Det har kommit en ny genre i bokvärlden, nämligen romance. Vet inte om det är så nytt egentligen, kanske begreppet, men inte romantiska böcker. Jag tänker Harlekin, som funnits huuuur lämnge som helst – det måste väl ändå benämnas som romance? Frågan är vad man lägger i begreppet när man lanserar en bok och spelar det någon roll?
Jag är nog inte ensam om att läsa baksidestexten på en bok innan jag läser den. Då vet man ju lite vad man har att vänta sej och i vilket ”mood” man ska vara. Det blir fel att läsa en läskig bok om man vill ha mys, eller en kärleksroman när man är sugen på spänning.
Å lite så blev det när jag läste Amanda Hellberg serie om Silverfallen. Jättebra böcker, men det blev lite fel ändå. På baksidan står det nämligen att det är en ny romance-serie. Då tänker jag massor med kärlek och fina kärleksmöten i härliga miljöer, och det finns där – men det är inte huvudstoryn. Istället ligger fokus i första boken på en död man som utnyttjat folk på ett väldigt fult sätt. Inte så mycket romance i min värld.
Jag är med i en grupp på facebook med just romance-tema. Jag hade sånt huvudbry om böckerna att jag ställde frågan där och nu har admin i gruppen läst böckerna och håller med mej. Jag är alltså inte alls ute och cyklar, det är bra böcker – men inte romance. Med detta konstaterat vill jag berätta lite mer om böckerna och serien.
Anna, Helena, Kim och Nadja är både goda vänner och grannar, de umgås ofta och vet allt om varandra. Nästan. Helena driver hotellet Rosenlund, utanför Skövde, där årets sommarfest ska äga rum. På festen dyker en man upp som har kopplingar till alla fyra. Han blir dyngfull och man ber honom att lämna festen, efter detta är han försvunnen.
Anna jobbar på hotellet och är förälskad i polisen Daniel, som självklart får fallet på sitt bord. Ju mer polisen utreder försvinnandet, desto mer hotar kvinnornas hemligheter att komma upp till ytan. Anna kämpar på med sin tillvaro som änka och småbarnsmamma, Nadja har en hotbild över sej, Kim är nyskild och försäker bolla sin karriär och familj och Helena begår ett stort misstag. Alla har sina bekymmer men de har även hjälp och tröst i varandra.
När blåklinten blommar är andra delen i serien och utspelar sej på våren. Förra sommarens händelser har lagt sej, men hotbilden över Nadja av blivit värre och Helena är höggravid. Nadja har en hemlig affär med Gustav, blir deras förhållande offentligt riskerar bägge sina karriärer. Hon kanske måste bryta med honom?
Samtidigt försöker Anna passa in David i sin lilla familj, men dottern är inte särskilt positiv till detta. Dessutom börjar hennes pappa att uppvisa tecken på demens, vilket än en gång sätter förhållande med sin mamma på prov. Kim har fått tillbaka sin fru, de försöker hitta tillbaka till varandra men det är svårt.
Helena kämpar på med hotellet och graviditeten, men det är kris i äktenskapet som gör allt ännu svårare. Hennes man har anställt en hjälp till Helena som är så lik henne själv till utseenden att tom han tar fel på dem. Säger han…
Ni hör ju, en bra story med starka kvinnor – men definitivt inte romance. Jag har läst att romance definieras av att det ska vara en stark kärlekshistoria som driver handlingen framåt. Här finns en och annan liten ”fling”, men det är inte det som driver historien. I första boken är det mannen som försvinner som är väsentlig och och i den andra är det hotbilden runt Nadja. Inte kärleken, alltså inte romance.
Måste jag haka upp mej på det då? Ja, eftersom jag var inställd på romance och jag tycker att det som står på baksidan ska stämma. Dessutom tycker jag det är synd att man ”missbrukar” en väldigt smal genre som folk verkligen vill ha och det är lite knepigt att hitta såna böcker. Hade jag verkligen suktat efter romance och köpt de här böckerna bara pga det, så hade jag blivit väldigt besviken och ganska irriterad.
Som sagt: serien är väldigt bra, läs den! MEN det är inte romance!
