Browsed by
Etikett: italien

956 trappsteg och ett rosa slott

956 trappsteg och ett rosa slott

Kommentarer 12 kommentarer

Sista dagen i Italien åkte vi till staden Novara, ett par mil norr om Milano. Här skulle vi besöka OCH bestiga basilikan, samt sova i ett rosa slott. Vilken grej!

Efter bara några få timmars sömn checkade vi ut från vårt hotell i Stresa och satte oss på bussen som skulle ta oss till Novara. Detta är en antik stad, vilket syns lite överallt faktiskt. Katedralen är från 1500-talet och den skulle vi alltså få gå upp i, ända upp i kupolen 100 meter över marken. Men först fick vi en rundtur i staden, i regnet… vädret var inte alls på vår sida den här dagen.

Så när vi gått runt lite var det rätt skönt att komma in i värmen i Basilica of San Gaudenzio. Vi besökte nämligen kyrkan först och fick veta mer om arkitekturen och se oss omkring. Kyrkan började byggas 1577 och byggdes om en hel del fram till 1690. Själva kupolen stod klar 1887 och är sedan dess stadens högsta punkt. Insidan är rätt lik Sankt Peters Kyrkan i Rom, med marmorpelare i hela stycken, flera altare och mängder med målningar och statyer. Längst fram finns en staty helt i guld och när man står vid den ser man hela vägen upp till det pyttelilla hålet i kupolen. Dit skulle alltså vi.

Klättringen upp började med att gå upp för en rejält brant trappa, i slutet av den berättade en guide hur allt skulle gå till och utrustade oss med hårnär, hjälm och säkerhetssele. Den där första trappan var faktiskt värst, inte för att den var särskilt lång – utan för att den var brant med mysko höjd på trappstegen. Resten är inte alls lika illa även om trappstegen var måååånga. 478 trappsteg skulle vi ta oss upp för innan vi nådde toppen. Efter ungefär hälften kom vi till första ”rastplatsen”, ungefär 50 meter upp var där ett runt hål där vi kunde se rätt ner i kyrkan. Härifrån såg man guldstatyn och de otroliga dekorationerna inuti kupolen.

Vi fortsatte upp, en del av trappen gick på insidan och en del på utsidan. Utsikten var hela otrolig, men tyvärr regnade det ju och det förstörde såklart en stor del av upplevelsen. Vi kom till ytterligare ett runt hål, nu var vi nära toppen och fick sätta fast oss i säkerhetslinor. Sen var det bara sista biten kvar innan vi fick gå ut på den lilla, lilla plattformen högst upp. Rätt coolt ändå. 100 meter låter ju inte så mycket, men uppifrån är det rätt högt faktiskt. Sen skulle vi ner igen, samma väg. 956 trappsteg känns lite i benen och då är jag ändå rätt van att gå, några av de andra var rätt möra och en klarade inte ens att fortsätta efter första delen. Han den där konstiga tysken…

Det var rätt gött att komma in på en varm restaurang och äta en galet god lunch efteråt. Vi var sååå hungriga! Efter den både sena och långa lunchen fick vi hela 30 minuter på oss att ströva fritt, första ”lediga” tiden på fem dagar. Man hinner mer än man tror på 30 minuter, bla springa tillbaka till basilikan och ta bilder på kupolen som jag glömt innan, leta upp en lokal butik, få tag i de mest lokala delikatesserna att köpa med hem och springa tillbaka till bussen.

Nu var det dax att ta sej till näst sista anhalten för resan; en vinprovning på vingården Enrico Crola Winery, innan vi skulle till slottet Oleggio Pozzo, där vi skulle sova. Vi trodde det skulle bli en enkel vinprovning med 2-3 olika viner och lite information om vingården. Men inte då… typ 2 timmar efter vår trerätterslunch dukades det upp med charkbrickor, ost, små pajer och en massa annat. Heeelt galet! Å sen skulle vi alltså äta en trerättersmiddag ett par timmar efter det. Jag har nog aldrig ätit så mycket mat på en och samma dag.

Det var nästan så jag tvärstannade på tröskeln när jag öppnade dörren till mitt rum när vi checkade in. Det kändes som att kliva in i en saga. Rummet var stort, med vacker utsikt, gamla böljande möbler (rokoko?), en stor säng med sänghimmel (eller heter det baldakin?), ett stort badrum helt i marmor med både bad och dusch. Små lampor lyste överallt och var ett hel-ete att släcka när jag skulle lägga mej. Jag hittade nämligen inte alla lampknappar utan fick dra täcket över huvudet till slut. Just det! Under tiden jag var på middag hade någon bäddat upp min säng, lagt fram mitt nattlinne och ställt ett glas vatten på sängbordet.

