre åren registrerade jag fortfarande varenda smula som jag åt. Sen släppte jag lite och stod still ett tag, men sen blev jag sjuk och gick upp allt plus lite till. Efter ett gäng diagnoser, behandlingar och mediciner gick jag återigen, efter ett hårt jobb, ner till min målvikt igen och har sedan dess hållit mej där – men det var jobbigt att hålla den, jag fick kämpa rejält tills jag hittade mitt sätt.
Jag började träna för sex år sedan och sedan dess är det faktiskt ingen svårighet alls. Jag har koll på mina SP, bryr mej inte så mycket om att jag ibland äter för mycket – men räknar inte min träning. Har en mer avslappnad inställning till både poinst och vikt idag och helt plötsligt står jag still utan att kämpa. Slutsatsen för min del är alltså att jag måste ha koll, men kan äta lite mer idag tack vare träningen och på så sätt stå still i vikt. Nu mår jag bra i kroppen, det har stor betydelse. Jag åt mej ner i vikt och tränar för att hålla mej frisk och även för att hålla vikten.
På vilket sätt skiljer sig planen för målvikt och planen för viktnedgång?
Ganska mycket faktiskt. När man går ner i vikt har man ett mål, det har man inte på samma sätt när man ska hålla vikten. Det finns inget plagg man ska komma i eller sak man ska göra när man redan är där. Då får man hitta nya mål, mitt är att hålla mej frisk och ha så lite värk som möjligt. Återigen: hälsan betyder allt.
Har du anpassat dig och ditt liv och vet vad du kan äta eller räknar du fortfarande poäng?
Jag räknar fortfarande, men inte varje dag eller ens varje vecka. Oftast räknar jag bara för att det är en vana och lättare att hålla koll, men det gör mej inget om jag äter mer än jag ska – det är som det är lixom. När det blir plus, (observera att jag inte skriver OM utan NÄR) så är jag lite mer noggrann tills jag är på rätt vikt igen. Värre än så är det inte.
Jag är rätt lat, då är appen väldigt bekväm att ha – man slipper ju tänka själv 🙂
En gång viktväktare, alltid viktväktare?
JAPP! Precis som en nykter alkoholist är vi smala tjockisar – därför kallade faktiskt maken (han gick ner 60 kg med VV) sitt företag för SmalTjockis. Skillnaden är bara att alkohol måste man inte ha på samma sätt som mat, man måste ju äta – så en smal tjockis har det lite extra kämpigt.
Jag vet att om jag släpper kontrollen helt så går jag snabbt upp i vikt. De såg jag när jag blev sjuk. Men jag har accepterat att det är så och att det bara är att förhålla sej till det. Jag vill må så bra som möjligt och hålla mej så frisk som möjligt, då är det viktigast för min del att hålla vikten. Det är bara att tugga i sej lixom. Så ja, en gång Viktväktare – alltid Viktväktare.
Tack för alla frågor! Svårt att svara, men hoppas ni fått några tips med er på vägen. Jag vill dock lägga till några saker:
Jag tror inte på att gå All-in. Jag har testat och visst funkar det ett tag, men oftast inte i längden. Man kan inte göra om hela sitt liv med superkoll på kosten varje måltid, träning 7 gånger i veckan, ta hand om jobb, hem och familj och samtidigt må bra. Det går några dagar, kanske några veckor, men inte i längden! Sätt en nivå direkt som ni vet att ni klarar och öka sedan istället om det går, eller nöj er med det ni faktiskt klarar och må bra istället för att pressa er och må dåligt.
Ni kanske hade gått ner snabbare om ni satsat allt, men hur länge hade ni stått ut? Sätt en lägre ribba, som iofs går långsammare – men är mer hållbar. Ha tålamod och gläds åt minsta minus istället för att bli frustrerade över att det inte blev mer. OCH jämför er inte med någon annan! Du är du, din kropp vet bäst och gör det som är bäst för just dej. Å skratta mycket, det är roligare att vara glad 🙂
HÄR finns alla veckomenyer, HÄR finns bra recept med uträknade SP, HÄR finns VV-snack och HÄR finns mitt träningsprogram. Häng med på instagram om ni vill, i mitt liv som Viktväktare för livet och långvarig Guldmedlem @marlenerinda
Många verkar ta ganska lätt på corona och är inte alls rädda för att bli smittade eller sjuka. Jag erkänner: Jag är livrädd!