Det har redan gått en vecka sedan vi kom hem. Dagarna har bara flugit förbi. Vad har vi gjort egentligen? Tiden går fort när man har roligt, men den kan gå fort utan att ha roligt också. Senaste sju dagarna har gått som blixten och haft en blandad kompott av roligt och mindre roligt…
Vi kom alltså hem sent på onsdagkvällen och redan på torsdagmorgon var jag iväg på första mötet. Det var en pressfrukost där Ticket berättade om året som gått och kommande restrender.
En godare morgon kan man väl säga. Intressant att se vad som händer på resefronten, vilka länder som trendar och vilka som minskar i popularitet. Egypten har faktiskt gått som en raket upp på listorna. Jag fattar det. Det är ju både prisvärt, nära och solsäkert. Kap Verde är en till som blir allt populärare, av samma anledning antagligen.
Fredagen gick åt till Formex. Där jag gick runt större delen av dagen och frossade i designnyheter. Detta har jag skrivit om HÄR och ni kan se mängder med bilder där också. Jag lyckades komma ihåg att förnya några recept också, som snart går ut. Hurra för mej lixom 🙂
Helgen vete sjutton var den tog vägen. Den lixom bara försvann i skidskytte och jobb. Jo, vi tränade också! Och tog långa promenader. Vi har kört upp på banan igen med både kost, träning och promenader och kommit igång riktigt bra. Nu är allt hyfsat lugnt, så kroppen borde svara ok på våra ansträngningar. Även om jag vet att min kropp svarar väldigt långsamt… medan Martin kan gå ner något kilo i veckan, tar jag kanske 1-2 hekto. Trots att vi går lika långt, tränar lika mycket och äter samma mat. Livet är orättvist!
Vi gjorde om några gamla recept också och redigerade ett par filmer också. Men helgen gick alldeles för fort såklart. Just det! Vi är i tidningen också just nu. I Campingtidningen Husvagn & Camping som vi själva skriver för faktiskt. Chefredaktören ville gör en grej om oss och det kunde ha väl får göra 🙂
Måndagen och tisdagen gick åt till jobb. Jag har kommit ikapp hyfsat och är inte riktigt lika stressad jobbmässigt. Jag ligger iofs alltid efter, men nu är det iaf inte så illa… Jag vill gärna ha hela kommande veckas texter på Du i Fokus klara på söndagen. Då kan jag fnula på i min egen takt med krångligare grejer, fram till onsdag-torsdag sådär. Bloggen sköter jag lite med vänsterhanden, där får det bli som det blir. Så länge Veckomatsedlarna finns klara för några veckor framåt är jag nöjd.
Sen var det alltså onsdag igen och en vecka hade gått. Onsdagen var viktigaste dagen på många, många år för oss. Jag kan fortfarande inte vara helt öppen med vad vi gjort – men det är väldigt viktigt för vår familj. Något vi kämpat med i 30 år och de senaste 13 åren gått en kamp mot både vården och olika myndigheter.
Sedan november har äntligen processen varit igång och den fick vi nu svaret på. Och det var positivt! Jag kan lita på min magkänsla, jag hade rätt! Om man säger så här: Man ska alltid lilla på en mammas magkänsla. Mer än så säger jag inte just nu. Men detta firades iaf med sushi!
Veckan har alltså flutit på med både högt och lågt. Vädret har passat oss ganska bra, vi har haft sol på våra promenader och är nöjda med det. Sen har det varit en hel del gråväder också, men vi har ju ändå bara jobbat.
Ikväll är det dax för årets första röda matta. Dear Evan Hansen har premiär på Intiman. Martin fotar gästerna, men det blir faktiskt ingen film – den foajén är nämligen alldeles för trång. Men det blir såklart en recension. Å den kommer under natten eller imorrn, ni kan läsa den på Du i Fokus – duifokus.se
Så var det då dax att lämna den underbara solen och härliga värmen. Ja, jag är beroende av sol och värme, det märks så tydligt när man väl har det. Så det var med en hel del ångest vi åkte hem.
Det där ”Borta bra men hemma bäst” gäller inte för oss. Vi säger hellre ”Hemma bra men borta bäst”. Vi trivs helt enkelt inte hemma och även om Sverige är fint, så är vintern vidrig när man inte klarar kyla eller väderomslag och har en värkande kropp konstant från oktober till april. Under de här två veckorna har jag tagit en (1!) enda värktablett, hemma kan det bli två per natt. Det är rätt stor skillnad.