Sista middagen ja, det var en rätt skön känsla faktiskt. Den föll mej inte riktigt i smaken och det var nästan en lättnad faktiskt. Jag var både mätt och trött. Vi hade haft fem otroligt intensiva dagar, programmet var helt galet. Visst har vi fått göra en massa roliga saker, men det var för mycket på en gång. Jag var helt slut! Inte bara jag faktiskt, vi var alla rätt möra där vid middagen och dessutom fortfarande mätta efter vinprovningen. Några i gruppen hade utmärkt sej på ett mindre smickrande sätt, så dem var vi rätt trötta på. Att inte passa tiden en enda gång på en resa är så otroligt respektlöst! Både mot dem man reser med och mot arrangören, sånt gillar jag inte!

Så det var rätt skönt att tacka för mej och det gjorde jag rätt tidigt. Jag skulle sitta i en taxi till flygplatsen redan 4.15, så jag behövde några timmar sömn. Så med täcket över huvudet somnade jag direkt och sedan gick hemresan hur bra som helst. Milanos flygplats Malpensa är stor, ändå går allt förvånansvärt snabbt. Särskilt som vi är vana med lilla Arlanda och flera timmars incheckning. Precis på utsatt tid landade jag hemma i Stockholm och där stod Martin och väntade på mej. Vi hade inte setts på en vecka, så att få se honom stå där och vänta var jättemysigt.

Nu är det alltså två veckor sedan jag kom hem. Jag har hunnit skriva en text, den kan ni läsa HÄR, och har minst en kvar att skriva. Jag tror det blev drygt 600 bilder, vilket inte är jättemycket för att vara jag faktiskt. Alla har jag gått igenom, slängt de dåliga och redigerat de som går att använda. Sånt tar enormt mycket tid!

Nu är jag hemma hela oktober, men sen drar jag iväg igen. I början av november åker jag till Spanien, men då ska Martin också följa med. Mycket roligare tycker jag, den resan har vi faktiskt vunnit – men det blir jobb ändå såklart 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Isola Bella och Isola Di San Giulio

Isola Bella och Isola Di San Giulio

Kommentarer 3 kommentarer

Under min resa i Italien besökte vi några väldigt intressant och vackra öar. Fokus var ju området runt lago Maggiore i norra Italien. Där finns bla Isola Bella och Isola Di San Giulio, som jag fastnade lite extra för.

Isola Bella ligger precis utanför Stresa, där vi bodde, i lago Maggiore. Det tar bara några minuter med båt ut till ön som ägs av familjen Borromee som bott här sedan 1500-talet. Man kan nog säga att hela ön täcks av ett väldigt annorlunda slott och en fantastisk trädgård.

Vi började med en rundtur i slottet som är gigantiskt. Jag vet inte hur många rum som finns, men om jag säger att där finns flera balsalar och handbyggda grottor under huset… då kanske ni fattar hur stort och annorlunda det är. Konst är den stora grejer här, det hänger tavlor precis överallt. Eftersom familjen fortfarande bor i huset så får man inte se allt och man får absolut inte gå runt själv, utan en guide visar det man får se och ändå tar det ett par timmar att ta sej runt.

Det är stora rum med olika tema, ljust och faktiskt rätt trivsamt – tills man kommer ner i de där mysko grottorna. Där pryds väggarna av snäckor och sten, det har tom varit små vattenspridare i väggarna för att rummen ska vara fuktiga som grottor. Jättekonstigt. Här nere finns också samlingen med kasperdockor, riktigt läskiga faktiskt.

Sen glider huset över i trädgården nästan utan att man märker det. En sekunden är man inne och andra är man ute, men man noterar knappt att man passerat någon dörr. Otroligt märkligt och så läcker. Trädgården tar lixom över huset och när man går upp för en trapp öppnas den framför sej. Man möts av en påfåglar som strövar fritt, växter av alla möjliga slag och färger och en slags uppbyggd trädgård med tio terrasser som är något av det märkligaste jag någonsin sätt.

Här skulle jag kunna gå omkring hur länge som helst och gärna på sommaren eller våren när det är ännu mer blomsterprakt och färg. Men nu hade jag bara förmiddagen på mej, sen var det dax att åka till nästa ö, Isola Di San Giulio, som är ”den tysta ön”.

Isola Di San Giulio ligger inte i lago Maggiore utan i sjön brevid, lago Orta. En kort bilresa bort till orten Omegna, där båten ut till öarna går. Där upptäckte jag att det finns massor med ställplatser och campingar, så hit återvänder jag gärna med husbil någon gång.

Isola Di San Giulio kallas för den tysta ön, pga av kyrkan och klostret som finns här. Hela ön känns lite som en bortglömd och väldigt gammal plats, med sin slitna kyrka och små trånga gränder. Här är såklart ingen biltrafik, ön är inte ens 300 meter lång. Kyrkan finns nämnd redan år 390, rätt gammal alltså.

Vi började med att besöka kyrkan, som är jätteliten och med en spännande krypta under. Målningarna inne i kyrkan är många, stora och välbevarade. Det är tydligen ganska mycket aktivitet här, men den känns nästan öde. Fast man ser ändå att många besöker den eftersom det lyser många tända ljus nere i kryptan. Jag är ändå ganska glad över att komma ut i friska luften igen.