I månadsskiftet februari/mars började man förstå att corona inte var som andra influensor och kom med nya riktlinjer som vi svenskar skulle förhålla oss till. Å det gjorde vi väl? De allra flesta höll avståndet, träffades inte i onödan eller åkte kollektivt. Jag var en av dem som valde att stänga in mej nästan helt. Någon vecka senare fick hela makens arbetsplats rekommendationen att arbeta hemifrån och fick även hjälp att anpassa hemmakontoret så det skulle fungera i längden. Jag tycker nog att de flesta följde rekommendationerna i mars och april, men sen hände något…
Från början åkte vi och handlade på fredagförmiddagarna, det var nästan bara pensionärer och vi – trots att de över 70 rekommenderas att stanna hemma. De flesta höll sej hyfsat på sin kant och avståndet var ok oftast… men inte alltid. Många av de äldre äldre, hade inte jättemycket koll tyvärr. Men det var ändå ok att handla då och man kände sej hyfsat säker.
Sen hände något. I början på maj verkade smittorisken och alla rekommendationer som bortblåsta! Det kryllade av folk i butiken, ingen höll längre avstånd och det kändes inte alls bra. Så vi bytte tid för vår shoppingrunda, till fredagar kl 20 och tänkte att då tittar nog folk ändå på tv. Vi hade rätt, senaste veckorna har vi haft mer utrymme.
Flera av våra vänner och bekanta har varit sjuka, länge och allvarligt – en bekant har dött och flera är inte friska än och kommer kanske aldrig att bli helt återställda. De har inte behandlats på intensiven, ändå har de svårt att gå, orkar ingenting och har jobbigt med andningen och detta är flera veckor efter att de blivit friska. Flera säger att de aldrig varit så sjuka och så rädda tidigare, ren dödsångest alltså. Jag vill inte råka ut för det!
Jag är livrädd för att bli sjuk! Jag tillhör ingen av de riktigt allvarliga riskgrupperna, men med alla mina olika diagnoser vet man inte hur sjuk jag skulle kunna bli. Astma hör tydligen inte till någon riskgrupp, men jag hostar i flera månader av en vanlig förkylning, Hur skulle då detta bli? Astma tillsammans med andningsuppehåll, fibro och lite annat kan lixom bli vad som helst, ingen vet. Det man däremot vet är att många patienter medicineras med morfin och det tål inte jag. Tänk om någon skulle ge mej det av misstag i stressen, av ren rutin… Då skulle jag dö – inte av corona, utan av felmedicinering.
Så jag fortsätter att hålla mej på min kant, men bekymras av alla som släppt på allt, kramas på bilder och trängs i köer. Jag ser mängder med bilder på folk jag känner, som jag vet har underliggande sjukdomar och som även är bekant med h*n som dog. Jag fattar inte hur de tänker!
De får väl skylla sej själv om de blir sjuka, tänker kanske en och annan. Ja, men de kan ju faktiskt i sin tur smitta andra och orsaka att fler dör. Jag skulle aldrig klara av att ha det på mitt samvete. Jag är väl medveten om att det finns yrkesgrupper som måste arbeta utanför hemmet och som utsätts för smitta hela tiden. För deras skull måste vi andra hålla avstånd. Jag vet också att branscher går under pga att folk håller avstånd och stannar hemma. Såklart är det en katastrof att livsdrömmar krossas – men det är väl ännu värre om folk dör. Eller tänker jag fel?
Jag tror inte att detta på lång väg är över. Jag är ingen expert och ingen vet om Sverige valt rätt eller fel väg. Det kanske vi inte vet förrän om något år, när alla länder är igenom pandemin och räknar statistiken på ett och samma sätt. Men jag vet att jag kommer att göra vad jag kan för att inte bli sjuk och hoppas att det kommer ett säkert vaccin som jag kan få. Tills dess håller jag mej på min kant. Jag gillar livet för mycket för att riskera något. Kalla mej fånig om ni vill, det struntar jag faktiskt i.
Jag hör så många uppgivna röster just nu. Man orkar inget, har tråkigt, äter skräp, går upp i vikt och mår allmänt dåligt. Ja, livet har förändrats. Ja, det är för jäkligt. MEN det är ett val man gör! Så f-n jag tänker låta Corona sabba mitt liv mer än nödvändigt! Hell no!
Även om vi fått nya livsvillkor så finns det fortfarande mycket som vi får och kan göra. Att låta sej själv förfalla är inte ett alternativ för mej och borde inte vara för er som är friska heller. Jobbar man inom vården råder helt andra omständigheter, vi som inte gör det har däremot fått andra möjligheter och förmodligen mer tid.
Låt säga att man pendlade till jobbet tidigare och nu jobbar hemma. Då sparar man minst en timme i pendlingstid. De flesta kvällsaktiviteter är inställda, där frigörs säkert en timme till. Helt plötsligt har vi två timmar mer tid än vi brukar ha. Med dem gör man vad man vill, tex utnyttjar för att må bra! Visst kan man lägga ännu mer tid framför tv´n eller på sociala medier, men då ska man inte skylla på situationen att man går upp i vikt. Corona har faktiskt gett de flesta av oss MER tid att ta hand om oss!