Så när det närmade sej hemresa fick jag faktiskt rejäl ångest. Det började 3-4 dagar innan när det gick upp för mej att det snart var slut. Vi åkte hem på onsdagen och från måndagen var jag faktiskt nästan i sorg. Så jobbigt var det. Sen börjar det där med att göra något sista gången. Sista frukosten, sista lunchen, sista strandpromenaden, sista solnedgången. Sista sista.
Jag vill inte ha det så! Min käre man vill inte heller ha det så, och det är ju därför vi planerar för något helt annat. Att vara i solen hela vintern och bara njuta. Visst blir det sista gången då också, men inte på samma sätt som efter två veckor. Tänk att veta att man har flera månader framför sej med plusgrader. Så himla härligt!
Men nu var det alltså så att vi skulle byta 25 plus mot nollgradigt. Vi tog avsked av nya bekantskaper, åt den där sista frukosten, tog en promenad, packade väskorna och klev på transferbussen. Tiden i härliga Egypten var slut. Men så här mycket semester var det länge sedan jag hade, så känslan i kroppen var rätt fin ändå. Vissa dagar har jag bara uppdaterat ett par av våra sociala medier, kanske 30 minuters jobb, inget mer.
Men det blev en rätt jobbig hemresa med sjukdomsfall på planet, där man efterlyste hjälp av läkare. Allt verkar ändå ha gått bra och vi landade i Stockholm som vi skulle. Väl där hämtade mina föräldrar oss, så vi var rätt snart hemma i Tumba. Vi dök direkt i säng, utan att packa upp. Smutsvätten skulle knappast smita från oss 😛
Formex vinterversion brukar vara onsdag till fredag, så vi tänkte att den kommer vi att missa i år, pga resa. Men då hade man flyttat den, till fredagen – så det blev ett varv för mej ändå. Årets tema var färg och lekfullhet, jag blev så glad av att gå runt där 🙂
Det här med design och nyheter är väl kanske inte något jag lägger väldigt mycket tid på för egen del. Privat alltså. Men det är ju en del av det jag skriver om i Du i Fokus, så det är klart att jag måste hålla mej uppdaterad. Vårt hem är dock allt annat än trendigt, tvärtom! Det är ett hopplock av praktiska saker som fyller en eller flera funktioner. Det är väl ett hyfsat trivsamt hem, men absolut inte trendigt.
Men vi har färg och det är det ju många som är lite rädda för, så årets tema passar mej iaf bra. Lekfullhet, glädje och hantverk har jag gott om hemma. Tycker att vita hem iofs är fint, men väldigt tråkigt. Hos oss finns färg. I vår är det pastellfärgernas tur att komma tillbaka, färger man blir glad av alltså. Jag älskar ju rosa, så för en gångs skull är jag faktiskt lite trendig ändå 🙂
Jag besöker alltså Formex för att få uppslag om saker att skriva om, träffa folk och ta lite bilder. Vi brukar göra en kort film också, men Martin kunde inte följa med, så det blev inget av det den här gången. För oss journalister börjar alltid mässan tidigt på morgonen med en sk pressfrukost. Då får vi veta det viktigaste och även vara med när olika vinnare utses. Det är alltså någon designtävling med förväntansfulla deltagare som hoppas på att kicka igång sin karriär. Årets har jag skrivit om HÄR.
Sen får vi en kort rundtur innan vi släpps fria tillsammans med övriga besökare. Då springer man runt så fort man kan för att hinna allt, samtidigt som vi har ett sk presschema att ta hänsyn till. Där finns olika tider att passa för möten med olika utställare. I år var det bara fyra stycken, förr om åren har det varit kanske 20. Då tog det ett par dagar att se allt, i år var jag färdig strax efter lunch.
Då hade jag sett årets finaste monter, kanske den finaste någonsin faktiskt. Max Jenny är en så otroligt häftig designer som verkligen tar ut svängarna och vågar. Hennes monter var i samarbete med Monchiqe med stora parasoll, färger, vackert dukade bort och skyltdockor i häftiga kläder. Jag hade gärna haft en av hennes klänningar, såååå fina!