Kyrkan är såklart mittpunkten på ön och det känns som alla gränder är sammankopplade med den. Det känns nästan som att alla byggnader sitter ihop med varandra och även med kyrkan på något sätt, så trångt är det. Man kan komma till ön och bo hos nunnorna, klostret är ett tyst kloster och man uppmanas att gå ut i gränderna för kontemplation. Längs med vägen finns tavlor med kloka ord och budskap. Här är verkligen jättefint och så otroligt mysigt att gå.

Att komma på besök några timmar är intressant och kanske stanna ett par dagar, men längre än så vete sjutton. Jag tycker om tystnaden, men helt tyst flera dagar vet jag inte om jag vill vara. Skulle ni kunna det? Här finns iofs en restaurang också, som är öppen på torsdagar… alltid nåt 🙂

Två fina och intressanta öar alltså, i norra Italien. Absolut värda ett besök om ni är här och faktiskt värda att planera in och ta en liten omväg för. Tycker iaf jag!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En aktiv resa med bågskytte och zip-line

En aktiv resa med bågskytte och zip-line

Kommentarer 6 kommentarer

Resan till Italien var definitivt inte någon mysig solresa. Vi vandrade mellan små byar i bergen och jag fick prova både bågskytte och åka zip-line. Så himla kul, även om det kunde gått lite fortare 🙂

Jag har nog alltid varit lite av en pojkflicka, även om jag ändå varit ganska ”flickig”. Tidigt fick jag följa med min pappa ut på jakt och han lärde mej att skjuta både med riktigt gevär och prick på burkar med luftgevär. Även om saker skulle kunna vara lite läskiga visar jag det inte, utan kastar mej ut för att se om det verkligen var så läskigt som jag trodde. Oftast är det inte så. Jag litar på att de saker som finns att prova är säkra, annars skulle de ju inte få finnas där.

Varken vandring och bågskytte är ju inte särskilt läskigt och rätt ofarligt. Jag gillar att gå långt, så det äventyret var en ren njutning även om jag fick skynda ikapp de andra hela tiden. Skytte gillar jag, och är faktiskt hyfsat bra på det, så var det även med bågskytte tydligen. Jag träffade iaf tavlan utan problem. Men min vänsterhand stökar så det blev bara 3-4 pilar innan handen gjorde så ont att jag fick lägga ner bågen igen.

Det jag såg fram emot mest på hela resan var att åka zip-line. Vi kom till Lago d,Orta Zipline, där vi fick skriva under en massa papper, lämna ifrån oss alla grejer, promenera en bra bit och sedan klättra upp för en lång och brant trappa upp till plattformen 60-70 meter upp. Av vår grupp på 11 personer, var vi 8 som åkte, 3 av dem osäkra från början – men de åkte ändå. Även de som tycker att höjder är läskiga åkte. Så himla coolt!

Där står man på plattformen, högt upp ovanför vattnet. Banan är nästan 500 meter, 100 meter över vattnet, det är rätt högt när man tittar ut över kanten. Jag tvekade inte, detta ville jag gärna göra – tack o lov har jag ingen höjdskräck eller så. Det man kan känna tvekan inför är själva klivet ut i luften, men det är inget problem här. Man sitter nämligen i selen och åker bara iväg, inget kliv, ingen knuff, man bara glider iväg lite mjukt. Å det går inte så fort heller, tyvärr faktiskt… jag hade gärna sett att det gått lite fortare. Men visst, jag hann se sjön, bergen och omgivningen. Jag hade även en kamera med mej på en pinne och kunde tom filma hyfsat stadigt.

Jag gillar aktiva resor, detta var en av de roligaste jag gjort. Att dessutom utmana sej själv lite och se att man klarar mer än man tror är lite extra roligt. Lite som den modiga lilla grisen 🙂

Har ni gjort något som ni absolut inte trodde ni skulle göra? Som andra ser som lite modigt.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Italienska bergen och lyxmiddag

Italienska bergen och lyxmiddag

Kommentarer 5 kommentarer

En resa kan vara på en mängd olika sätt, med olika tema. Även om jag gillar att bara ligga på en solstol är det rätt kul med aktiva resor också. Som den här 🙂

Dagen efter ankomst kördes vi ungefär en timme rakt norrut, upp på 1700 meters höjd, till alpbyn Alpe Devero. Vi kom fram till en jättesöt, lite sömnig, by där kossorna bitvis går fritt och gubbarna sitter och pratar på en bänk. Lite lik byn som jag besökte på min förra Italien-resa; Case de Viso. En by jag föll pladask för och knappt ville lämna.

Här ifrån skulle vi vandra de ca 3 kilometrarna till nästa by. Först fick vi veta allt om Alpe Devero och se oss omkring lite. Sedan började vandringen, uppför, uppför och ännu mer uppför. Jag var ensam som skribent och fotograf den dagen. Den andra journalisten hade inte lämpliga skor för vandring så han var inte med och de andra var ju resesäljare. Så jag kom konstant efter. Jag ville ju fota så mycket det gick och fick springa ikapp, fota – springa ikapp. Det är rätt dumt att fylla ut en resa för branschfolk med journalister, för vi jobbar på helt olika sätt.