Nu hör jag er muttra ”lätt för henne att säga, hon har ju inga små barn”. Nä, det har jag inte! Men även ungar behöver röra på sej och nu när våren kommit finns det massor att göra utomhus. Ute får vi ju fortfarande vara 🙂
Utnyttja den här Corona-skiten istället för att låta er nedslås av den. Hur kan ni utnyttja den frigjorda tiden på bästa sätt? Ta en funderare. Vad gynnar er bäst? Inte är det att titta ännu mer på tv iaf… Ingen vet hur länge detta kommer att pågå, men förmodligen minst en månad till. Nu gäller det att göra vardag även av detta. Jag tänker hälsa och jag tänker utnyttja läget.
Så, mina dagliga uppgifter blir att göra sånt jag mår bra av:
*Två promenader om dagen
*Träna hemma må, on, fr.
*Äta lagad mat varje dag, göra lite extra och lägga i frysen.
*Läsa en stund varje dag
*Sitta ute i solen en stund varje dag (om det är sol alltså…)
*Skratta mycket!
Man får deppa ihop och man får trilla av banan, men inte hur länge som helst! Nu har vi haft det så här några veckor, nu gäller det att hitta nya vägar. Ska Corona sänka oss, få oss att deppa ihop totalt, ge oss nya kilon? Hell no!!!
På instagram @marlenerinda har jag filmat några av mina hemmaövningar, fler kommer. Det är sånt som nästan alla kan göra, enkelt men effektivt. Hela passet tar ca 15 minuter, det har alla tid med!
Gör något idag som ditt framtida jag kommer att tacka dej för. Utnyttja situationen, istället för att deppa ihop. OK?
Corona. ALLA skriver och tjatar om Corona, nu är det min tur. Såklart tänker man lite… så här tänker jag:
Jag är en sk riskgrupp, iaf när det gäller att dra på mej allvarlig sjukdom. Jag är en av dem som får influensavaccinet först och skulle kunna blir allvarligt sjuk av en helt vanlig influensa – alltså även av corona. Högst troligt, eftersom jag blir kanondålig av en enkel förkylning, som jag tack o lov väldigt sällan drabbas av.
Så hur tänker jag då? Inte jättemycket faktiskt. Jag går på mingel, jag vistas bland mycket folk och jag hälsa på de flesta med en kram. Jag tvättar händerna oftare, det gör jag och tänker att det här viruset kanske gör att folk blir duktigare på att tvätta händerna även när krisen är över. Man kan ju alltid hoppas. Jag tycker folk är rätt äckliga faktiskt… man ser vissa lämna toaletten och vet att det haft händerna både här och där, men inte sjutton tar de sej tid att tvätta händerna. Blä!
Men jag har en liten tveksamhet, jag är nämligen inbokad för jobb i England om två veckor. Jag är inte rädd för att åka, däremot skulle det kännas surt åka dit och man ställer in saker i programmet som jag är nyfiken på. Då känns det ju lite onödigt att åka just nu och bättre att skjuta upp resan.
Det värsta skulle vara om vi blev satta i karantän och inte kom därifrån. Nog för att Manchester är en trevlig stad, men inte hur länge som helst. Å det var ju det där med pälsbollen… jag måste ju vara hemma med honom. Jag har lämnat mina funderingar i ett mail till arrangören och får helt enkelt se hur allt blir. Jag är rätt säker på att allt ställs in.
I övrigt är jag rätt lugn. Jag har fått massor med tid att skriva vartefter saker ställs in och tid frigörs. Annars gör jag som jag brukar. Tränar, äter mina mediciner, går mina promenader och försöker att hålla mej så frisk det går. Precis som jag alltid gör den här årstiden. Man går lixom alltid runt med lite grus i halsen och både ögon och näsa som rinner – men nu kommer ju våren. Man vet ju inte vad som är vad lixom.
Så jag följer rekommendationer och tänker att så länge jag inte har influensasymptom så är allt lugnt. Alltså inte ont i huvudet, inte ont i kroppen, orkeslöshet och feber. Får man det så är det väl dax att ta en funderare, men tills dess är jag lugn. Och tvättar händerna!
Vi följer Viktväktarnas kostprogram sedan ca 20 år tillbaka och har hållit vikten de senaste 15 åren. Under den tiden har vi lärt oss rätt mycket, bla att det faktiskt funkar att vara Viktväktare även på semestern. Om man vill 🙂
Vi reser rätt mycket och har samma inställning vad det gäller vikten vid varje resa – det får gärna stå still på vågen men går det lite upp är det ok. Man kan lixom inte vara för hård mot sej själv i alla lägen, då blir det inte bra.
Så hur gör man då som Viktväktare på en resa? Mitt enklaste svar är ”man gör inte så stor grej av det”. Men allt beror förstås på vilken slags resa det är och hur ofta man reser. Är man på sitt livs första utlandssemester – ja, men skit i allt och njut av nya miljöer, annorlunda smaker och ledighet. Det kommer bli plus på vågen, men det kan ni ta hand om sen. Det kommer ta en extra månad kanske att nå målet, men då är det så.