Jag hann också springa förbi Anna från Pufz, som bla har en massa roliga grejer till husbilen. Jag har redan det mesta och särskilt filten som hon säljer, är en av mina favoriter. Årets nyhet är iskuber i form av husbilar och husvagnar. Ursöta! Dem ska vi packa ner en kartong av och ta med till Husbilsträffen, misstänker att de kommer att bli väldigt poppis 🙂
Jag hann också sno en kram av Karl Fredrik som lanserar en ny kruka i olika färger. Så himla fina. Karl Fredrik och hans fina Petter drog på semester direkt efter mässan. Så nu ligger de i solen och har det bra ett par veckor. I sommar måste vi åka till deras hem på Österlen och kolla in deras nya lilla familjemedlem. De har ju en ny liten valp. Nu kommer han ju inte att vara så liten då, men ändå. Det är ju en hund!
Just det! Jag hann faktiskt bli spådd också. Inne på mässan fanns ett stort tipi-tält där tre spirituella damer höll hov. En av dem, Tanja Dyredand, är en otroligt inspirerande person som alltid är glad och verkar så tillfreds med livet. Hon har skapa en egen magisk kortlek som hennes dotter har designat, så otroligt fin. Jag kunde såklart inte låta bli att ta ett kort. Medan många andra kort hade långa förklaringar, stod det bara två ord på mitt: Unna Daj!
Så himla klockrent, jag har ju inte kunnat det under några år och nu försöker jag verkligen. Det finns en längre förklaring i en liten bok och när jag läste den stämde allt ännu bättre. Där stod bla att jag behöver lite mer guldkant i livet. Hur brukar vi beskriva Du i Fokus tror ni? Jo, ”För er som behöver en guldkant i livet”. Visst är det konstigt!
Det blev några intensiva timmar alltså. Jag som trodde att jag skulle missa allt. Nu får vi se hur det blir nästa år, går man tillbaka till det gamla ons-fred – ja, då missar vi nog allt. Men vi får se.
Årets stora ”födelsedagsrejs” är här! Vi klarade av Martins födelsedag i Egypten för någon vecka sedan, nu är det min brors, mammas och yngste sonens tur. Å sen kommer jag 🙂
Vi är rätt dåliga på det där med födelsedagar, så det brukar bli väldigt enkelt. Vi firar även 17 år tillsammans om ett par veckor, då kanske vi drar iväg med husbilen. Numera åker vi ju året om, även på vintern – så bara vi får ut bilen kan det bli en liten mystur.
Jag älskar semlor, så någon form av semla blir det nog när jag fyller år. Förr bakade alltid min svärfar en semmelkaka till mej, det kanske vi gör till någon av födelsedagarna. Då är ju pluset på vågen ett faktum – men då är det så. Än är det någon vecka kvar, så jag hinner funderar lite till.
Men det handlar ju inte om hur jag lever under någon vecka då och då som betyder något, utan hur jag lever resten av året. Å ni som hänger lite med mej här och på sociala medier, vet ju hur jag lever och att pluset snart är borta 🙂
Detta är en riktigt god vecka! Moussakafrestelsen är en favorit hos många av er har jag förstått. Allt utom de stora räkorna funkar kanon i matlådan dagen efter och i frysen. Perfekt att ta fram när man inte orkar tänka eller har dåligt med tid. Det värsta jag vet är när man står där precis innan man ska äta och inte vet vad man ska laga. Matlådor i frysen is da shit! Tips på bra matlådemat finns HÄR.
Många är förkylda nu, så jag tänkte att ni kanske skulle få en liten energiboost också. Jag tar en hutt ingefärsdryck varje dag, nästan året runt, och har knappt varit sjuk sedan jag började med det. Kan vara värt att testa för er som vill hålla er friska. Dessutom är det ju så där syrligt, fräscht och gott!
Ha en fin vecka och ta hand om er – Ni är den viktigaste personen i ert liv faktiskt 🙂
Jag tror att alla som läser feelgood känner till Colleen Hoover. Hon är en av USA´s mest lästa feelgoodförfattare och kanske mest känd för boken Det slutar med oss, som kom som film i somras. Jag föll pladask förra vintern när jag för första gången läste en bok av henne. Så härliga böcker!
På Wikipedia kan man läsa ”Colleen Hoover, född 11 december 1979, är en amerikansk författare. Hennes debutroman Slammed kom ut i januari 2012 och hamnade som nummer 5 på The New York Times bästsäljarlista”.