Men det var en otroligt fin vandring. Hösten har inte hunnit till Italienska bergen än, så det är fortfarande sommargrönt och fint. Crampioli är närmaste by och där ligger en liten sjö som kallas för Lake of the witches. Den här byn kommer man inte åt på vintern, så här bor det inte längre någon året om. Här finns fina små hus och en liten söt kyrka. Hade vi bara haft tid hade jag kunna gå runt hur länge som helst och fotat, men jag var ju tvungen att springa ikapp de andra.

När vi kom tillbaka till Alpe Devero var det långt efter lunch. Vi hamnade i en alpstuga med inredning i gediget trä och öppen spis. Maten ställdes fram på stora fat, så fick man ta det man ville. Polenta på olika sätt, torkad skinka, kyckling och en massa annat. Och självklart var det lokala drycker till maten. Jag blev proppmätt! Här fick vi smaka en lokal brandy som jag sedan köpte hem till Martin. Den finns faktiskt att köpa på Systemet.

Det var rätt skönt att sätta sej på bussen och sluta ögonen lite. Men direkt när vi var tillbaka på hotellet var det snabba ryck igen. Då var det dax att svida om för galamiddag och träff med en massa viktiga personer från staden och regionen. Jag visste att vi skulle till en fint hotell, men inte vilket eller hur fint det var.

Grand Hotel des Illes Borromee är mer än fint, det är superfint och lyxigt. Bara att gå in där är en upplevelse, att äta maten var en ren njutning. Tyvärr var jag rätt trött efter en tidig morgon, lång promenad och alpluft och dessutom fortfarande lite mätt efter den stora lunchen. Jag njöt av varenda minut, men var den första som lämnade hotellet efter att middagen var avklarad. Jag orkade bara inte längre och det var ju fler dagar som skulle upplevas. Jag vill inte skylla på min fibromyalgi, men sanningen är den att jag behöver mer sömn än andra för att orka.

Vi hade fullt upp från 7 på morgonen till 23 på kvällen, varje dag. Jag kan garantera att jag somnat ovaggad varenda kväll. Att vara på sk pressresa är definitivt ingen semester 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Hotel Primavera vid lago Maggiore

Hotel Primavera vid lago Maggiore

Kommentarer 10 kommentarer

Jag har alltså varit i Italien en snabbis. Jag åkte i onsdagsmorse och kom hem igår. Fem intensiva dagar i norra Italien i området runt sjön Maggiore. Här är sååå fint och finns massor att se och göra!

För de allra flesta är Italien synonymt med Rom, Toscana, Venedig eller kanske Milano. Norra talien är ett blankt fält för många och Piemonte är mest ett vin, eller kanske en region… och det var just till Piemonte jag åkte.

Piemonte ligger i nordvästra Italien och omges på tre sidor av alper, med Schweiz i norr och Frankrike i väster. Här finns en mängd mindre provinser, en av dem är Verbano Cusio Ossola. Ungefär 1 timma (45 km) från Milanos flygplats, ligger den lilla staden Stresa. Detta var mitt mål de första dagarna.

Vi bodde på Hotel Primvera som ligger otroligt fint precis vid vattnet. Hotellet har en stor parkering en bit bort, så man kan faktiskt komma med bil och sedan ha en helt bilfri vistelse. Eller be om transfer, så fixar hotellet det. Men här finns även en tågstation i närheten och tåget går direkt från Milano. Det är alltså enkelt att ta sej hit på vilket sätt man än väljer.

Sjön Maggiore är 66 kn lång och därmed Italiens största sjö, den börjar faktiskt i Schweiz, här finns flera små öar och pittoreska städer. Det var området runt sjön som vi var här för att utforska och anledningen till resan. Tyvärr hann vi se väldigt lite av staden Stresa, då alla aktiviteter var runt omkring. Men det betyder att jag måste komma tillbaka och det gör jag gärna!

Vårt hotell ja. Som sagt var det ett perfekt läge i gamla stan, nära vattnet och båtarna ut till öarna, mitt i smeten med både butiker och restauranger. Hotell Primavera är ett medelklasshotell med 37 rum, pris från 85 Euro. I hotellet finns egentligen inte så mycket mer än en frukostmatsal men det räcker jättebra. Rummen är lagom stora, med bra wi-fi och allt annat som man behöver. Det är iofs lite ljud utanför eftersom det ligger mitt i smeten, men det låter ändå inte särskilt mycket. Jag störs av allt, men detta var helt ok. Förutom fredagmornar, då tömmer man glas från restaurangerna vid 7-tiden.

Jag trivdes otroligt bra här! Familjärt och nära till allt. Såklart finns det finare hotell med högre standard, men det behövs inte, man är ju där så lite. Jag gillar särskilt närheten till vattnet och de långa strandpromenaden. Jag hann inte utforska den särskilt mycket, och därför tänker jag komma tillbaka. Kanske med husbil… för det fanns faktiskt ganska många stallplatser och campingar. Det skulle vara helt fantastiskt att åka runt en höst här, så kan det faktiskt bli 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Jag är i Italien!

Jag är i Italien!