Åker man däremot på en eller ett par resor varje år så kan man göra upp en annan plan, där man står still i vikt eller iaf nästan. Då gäller det att packa ner bekväma skor! Vi ser alla platser vi besöker, med fötterna. Vi tar en promenad efter frukost och en före middagen. Vi kan gå både kort och långt, blir det för lång tar vi buss eller taxi tillbaka. Sen kan man förstås även ta några extra simturer eller testa gymmet om det finns något på hotellet. Rörelse och motion går alltid att få till.
Maten då? Många väljer all inclusive och det har även vi börjat göra – det är nämligen enklare när det gäller att ha koll. Självklart kan det vara knepigt när det finns så mycket att välja på och mängderna är galna. Men man måste ju inte äta allt bara för att man får…
När vi ska äta all inclusive tar vi alltid ett varv runt matsalen först för att kolla in vad som finns. Är det första dagen på semestern så smakar vi lite på det som ser godast ut utan att tänka så mycket på SP-värden. Då vill vi mest kolla läget och kvaliteten på det som bjuds.
Första dagen får man göra lite som man vill, det tar vi igen sen. Resten av dagarna går man också ett varv först och väljer sedan EN av rätterna och fyller upp tallriken med grönsaker. Det bjuds alltid på ett välfyllt efterrättsbord och då tar vi en smakbit av det som ser gott ut, inte en hel bit. Till maten dricker vi cola zero eller vatten, vill vi ha vin eller annan alkohol så dricker vi det efteråt som lite extra mys på kvällen. Men vi är rätt dåliga på att dricka alkohol och det är en fördel om man tänker på vikten.
Blir det mat från meny så är det svårare att räkna ut vad rätten innehåller och hur den är tillagad. Då försöker vi att välja det som är mest ”rent”, alltså undvika friterat och panerat, be om såser vid sidan om osv. Grillad fisk eller en köttbit är smarta val på resor när man äter från menyer. Men det är svårt att veta, därför föredrar vi numera all inclusive.
Många som har semester ska ”unna” sej, ett ord som jag avskyr. För mej är ordet en ursäkt att göra sånt man inte borde… Då ska man äta och dricka saker man inte brukar och gärna i stora mängder. Vi tillåter oss istället att äta detta på lördagarna året om men i mindre mängder, så blir det inte lika lockande att ”go bananaz” på semestern.
Efter drygt 15 år som sk Guldmedlem (färdig och målviktig) är mina knep dessa:
* Bestäm innan att det är ok att gå upp lite och kör igång med programmet dagen efter du kommer hem igen. Väntar man är det lätt att dagarna bara går och då kommer kilona.
* Packa ner bekväma skor och använd fötterna överallt och ta en extra promenad varje dag.
* Ta ett varv runt buffén och gör medvetna val, man måste inte äta mycket bara för att man kan. Ta hellre en liten bit, om du är nyfiken på en rätt, än en hel portion.
* Drick vatten till maten och alkoholen efter, eller avstå helt från alkoholen. Man måste inte dricka bara för att det är semester. Men är det vinet till maten som betyder mest, så drick det då – men räkna med ett större plus på vågen.
* Å banna inte dej själv när det går åt skogen, vi är bara människor. Kör upp på banan igen bara och följ programmet så är du snart tillbaka i rutinerna igen.
* NJUT! På semestern ska man njuta, men det kanske går att fixa njutning med annat än mat och dryck? Kanske är det att se soluppgången och ta ett bad i gryningen eller att ta en lång promenad längst stranden på kvällen i solnedgången.
Blir det för mycket en dag så gör det inget – det kommer ju en ny dag då man har möjlighet att göra bättre val. Viktväktarna är för resten av livet, då gäller det att hitta ett sätt som fungerar – som man kan leva med resten av livet. Vad spelar det då för roll om viktresan tar någon vecka eller månad längre? Huvudsaken är väl att man faktiskt kommer i mål och sedan stannar där.
Det är genom att göra misstag man lär sej och under viktresan gör man mängder med misstag. Det om något är jag väldigt medveten om efter 20 år med VV, men så länge man inte ger upp har man inte misslyckats.
Åk på semester och hitta ditt sätt att komma hela vägen in i mål – men glöm inte att njuta på vägen. Du har bara ett liv – gör det bästa av det! Det viktigaste av allt: Ha en riktigt härlig resa!
Häng med på mina resor med jobb, mat, träning, upplevelser och solnedgångar i mängder: instagram @marlenerinda
Ska vi prata åldersnoja? Jag fyller 50 idag och har absolut ingen åldersnoja alls! Jag mår bättre än någonsin, trots ett gäng diagnoser. Men är även starkare än någonsin tack vare ihärdig träning.