CoHo som hon även kallas har 14 böcker på svenska, om jag räknat rätt. Tre läste jag alltså förra vintern och det blev tre till i år. Jag har alltså en hel del kvar att utforska. Två av dem jag läste den här gången hör ihop, men den sista har tydligen också en fortsättning.
Ja, de ska faktiskt läsas i den ordningen även om det låter bakvänt. Allt blir glasklart när man läser dem.
I den första delen träffar vi Lily från Maine, som efter att ha gått ut college, flyttat till Boston och fullföljt sin dröm om att öppna en egen blomsterhandel. Blomsterhandeln blir snabbt en succé och hon lever sin dröm. Av en tillfällighet träffar hon den ursnygge neurokirurgen Ryle uppe på ett tak, när bägge har en sämre dag kanske man kan säga.
De förälskar sej såklart i varandra. Ryle är känslig, intelligent och väldigt svag för Lily. Men han är också självsäker, envis och kanske till och med lite arrogant. När Lily tvingas ifrågasätta sitt förhållande med Ryle börjar hon också tänka på Atlas. Han var hennes första kärlek och en viktig länk till hennes förflutna. När han plötsligt dyker upp i hennes liv igen, hotas allt Lily byggt upp med Ryle. Ryle har saker att dölja och allt är inte som det ser ut att vara.
När den här boken släpptes startades en namninsamling för at Colleen skulle srkiva en andra del. Ni fattar ju att Lily släppte Ryle och blev ihop med Atlas igen. Det är kanske en spoiler, men inte särskilt stor sådan. Läsarna ville veta fortsättningen på deras historia och trots att Colleen aldrig skrivit en uppföljare förut, föll hon för trycket. Hon ville nämligen också vet hur det skulle gå 🙂
I del två får vi veta mer om Atlas och hans bakgrund. Den hemlösa tonårskillen som fångade Lilys hjärta innan han försvann. När de återsågs i förra boken var han framgångsrik restaurangägare i Boston, dit även hon alltså flyttat. Frågan är om de har en chans efter Lilys skilsmässa och i hennes liv som ensamstående mamma. De som är sammanlänkade genom sitt förflutna och aldrig kunnat glömma varandra. Kan deras saga få ett lyckligt slut?
Det är en väldigt söt historia, med en del moralkakor och mycket kärlek. Språket är kanske inte det vackraste, men böckerna är väldigt lättlästa och underhållande. Jag sträckläser och får några härliga timmar med både familjehemligheter, svek, vänskap och kärlek. Nu är jag nyfiken på filmen, så det kanske blir nån kväll med den.
Som alltid i Hoovers böcker så handlar det om kärlek med hinder, kanske man kan säga. Flicka möter pojke, det sker något som gör att de inte kan vara tillsammans, men till slut blir det bra ändå. Typ.
I den här boken är det Sydney och Ridge som ska trassla till allt. Sydney upptäcker att pojkvännen är otrogen med rumskompisen. Hon tar sitt pick och pack, men glömmer sin väska och blir på så sätt stående på gatan utan någon stans att ta vägen. Ridge rumskompis hittar henne och låter henne flytta in tillfälligt hos dem. Sydney och Ridge har en stor passion för musik och påbörjar ett lyckat samarbete.
Trots att Ridge redan är i ett förhållande, och bägge verkligen försöker att stå emot, så börjar kärlek såklart gro. De dras med i en kamp mellan lojalitet, moral och önskan om sann, äkta kärlek. Ytterligare en moralkaka alltså, men en lite gullig sådan.
Även denna har tydligen en fortsättning, fick jag veta när jag la upp bilden på instagram. Så nu måste jag ju läsa den också, om jag hittar den. Även om Colleen Hoovers berättelser är lite banala och förutsägbara, så är de gulliga. Det där med flicka möter pojke, med lite hinder, funkar!
Som semesterläsning är de här böckerna perfekta. De är släppta i sk storpocket och är rätt tjocka. Så det blir många timmars läsning och är bekvämare än att hålla i en liten pocketbok. Jag har alltså läst sex stycken nu och ska leta rätt på den där fortsättningen, sen borde jag alltså ha 7-8 stycken kvar… får väl bli ytterligare tre till nästa vintersemester då 🙂
Har ni koll på Colleen Hoover? Kanske sett filmen?