Kommentarer 2 kommentarer

Ibland är det snabba puckar. Förra veckan fick jag förfrågan om att åka till Italien för att kolla upp regionen Piemonte. Såklart tackade jag ja och nu är jag här 🙂

Jag är på en sk pressresa, vilket innebär att jag är på en plats för att undersöka den och sedan skriva om den. I det här fallet utgår vi från Stresa i norra Italien. Dagarna är låååånga. De börjar med frukost Kl 7 och är sedan fullpackade med aktivitet hela dagen och avslutas med en lång middag tidigast Kl 22. Jag är definitivt inte vad vid ett sånt tempo och stupar i säng på kvällarna.

Jag kom hit i onsdags, då var det mest att lära känna gruppen jag åker med. Vi är 12 stycken, alla utom jag och en till är reseagenter från olika europeiska länder. Jag är den enda svensken. Ett kul gäng sånär som på en väldigt konstig tysk… han luktar illa och kommer alltid för sent. Någon som sticker ut finns alltid i en sån här grupp, det är definitivt inte första gången.

När jag åkte hemifrån var det 2 plusgrader, när jag landade i Milano var det 19. Ljuvligt! Bilresan till hotellet i Stresa tog ca 50 minuter och ligger precis vid sjön Maggiore. Så otroligt fint!

Jag bor på hotell Primavera, med utsikt över snö gränder och restauranger. Granne med en kyrka som iofs ringer en gång i halvtimman, men också bjuder på fantastisk körsång. När jag gick förbi igår hörde jag en gosskör och var tvungen att stanna och lyssna.

Som sagt, det är långa dagar. Vi äter massor och äter ännu mer. Här är första kvällens middag, som intogs på Restaurate Meeting, 5 minuter bort. En trerätters med lufttorkad skinka, kotletter med grönpepparsås och créme caramel och till detta lokala viner såklart. Jag går inte hungrig om man säger så…

Nu har jag inte tid att skriva mer, men kolla min Instagram @marlenerinda där uppdaterar jag så fort jag hinner.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Matsedel v 14 – jorden runt!

Matsedel v 14 – jorden runt!

Kommentarer 15 kommentarer

Kan man inte ta sej ut i världen, så får världen ta sej till oss. Vad sägs om en vecka med mat från jordens alla hörn? Idén fick jag i en facebook-grupp, där en av medlemmarna efterlyste recept från hela världen. Jag började kolla igenom vår receptbank och såg att vi ju faktiskt har en hel del.

Jag älskar det afrikanska köket, där smakerna är rika men inte starka. En del av den Indiska maten gillar jag också, men då ska det vara den utan hetta. Tyvärr går det mesta i Thailand bort av just den anledningen, men en Pad Thai äter jag gärna. Sen har vi den Italienska maten, den tycker väl de flesta ok – eller?

Faktum är att det finns en massa gott på Du i Fokus, som inte får plats just den här veckan. Så jag kanske återkommer med en ny resa runt världen. Vad säger ni om det? Några särskilda länder och rätter som ni tycker att vi ska ha med?

Här är iaf vår matvecka, med smaker från hela världen. Hoppas ni vågar testa något 🙂

Måndag: Shakshuka från Palestina Grön 14, Blå 6, Lila 6 för hela

Tisdag: Fransk Fiskgratäng (Grön 32, Blå 29, Lila 29 för hela plus potatis)

Onsdag: Kinagryta med bambuskott (Grön 10, Blå 5, Lila 5 för hela plus ris)

Torsdag: Cannelloni från Italien (Grön 7, Blå 7, Lila 7 för 4 st)

Fredag: Vietnamesiska vårrullar (Grön 6, Blå 5, Lila 5 för två rullar)

Lördag: Domoda – jordnötsgryta från Gambia (Grön 8, Blå 8, Lila 8 plus ris)

Söndag: Shepherds Pie från Storbritannien (Grön 11, Blå 11, Lila 5)

Aprilbonus: Spongada Grön 118, Blå 112, Lila 112 för hela satsen

Så himla roligt det var att planera den här veckomenyn! Några av rätterna äter vi hyfsat ofta, bla Shakshuka, Cannelloni och Domoda som finns med lite då och då i menyerna. De andra har jag glömt bort lite grann, men alla är väldigt goda och ska bli roliga att testa igen.

Å har ni tid över och lust att baka, så måste jag verkligen rekommendera Aprilbonusen; Spongada. Det är ett traditionellt bakverk från norra Italien, som jag fick vara med och baka när jag besökta Brescia för ett par år sedan. Det är som en blandning av semmelbulle och saffransbröd… typ… En himla kul grej som ni definitivt blir ensamma om att bjuda på 🙂

Om ni lagar något så får ni hemskt gärna lägga upp en bild i sociala medier och tagga mej @marlenerinda – det är så himla roligt att se vad ni lagar och vad ni tycker.

Ha en fin vecka, nu ska det väl ändå blir vår på riktigt!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Hur har dom det nu?

Hur har dom det nu?