Visst finns där gråa strån och rynkor, men det visar väl bara på en viss livserfarenhet. Det enda som är lite störande är att kroppen visar tecken på åldrande och då menar jag inte det synliga, utan det fysiska. Synen förändras, kroppen orkar inte lika mycket och minnet blir segt. Sånt som man inte kan göra så mycket åt.
Att tyngdlagen jobbar neråt går ju att fixa med olika ingrepp, några har jag testat, några har funkat – tillfälligt. Jag stör mej inte så mycket på mina skavanker att jag har bråttom att åtgärda dem. En dag kanske jag gör nåt… kanske inte.
50 alltså. 40 var ett intressant årtionde, det hände väldigt mycket kan man nog säga. Flera i vår närhet dog och jag fick ett gäng diagnoser. Ett helt nytt förhållningssätt till livet på sätt och vis. Vi slutade jobba på Viktväktarna och startade Du i Fokus. Vi gifte oss och barnen flyttade! Den kanske största förändringen och händelsen. Ett helt nytt liv.
Så vad kan hända på 50-talet? Det blir nog fler resor. Mer träning. Ett mer avslappnat förhållningssätt till livet kanske. Rent krasst har jag ju levt mer än halva mitt liv nu. Så det gäller att passa på att leva medan man kan.
Idag är det min dag!
Några enkla tips för en lyckad och hälsosam viktminskning
1 januari – sug på den. Dagen då många, många ”börjar om”. Jag ser det hellre som att man fortsätter framåt, efter att ha lärt sej lite av ett par snedsteg. För slutar gör vi väl egentligen aldrig?
Idag har jag sett hundratals uppdateringar på sociala medier om alla som styr upp på banan igen med framförallt sin vikt. Vikten är en sak, men jag ser det som ett paket med vikt, energi, muskler, konsekvenstänkande, sömn och en massa annat – jag kallar det hälsa. Det funkar lixom inte att bara fokusera på en sak, allt hänger ihop, tex: om sömnen fungerar blir man mindre stressad och då går man lättare ner i vikt och då orkar man lite till och tar bättre beslut mm.
För att lyckas med sin viktminskning/hälsoresa finns det några enkla tips som har hjälpt mej. Jag startade min livsstilssförändring för snart 20 år sedan, nådde mitt viktmål för 15 år sedan men blir aldrig färdig med mej själv och min inre resa. Man blir aldrig färdig och det förstår man längs vägen, man bli aldrig fullärd. Och det är en sak att gå ner i vikt, en helt annan att stå still och sedan jobba med resten av kroppen och särskilt knoppen. Ett jäkla jobb – men så värt det!
Mina bästa tips för att lyckas med viktresan är:
Hitta ditt varför
Gör upp en plan
Planera delmål med belöningar
Sätt ett realistiskt mål
Ha tålamod
Gläds åt minsta framgång
Var beredd på bakslag
Börja aldrig om – fortsätt bara framåt
Varför kan vara så enkelt som att bli mer hälsosam. Det borde ju egentligen räcka som anledning att ta tag i sej själv. För att man vill må så bra som möjligt så länge som möjligt.
Hur just din plan ser ut vet bara du, men låt den inte bli för krånglig. Börja inte träna sju dagar i veckan och ha en massa förbud kring vad och hur du ska äta. Börja med snabba promenader för att sedan öka, hitta alternativ till de dåliga vanorna istället för att förbjuda – då står du ut i längden. Men tänk att kosten står för 80 % av viktminskningen, tränar gör man för sin hälsas skull.
Sätt upp ett realistiskt mål, detta är viktigt tycker jag! Det är INTE realistiskt att gå ner flera kilo i veckan, inte i längden och inte om det ska vara hälsosamt och du fortfarande ska ha någon form av liv samtidigt. Går man ner väldigt snabbt så kan man drabbas av gallproblem, utebliven mens, blodtrycksfall, håravfall och lite annat. Så ta det lugnt! Lägg heller inte ditt viktmål för lågt, det blir svårare att hålla i längden. Sikta på normalt BMI till att börja med och känn sedan efter kilo för kilo och stanna där du trivs.
Tålamod. Jag kan knappt stava till det, men har varit tvungen att lära mej längst vägen. Jag snittade nämligen ETT HEKTO (inte kilo) i veckan i 10 kilo, det tog tre år. Om jag orkade i den takten, så orkar ni i vilken takt som helst! OCH: Minsta lilla steg, även om det går långsamt, är ett steg närmare mål.
Gläds åt minsta minus, som sagt: jag snittade ett hekto i veckan… ibland kan det även vara helt ok att stå still eller till och med gå upp. Som exempel: efter nyår, jul, påsk osv då är det faktiskt en bragd att stå still men till och med ok att gå upp något kilo. Vilket som, är förmodligen en framgång mot tidigare livsstil.