14 dagar går fort, det är snart dax att åk hem. Den stora åka-hem-ångesten har börjat. Jag vill INTE!!! Jag säger fortfarande ”Hemma bra men borta bäst!”. Vem sjutton vill åka från 25 plus till 0-gradigt?
Den bästa känslan är när man stiger av planet, möts av den ljuvliga värmen och vet att man har en massa härliga dagar framför sej. Men de där dagarna går ju alldeles för fort. När vi kom hit 1 januari åkte vi från snöstorm, så himla skönt att lämna skiten bakom oss. Vi landade i ett soligt Egypten och sedan dess har värmen varit stabil på runt 23-25 grader varje dag.
Våra vänner åkte hem förra onsdagen, sedan dess har vi ägnat dagarna åt jobb, vila och promenader. Vi har vaknat vid 7.30, ätit frukost och tagit en promenad eller gått direkt till stranden. Strandpromenaden är så fin och ca 2 km lång om man går hela. Hotellet är stort, så det blir ca 1000 steg bara av att gå till frukosten. Så steg har vi fått varje dag bara genom att gå till maten, och med promenaden har det blivit en himla massa till.
Jag har försökt att komma ikapp med mina böcker. Så timmarna i solen har mest bestått av att läsa, hittills har det blivit 6 böcker. Betydligt färre än jag har med mej, det brukar bli mer läst när vi är ute och reser. Men men…
Lunchen har intagits på bufférestaurangen The Cove, ända tills vi häromdagen upptäckte Shimmer som var mycket mysigare. Här kan man få en sallad, pasta eller något annat lättare. Så sista dagarna har vi ätit här, även om det är lite längre att gå. Men det var ju det där med steg, vi samlar så många vi kan 🙂
Vid 15.30 har solen inte längre värmt särskilt mycket, då har vi istället gått upp och satt oss på vår balkong. Vi bytte rum efter några dagar, för att vi saknade eftermiddagssolen. I det nya rummet har vi en stor härlig balkong där vi gärna sitter på eftermiddagen innan solen går ner.
Efter att ha testat de flesta av restaurangerna här har vi ändå landat i att middagsbuffén har bäst mat, så där har vi ätit senaste kvällarna. Martin har fastnat för den Indiska delen medan jag varierar lite mer. Salladsbordet är helt fantastiskt med allt man kan önska och lite till. Ja, jag äter sallad på semestern. Jag äter nästan som hemma faktiskt, även när vi är på resa. Jag vill slippa ta tag i ett stort plus på vågen när jag kommer hem. Den här gången har vi även avstått alkohol, nästan helt. Vi har tagit hand om oss helt enkelt och tänkt på hälsan i första hand. Å det känns jättebra!
Efter middagen har vi gått upp på rummet för att jobba. Vi har nämligen snabbaste uppkopplingen i vårt rum, då routern sitter på vår vägg. Här slipper vi frustrationen med seg uppkoppling, som annars är vanligt på hela hotellet. Vi har iofs lokala simkort i mobilerna, men det funkar inte klockrent överallt ändå. Här är nämligen tjocka stenväggar överallt som stör signalerna. Men på rummet funkar det bra.
Nu när vi är ensamma har vi somnat vid 22-23 kanske. Då har vi varit dödströtta, trots att vi inte gjort särskilt mycket. Ett par dagar har vi dock jobbat. Hela hotellet har filmats. Vi har gått runt med en av cheferna som visat oss de större sviterna och spa:et. Pratat med restaurangansvarig, filmat restaurangerna och omgivningarna. Området är jättestort, så det har tagit sin lilla tid. Bara spa:et är två våningar och har mer än 30 behandlingsrum. Nu fattar vi varför det heter Makadi Spa.
Men nu är det alltså snart dax att åka hem. Bara en hel dag kvar i solen. Och sen en förmiddag. Sen dröjer det innan vi får såna här temperaturer igen. Min kropp mår så bra. Nu får jag förbereda mej för värk ett par månader. Här har jag tagit två värktabletter på två veckor, hemma blir det två per natt… då kanske ni fattar varför jag inte vill åka hem.