Kommentarer 0 kommentarer

För lite drygt ett år sedan var jag på en fantastisk mat- och vinresa till Brescia i norra Italien. Nästan så högt man man komma, på gränsen till Schweiz och Österrike. En av de platser där corona härjat som värst… så man undrar ju hur dom har det nu?

När jag packade för att åka dit varnade man för värmebölja och jag jublade såklart. Varmt innebär att jag trivs som fisken i vattnet och att packningen blir lätt. Jag har fördelen att inte svettas, så jag behöver inte mängder med ombyten för den sakens skull. Så med ett löfte om ca 42 grader varmt och med bara handbagage drog jag iväg till Arlanda. Alldeles för många timmar och ett gäng hinder och trassel senare var jag äntligen framme.

Brescia ligger några mil nordöst om Milano, åt gränsen till Schweiz och Österrike, och är ett ganska stort område med både berg och dalar. Vår utgångspunkt var Ponte Di Lagno som är mest känd som skidort med vintersport, men som försöker att bli en sommarort med sina alldeles galet vackra alpområden, perfekta för vandring och cykling. Jag blev alldeles betagen och åker gärna dit igen!

Vi fick bland annat besöka den lilla alpbyn Case di Viso som ligger på 1800 meters höjd, väldigt nära gränsen till Schweiz. Byn är helt utan elektricitet och man kommer inte ens åt den på vintern, pga all snö som gör vägarna oframkomliga. Här bor ett 20-tal familjer hela sommaren och en av dem har som en liten verkstad där de gör ost av olika slag. Kossorna går fritt utanför husen och mjölkas för hand ute i det fria varje dag. Det är en sån där idyll som man bara ser på tavlor, men den finns alltså på riktigt. Genom byn går en bäck och med bergen som bakgrund är det så vackert så man nästan smäller av!

Här fick vi alltså tillbringa nästan en hel del dag. Vi fick träffa korna, smaka vattnet i bäcken, vara med och göra ost, smaka olika sorters ost och äta en ljuvlig lunch i familjens kök med deras hemmagjorda pasta. Det enklaste och absolut godaste på hela resan!

Men vi fick göra fler roliga saker! Jag fick besöka mitt livs första glaciär! Från 42 grader och Ponte Di Lagno på 1300 meters höjd, tog vi oss till 3000 meter och glaciären Chima Presena där det var runt 14 grader. Vi åkte två olika linbanor för att komma hela vägen upp, över snötäckta bergstoppar och med en utsikt över halva Italien och en liten del av Schweiziska alperna. Väl framme var det snö upp till fotknölarna ungefär, men där vi befann oss var den väl packad och nertrampad. Jag tog några steg upp på närmaste berget, satt och solade och bara fascinerades över naturen som finns i vår vackra värld. Just snö och is är ju inte min grej, men kul att ha upplevt ändå.

Vår resa bjöd på tvära kast. Efter pittoreska alpbyar utan elektricitet och snöiga glaciärer var det dax att baka! Vi begav oss till Malonno och familjen Salvetti Bakery. Här skulle vi lära oss att baka Spongada, som är en slags sockrad semmelbulle. Familjen Salvetti bakade detta efter sitt eget recept som fjärde generationen och åt dem både nybakade och torkade, som de är till fika eller med tex parmaskinka mellan som frukost. Lite för sött för mina smak, men en upplevelse att få vara med och baka. Receptet hittar ni HÄR.

Man inte kan åka på en mat- och vinresa i Italien utan att besöka en vingård. Vi var till vingården Bignotti i Valle Camonica som är den enda vingården jag hört talas om som har ett alldeles eget vattenfall! När vi kom fram bjöds vi på bubbel vid vattenfallet innan vi fick en liten rundtur och sedan en fantastisk lunch med bla risotto mitt bland vinrankorna. Vinet från gården var sagolikt gott, tyvärr är det lite svårt att få tag på i Sverige. Särskilt nu, men jag vet att man gör vad man kan för att få hit det.

Dagarna i Italien var jätteroliga och väldigt annorlunda! Regionen Brescia är otroligt vacker och har massor att bjuda på. De andra tyckte det var lite för varmt, men jag nöjt verkligen av värmen. Nu undrar man såklart hur allt är där nu, just norra Italien ju är hårt drabbat av corona. Många av dem som vi träffade på resan var äldre men fortfarande hårt arbetande. Nästan alla arbetade sida vid sida med sina barn och barnbarn. Vilka finns kvar? Vilka kan vi träffa om vi kommer dit igen?

För jag vill verkligen åka dit igen. Jag skulle vilja visa Martin glaciären, den söta lilla alpbyn och den vackra vingården vars vattenfall numera pryder Du i Fokus huvudsida. Hela regionen Brescia är värd ett besök och har massor att visa, både på vinter och sommaren. Men jag vet att de haft det riktigt svårt den här våren och att det kommer ta lång tid att reparera allt, om det överhuvudtaget går…

2019 började i Afrika och slutade i Asien

2019 började i Afrika och slutade i Asien

Kommentarer 2 kommentarer

2019 blev ett intressant reseår som tog mej till två nya platser som jag inte ens funderat på att besöka. Men oj, så glad jag är att jag fick chansen!