Räkna med bakslag, sånt som jag kallar livet. Det händer saker på vägen som man inte kan planera för, tex egen eller andras sjukdom, födelsedagar, högtider, resor, grejer på jobbet mm. Ibland kan det vara bättre att se sina framsteg per månad istället för per vecka, särskilt under knepiga veckor.
Och går det åt skogen, så fundera på vad som gick fel, lär av det, stryk ett streck och fortsätt framåt. Det kommer att gå fel, ingen ide att banna sej själv, fortsätta bara på ”den rätta vägen”.
Jag är noga med att inte ha några förbud, jag älskar godis och hade inte klarat många dagar om jag haft godis- eller sockerförbud. Så istället för förbud gav jag mej tillåtelse att äta lördagsgodis, då vet jag att det kommer en dag i veckan när jag får mitt gott och kan nöja mej med det.
För mej är även planering viktigt. Vi gör matsedlar varje vecka, ni hittar dem HÄR och vi har alltid matlådor i frysen som jag äter till lunch. Bra matlådemat hittar ni HÄR.
Jag vet att man kan ändra sin livsstil, jag har gjort det. Det tar tid och det är inte lätt, men det är så värt det. För mej kanske det är lite extra knepigt då jag har både fibromyalgi, hypotyreos, en sömnstörning och lite annat smått och gott. Men jag vet att om jag ska må så bra som möjligt så måste jag ta hand om mej så bra som möjligt. Jag måste ha en normalvikt och jag måste träna, då är värken lindrigare, jag sover bättre och rör mej lättare. Men jag måste inte vara trådsmal och jag måste inte träna skiten ur mej. Det räcker med att vara ”good enough”.
Å det är det jag vill skicka med till er. Detta är ingen tävling, ni ska bara må bra. Ni ska bara bli en uppgraderad version av er själva som gör att ni ska må så bra som möjligt, så länge som möjligt. Ni behöver bara vara ”good enough”, inte bäst. Tillräckligt bra för att må bra.
Jag finns på instagram @marlenerinda. Där försöker jag att peppa och stötta så mycket jag kan. Där finns min vardag med mat, träning, sjukdomar och lite gala och glamour. Häng med om ni vill, det brukar dyka upp lite roliga tävlingar då och då.
När jag började träna för ganska precis 5 år sedan hade jag knappt en muskel i kroppen. Eller… det är klart att jag hade muskler, men jag kände ingen skillnad om jag spände dem eller slappnade av. Det fanns lixom inget att spänna.
De senaste 5 åren har jag tränat cirkelträning på Curves. Från början var jag glad och stolt om jag kom iväg 1 gång i veckan, nu är det ett måste att få ihop 3 ggr. Det både syns och känns skillnad på kroppen och nu för tiden räknas jag tom som vältränad.
Under alla åren har jag hållit vikten, pendlar som mest 2 kg upp och ner. Idag tyckte jag att det kunde vara spännande och intressant att få ett resultat efter de här fem åren. Vikten är densamma som när jag började, men musklerna är ju betydligt fler – alltså borde fettprocenten vara betydligt mindre. Trodde jag ja! Den var högre!
Jag fattar ingenting och är sååå irriterad! Under kontroll vägningarna har jag alltså vägt i stort sett lika, men stadigt ökat i fettprocent – trots att jag hela tiden får mer muskler – det ser jag ju till och med! Hur i hela friden kan detta vara möjligt? Ni kan ju själva se på bilden här intill, jag har ju knappast blivit fetare…
Jag har flera diagnoser och äter en mängd olika mediciner och jag bygger muskler ganska lätt. Kan det vara så att diagnoserna gör att mina muskler är byggda på något annat sätt, som lurar maskinen som mäter? Tyvärr finns det ingen mätare för muskelmassa på mitt gym, bara fettprocent och det är en sån som man håller med bägge händerna så går ”strålen” genom överkroppen.
Jag började träna för att bli starkare, inte smalare. Jag har blivit betydligt starkare, har numera synliga muskler och har alltså stått still i vikt, ändå är jag enligt mätaren fetare! Hur f-n är det möjligt? Jag har aldrig varit så stark och i så bra form men aldrig heller haft så hög fettprocent! Något måste vara fel? Har vi med fibromyalgi och hypotyreos fett i våra muskler eller?
Får jag bara en förklaring kanske jag kan acceptera eller iaf förstå och göra något åt saken. Just nu är jag bara sur!
I Kina får man betalt för att ta en tupplur på lunchen. När jag fick min diagnos sömnstörning och sömnapné fick jag även order om att sova när jag är trött (om det går alltså) och gärna ta en tupplur efter lunch. Både Kineserna och min läkare är väldigt kloka!
Många säger att om de sover på dagen så sover de sämre på natten. För mej är det tvärtom; sover jag en liten stund på dagen så sover jag mycket bättre på natten. Knoppen och kroppen behöver sin vila, får man den inte på natten så kanske man behöver kompensera den på dagen.
Jag sover ungefär 7 timmar på nätterna, vilket kan verka helt normalt och bra. Problemet med min sömn är att jag aldrig kommer ner i djupsömn, den som läker kroppen och ger återhämtning. Jag sover väldigt lätt, drömmer aldrig och är vaken en stor del av natten – fast jag tycker att jag sover. Sömnkvaliteten är alltså inte särskilt bra eller tillräcklig, vilket innebär att jag är lika trött när jag vaknar som när jag gick och la mej.
Om jag sover en stund på dagen däremot, det kan vara allt från en kvart till en timme, så blir även sömnen på natten bättre och jag är piggare på dagen. Precis som min läkare sa, som alla andra säger tvärtemot. Så när jag kan tar jag en tupplur, ibland är jag så trött att ögonen svider – ibland lägger jag mej och kan inte somna. Jag försöker lyssna på kroppen och när jag gör det mår jag förstås bäst.
Det är det här som blir ett problem när jag är på resa eller mässor. Det är svårt att lägga sej då lixom… Men det vet jag och är förbered på, så ibland får jag hoppa över en punkt i programmet för att vila lite eller helt enkelt köra på, köra slut och sedan reparera när jag kan, vilket kan ta några dagar. Jag kan inte ”sova ikapp” på en natt eller ett par dagar, det krävs längre tid än så. Å när jag är slut och inte har sovit ordentligt, då märks det. Jag sluddrar när jag pratar, tappar ord, glömmer saker och värken kommer som på beställning. Kroppen stänger av funktioner, för att orka vara vaken.
Jag sover alltså ganska mycket. Jag är inte lat. Jag är sjuk. Både min fibromyalgi, hypotyreos och utbrändheten för många år sedan påverkar mej och min sömnstörning. Får jag bara vila så orkar jag huuuuur mycket som helst! Men jag behöver även ljuset, så nu väntar en tung period med mörkare dagar. Det är så jobbigt.
Sömnen är även viktig för vikten. Trötthet triggar gärna sockersuget, för att få lite extra energi. Då hjälper inte en morot, man vill ha choklad eller annat sött. Tyvärr hjälper den där energin bara en kort stund, sen är man trött igen och då vill man ha ännu mer… det blir en ond cirkel och vikten ökar. Istället för att försöka ta en kort tupplur. Det har hänt att jag tagit den på toaletten…
Så nu vet ni att Kineserna är himla smarta och varför jag kan vara lite tröttare och glömsk lite då och då. Å ni kanske har fått en förklaring till ert sötsug? Var smart – ta en tupplur!
Den 7 augusti 2000 fick jag nog av mej själv och skrev in mej på Viktväktarna. Inte för att jag var jättetjock, utan för att jag behövde lära om när det gäller mat. Skaffa en ny, sundare livsstil, för mej och barnen. 19 år har gått, idag är jag väldigt nöjd med mitt beslut.
Jag var 30 år, åt oftast inget på dagarna men sen smällde jag i mej skogaholmslimpa med ett tjockt lager hushållsost på kvällarna. Det är ju så gott! Men det är ju inte mycket näring… och det kan knappast kallas sund kosthållning. Men så var det! Jag mådde skit! Jag var ganska nyskild, mitt i en rejäl utbrändhet, konstant trött, superstressad och en rätt ledsen ensamstående morsa. Att min bästa kompis dog en vecka senare gjorde inte saken bättre… men samtidigt gjorde hennes död att jag fick en insikt om att jag måste ta hand om mej bättre.
Så jag skrev in mej på Viktväktarna i Tullinge Centrum, tillsammans med min mamma. Min första vecka räknade vi prickar, jag hade fattat det hyfsat när jag kom dit veckan två och då fick vi veta att det from nu skulle handla om Points. Tack för den! Det var bara att glömma allt från första veckan och lära om, samtidigt som jag skulle smälta att min bästa vän inte fanns längre… Men det gick! Points var ju dessutom såååå mycket enklare än Prickar!
Jag hade svårt att gå ner i vikt, det blev ett par hekto ner och sedan stod det still. Jag följde programmet till punkt och pricka, även konsulenten tyckte det borde gå snabbare – men jag gav mej inte! Jag fick hjälpa till vid vågen som extra pepp och för att verkligen inte tappa greppet. Det var kul, jag lärde känna både personal på VV och andra medlemmar. Med mina små steg skulle det ta ganska exakt fyra år att komma i mål – men jag gjorde det!
Jag fortsatte räkna mina Points, programmen ändrade sej lite och bla blev Points Plus. Jag vågade inte sluta räkna och höll vikten i flera år, tills jag blev sjuk runt 2010. Jag mådde ungefär lika dåligt då som innan jag började på VV. Gick upp allt jag gått ner och blev mer och mer förtvivlad. Något var riktigt fel, det kände jag i hela kroppen. Till slut fick jag hjälp och diagnos efter diagnos trillade på plats. 2013 hade jag gått ner allt igen och sedan dess har jag hållit vikten och kan återigen och sedan dess stolt titulera mej Guldmedlem och normalviktig på Viktväktarna.