Jag vill gärna ha en resa inplanerad under vintern som jag kan längta efter när det är som kallast. En plats där sol och värme finns, som bryter av den kalla vintern och får mej att överleva lite till. Vinterresan 2019 gick till mitt kära Gambia, nästa går till Dominikanska Republiken. Här nedan sammanfattar jag resorna jag gjorde under året.

Gambia

Året började i Afrika, med sol, 35 grader, långa strandpromenader och goda vänner. Gambia ligger mej väldigt nära hjärtat, eftersom jag bodde där som 20-åring och älskar det! Här finns vänner som jag känt i 30 år och alltid återkommer till. Vi har vår by Soma som vi stöttat i snart 7 år, de betyder mycket för oss och vi betyder mycket för dem.

HÄR finns allt du behöver veta om det lilla landet i Väst Afrika. Men kort sagt kan man säga att vill du ha garanterad värme, het – inte fuktig, bara en timmas i tidsskillnad, låååånga sandstränder, god mat, en lagom lång flygresa och mycket för pengarna – jag då är det Gambia du ska åka till.

Våren var lugn, men i juni smällde det till. Då blev det både Nordirland, Öland och Italien.

Nordirland

Jag har nog aldrig ens tänkt tanken på att resa runt i Nordirland, men får man chansen är det klart man är på! Vilka häftiga platser och saker jag fick vara med om! Det var en aktiv resa men mycket fokuserade på Game of Thrones och jag hade bästa resesällskapet. Vi var 10 personer som aldrig träffats förr och som nu är vänner för livet. En av dem, Aurelie från Kanada, har redan varit i Sverige och besökt mej.

Resan började i Belfast, sen tog vi oss hela vägen upp till London Derry. På vägen såg vi flera platser ur Game of Thrones, fick rida på hästar ur serien, åka helikopter över fler inspelningsplatser, testa hovercrafting, åka båt, paddla kanot på natten och en massa annat. Jag åker gärna tillbaka.

Öland

Midsommar tillbringades i vårt hus på norra Öland, med midsommarlunch- och middag på Lammet och Grisen. Veckan bjöd på långa promenader, massor med vila och härliga samtal. Öland är mitt andra paradis på jorden, det var här jag tillbringade nästan hela min uppväxt och har nästan hela min släkt. Om halva hjärtat finns i Gambia, finns andra halvan här.

Italien

När det varnades för värmebölja i Europa passade jag på att ta en liten tur till Brescia i Italien, där det var värmerekord. Med 40-42 grader åkte vi runt i nordligaste delen av landet, upp i bergen där man vanligtvis åker skidor. Vi besökte en by utan elektricitet, en glaciär på 3300 meters höjd, där var det kanske värmerekord – men ändå lite i kallaste laget för oss, och vi lärde oss att baka Spongada.

Sommaren tillbringades sedan hemma, förutom ett par kryssningar. Sommar, sol och hav hör lixom ihop och är alltid lika mysigt. I oktober blev det återigen dax att besöka Oliv-VM i Kroatien, tredje gången!

Kroatien

I år fick vi se lite mer av de södra delarna och det är vi väldigt glada för. Vi landade i Split och åkte direkt till Trogir som kändes som en variant av Venedig. Mycket vit marmor både i gränderna och på fasaderna, härliga små kanaler och mycket vatten. Detta blev direkt en favorit som vi gärna återvänder till. Vi fortsatte till ön Brac som vi varit på förr, men nu fick vi se den södra delen. Bol och stranden Zlatni Rat var målet för den här resan,äntligen fick jag se den och vi hade sån tur med vädret! Jag måste återigen poängtera att Kroatien är ett perfekt resmål under hösten, det var 25 grader när vi var där.

November var mörkt, kallt och tråkig – desto roligare blev det i december när jag fick möjlighet att åka till Filippinerna. Också ett land jag inte tänkt särskilt mycket på innan, det är ju långt och ganska mycket tidsskillnad – sånt som jag passar mej lite för. Men det är klart att man tar chansen att besöka ett nytt land, när tillfälle ges! Så glad jag är att jag gjorde det, även på den här resan fick jag nya vänner för livet!

Filippinerna

Efter en rätt knepigt ditresa, kom vi till Manila – en väldigt stor storstad. Jag gillade det, men hade velat se mer till fots och haft mer tid på mej. Måste tillbaka! Sedan fortsatte vi till ön Bohol som direkt blev ytterligare en favorit. Jag fick lite Zanzibar-känsla, tom lite känsla av Seychellerna stundtals. Lummigt, grönt och fint – easy going och härliga människor.

Vi fortsatte till ön Dumaguette och sedan vidare till Cebu, intressanta platser med härliga stränder, men det var Bohol som fastnade hos mej – dit vill jag tillbaka. Jag gillade Filippinerna och ser det som ett bättre alternativ till Thailand. Samma klimat men inte lika mycket turister och väldigt intressant platser. Här finns bla gitarrfabriker, den lilla spökapan, god mat och en massa annat. Vill ni ha Asien, men tycker att Thailand förlorat sin charm – åkt till Filippinerna!