Jag var återigen smal, men jag orkade ingenting. Jag kunde knappt stå och dra på mej strumporna, utan var tvungen att sitta ner. Jag kunde inte luta mej fram och sätta på vattnet till badkaret utan att hålla mej i väggen. Jag hade INGEN bålstyrka alls och hade konstant ont i rygg och nacke. Vid det här laget hade jag bla fått diagnosen fibromyalgi och då kan man ju tänka sej att jag skulle skylla värken på den. Istället tog jag tag i träningen, jag ville orka mer, få kontroll på min kropp och få muskler! Jag skulle bli stark!
Så för snart 4 år sedan började jag träna cirkelträning på Curves. Ett gym för tjejer, utan speglar och utan prestige. På bara 30 minuter jobbar jag igenom hela kroppen, med min egen kropp som motstånd. Jag var smal, men smal var egentligen aldrig det jag strävade efter – jag ville ju ha livskvalité och vara hälsosam. Jag åt mej ner i vikt, nu skulle jag träna för att orka leva längre och för att min kropp ska göra det jag ber den om. Länge!
Martin gick ner 60 kg med vv, men det var lite för mycket, detta är mer lagom.
Idag är det 19 år sedan jag skrev in mej på Viktväktarna, ett av det bästa beslut jag fattat i hela mitt liv. Jag mår bra! Jag är så frisk jag förmodligen kan bli. OCH jag träffade min man, vilken bonus! Min älskade Martin som gått ner 60,4 kg med Viktväktarnas hjälp och som jag sedan hade massor med VV-klasser med över hela södra Stockholm. Tillsammans hjälpte vi tusentals medlemmar ner i vikt under de 6 år som vi hade egna klasser.
Både Martin och jag är ganska unika när det gäller Viktväktarna. Vi har nämligen bara skrivit in oss en gång, tagit oss i mål och stannat där. Vi lyckades göra en beständig livsstilsförändring som gett oss ett helt nytt liv. Vi är dessutom unika med att ha träffats på VV och gift oss, något som jag vet att det pratades om en hel del när det hände 🙂
Jag påstår att alla kan gå ner i vikt, men jag säger inte att det är enkelt. Jag skulle heller aldrig säga ”kan vi – så kan ni”, så enkelt är det nämligen inte. Vi har alla olika förutsättningar. Men jag har några tips för att verkligen orka hela vägen och de är *lita på programmet *låt det ta tid, minst 1 år *gläds åt minsta minus på vågen *ha inga förbud *banna aldrig snedstegen *inse att det blir plus ibland *gå jämnviktsprogrammet *glöm motivation – fucking gör det bara!
Och gå på möten om du kan, du kan faktiskt möta ditt livs kärlek 🙂
Hur firar man 19 år på VV då? Jo, man börjar dagen med en helt vanlig frukost, en hundpromenad och ett pass på gymmet. Sen blir det kanske en glass till mellanmål – bara för att jag vill och vet att det inte spelar någon roll i längden.
Ni kan följa med på instagram @marlenerinda om ni vill och se hur min dag ser ut. Jag försöker ge pepp där, så gott jag kan. Jag påstår att jag kan det här nu, men kommer aldrig att sluta ha koll. Appen är fortfarande med mej så gott som dagligen, den släpper jag aldrig! Risken är alldeles för stor att trilla dit i dåliga vanor igen.
Grattis till mej idag och tack Viktväktarna för kärleken! Nästa år firar jag 20 år på VV, då ska jag fortfarande vara på min målvikt, men ännu starkare – då ska jag vara femtio, fit och fräck!
Jag älskar vädret vi haft de senaste dagarna! För mej är det perfekt när tempen rör sej förbi 25 grader, det är strålande och sol och en svag bris. Då mår jag som bäst!
Rutinerna som blir när värmeböljan knackar på är så behagliga. Vi har skugga och svalt i vårt vardagsrum och på altan. Så jag kan sitta och jobba medan hunden ligger och sover i skuggan ända fram till lunch. Då får jag massor gjort eftersom hjärnan funkar bättre vid värme. Jag sover även bättre just nu, så hela jag fungerar bättre.
Vid 14-tiden tittar solen runt hörnet på huset och då det blir lite för varmt för hunden för att det ska vara hälsosamt. Då packar vi ihop oss och drar till mina föräldrar i Tullinge som har pool. Där hänger vi sedan resten av dagen, och jag passar på att läsa böcker som ska recenseras. Man får samla ihop ett gäng under vintern, som sedan kan läsas i solen 🙂
Idag har jag fått ihop en text om Irland och två recept. Nu fortsätter arbetsdagen med en bok i poolen. Hoppas ni mår minst lika bra som jag!