I början av 2019 visste jag bara att jag skulle åka till Gambia, inget annat var planerat. Det blev lite mer och det är jag väldigt glad för. Jag fick ju flera nya favoriter som jag gärna återkommer till och som jag kommer att skriva mer om både här och på Du i Fokus 🙂

Ni är många som hängt med på instagram @marlenerinda som jag hoppas ha inspirerat till att våga se lite mer av världen. Vilka nya länder kom på din lista? Fick du några nya favoriter du med?

Case di Viso & Silter Cheese

Case di Viso & Silter Cheese

Kommentarer 2 kommentarer

Jag har massor kvar att berätta om Irland, men tar lite Italien emellan. Jag kommer att återkomma till bägge resorna en hel del ett tag fram över. Bland annat för att jag upptäckt en massa om mej själv, men även för att jag har några fantastiska platser att tipsa om. Case di Viso är en sån!

Senaste resan gick alltså till Brescia i norra Italien. Vi utgick från Ponte di Legno som ligger på ca 1300 meters höjd, där vi bodde två nätter. En av dagarna åkte vi ytterligare 500 meter upp i bergen, alltså inte en sträcka på 500 meter utan upp 500 meter på höjden. Vilken tar ganska lång tid på slingriga vägar över bergen.

Vi tog oss till den pyttelilla byn Case di Viso som ligger i en dal. Man får lite ”Sound of music-känsla” när man ser byn som ligger otroligt vackert mellan bergstopparna, med en fors som rinner genom hela byn, stenhus och kossor som betar fritt. Här finns kanske 20 hus, ingen bor här året om eftersom det inte går att ta sej hit på vintern. Men 3 familjer flyttar hit direkt när vägarna är framkomliga och bor sedan i byn tills det inte går att ta sej fram dit längre. Under sommaren fylls husen varje helg och det finns faktiskt bara ett enda tomt hus som är ute för försäljning. Så även om det kändes lite ”sömnigt” är det alltså full fart i byn mestadels.

Case di Viso ligger alltså på 1800 meters höjd och med kor som betar fritt på den höjden blir det en väldigt speciell smak på mjölken. Kossorna mjölkas morgon och kväll och en av familjerna gör dagligen ost på den mjölken, mest ricotta men även en speciell ost som heter Silter och som lagras olika länge för att få olik smak. Vi fick smaka en ost som legat i 6 år som knappt höll ihop längre och blivit nästan orangeröd, den hade väldigt mycket smak och var kanongod över pasta. Min favorit var dock den som legat kortast och fortfarande var nästan vit. Receptet har gått mellan generationer och vi träffade familjen som äger receptet och åt lunch i deras kök. Vi fick typ ravioli ”på rester”, som var bland det godaste jag ätit!

Att gå igenom byn var en njutning! Jag vet inte hur många bilder jag tog, säkert runt 400, ändå fick jag inte nog. I byn finns ingen elektricitet, så under de 4-5 timmar vi var där hade vi ingen kontakt alls med omvärlden, vilket gav en ytterligare dimension till besöket. Ett totalt lugn. Här har man bara sej själv och naturen. Men absolut inte tystnad, för den där forsen dånar verkligen!

Forsen går hela vägen upp ifrån bergen, genom byn och ner i ”stan” och säkert ännu längre… jag vet faktiskt inte vart den slutar. Tittar man på kartan så går den betydligt längre. Här fanns flera olika hikingleder, bla en pilgrimsled som hela tiden skapar en genomströmning av vandrare. Lederna ligger i Stelvio Nationalpark i Valle Camonica som anlades redan 1935 så det har varit populärt att vandra här i snart 100 år och numera cyklar många mountainbike här också. Kvinnan i familjen berätta att man enligt sägnen brände häxor ungefär där leden går och att man gjorde det rätt länge, och något som är välkänt är att det smugglades en hel del över bergen.

Vi fick träffa korna och se på när osten tillverkades, både ricottan och Silter. I ett pyttelitet utrymme skulle vi få plats mellan bord, ostar, stora metallbunkar med mjölk i olika stadier och verktyg. Att ta bilder gick sådär… men det var väldigt intressant och kul. Trots att vi var så högt upp var det runt 35 grader varmt, i skuggan, och skugga fanns det typ ingen… så det var betydligt varmare, men forsen stänkte rätt friskt på oss och kylde ner. Jag höll på att trilla i vattnet när vi skulle ta lite bilder 🙂

Jag älskade verkligen besöket i Case di Viso. Det var såååå fint. Lugnt. Harmoniskt. Och ljudet från forsen var lixom pricken över i. Att det var sol och varmt gjorde ju inte heller nåt, även om de andra höll på att förgås av värmen. Överhuvudtaget så tyckte de att jag var rätt konstig som gärna satt i solen och aldrig gnällde eller pustade i värmen. Men jag älskar det ju!

Bilderna gör sej inte riktigt rättvisa, men jag hoppas ni kan få en uppfattning om hur fint det var. Jag åker mer än gärna dit igen!