Vi tittar såklart redan på resa till nästa vinter. Som det ser ut nu så blir det kanske Egypten igen. Det är ju så himla prisvärt! Vi får väl se… det blir som det blir… nåt blir det iaf 🙂
Mitten av januari är redan här och vi är snart på väg hem till kylan igen. Ni har väl kommit in i 2025 rätt bra nu? Vi är fortfarande i något slags solbubbla och har knappt ens funderat över det nya året. Men men, om ett par dagar är vi tillbaka i vardagen igen.
Vi har härliga veckor i solen, inte helt lediga men nästan. För oss är det aldrig helt och hållet semester, men även om vi jobbat lite så har vi ändå både vilat och motionerat. Det har varit otroligt skönt att få värme på kroppen och sol på näsan. Vi har tagit våra två dagliga promenader nästan varje dag och det fortsätter vi med även hemma så gott det går. Vi går ”till och från jobbet” även när vi jobbar hemma, det betyder att vi går ett varv runt området där vi bor. Typ 30 minuter.
En halvtimme morgon och kväll, låter kanske inte så mycket men är betydligt mer än den som inte går något alls. Å det är så vi tänker: minsta lilla är bättre än inget. Man måste inte springa ett maraton varje dag för att det ska räknas 🙂
Å maten sköter vi, som vi gjort senaste åren. Här är veckans matsedel:
Vaddå semlor, får man äta det som Viktväktare? Kanske ni tänker. Å visst får man det! Man får äta allt – men inte alltid. Det är ju inte vad jag äter någon enstaka gång som ställer till vikten, utan hur jag lever i min vardag 🙂
Den här veckan måste ni prova morotssåsen och tacokycklinggrytan, de är några av mina favoriter. Purjo– och lövbiffsgrytan ligger på topplistan hos våra läsare, så testa den med. Och räkröran är kanon, funkar med både bakad potatis eller i avokado och är perfekt att ha på bröd/i wraps när ni ska på picknick i sommar.
Hoppas ni får en alldeles fantastisk vecka, det ska jag ha! Häng med på instagram @marlenerinda vettja!
Maken fyller år 10 januari, han har alltså blivit rätt van vid att fira sin födelsedag utomlands. Många har firats i Egypten och så blev det även i år. Vi fick en väldigt mysig dag med en privat tur runt i Hurghada.
Via FB-gruppen Egyptentips har vi kommit i kontakt med Amir som driver Konungarnas Dal Resor. Det var med honom vi åkte till Kairo och skulle åka på en båttur i måndags, men det blåste så mycket att den fick ställas in. Så himla synd.
Amir blev snabbt en väldigt bra kontakt här, eftersom han pratar svenska, bor i Hurghada som är hyfsat nära där vi är nu och snabbt blivit en bra vän som vi haft mycket kontakt med de senaste veckorna.
Han är inte fullbokad just nu och sa att om vi vill besöka det nya museet i Hurghada så kunde han köra dit oss privat. Ingen arrangerad tur alltså, utan en kompisgrej. Våra vänner Helene och Krister har åkt hem och vi hade lite tråkigt, så vi bestämde att Amir skulle hämta upp oss på fredagen. När han fick veta att det var Martins födelsedag då, planerade han lite mer än bara ett museibesök. Det blev en heldag i Hurghada med omnejd kan man väl säga.
Klockan 10 stod vi klara att bli upphämtade. Först körde han oss till en ny stadsdel, mellan Makadi och Hurghada som heter Sahl Hashees. Här släppte han av oss vid ett torg och visade hur vi skulle gå, medan han körde runt för att hämta upp oss på andra sidan. Vi gick längs en jättefin strandpromenad, med helt nya hotell och en lång pir. Där möttes vi upp och gick tillsammans ut på piren. Vilket ställe! Detta kommer nog att bli nästa ort för charterbolagen. Så fin strand och så fina hotell!
Sen åkte vi till Hurghadas nya museum. 2000 saker har valts ut från det stora museet i Kairo som flyttats över hit. Det är såklart inte ens i närheten av Kairos stora samling, men ett bra alternativ om man inte kan kan åka ända dit men ändå vill lära sej mer om Egyptens historia.
Vi gick runt någon halvtimme kanske. Amir visade de viktigaste föremålen, sedan gick vi runt själva och fotade/filmade lite snabbt. Utgången från museet leder till en av alla butiker som har fasta priser. Turisterna är lite rädda för att pruta och förhandla om priset, så det finns ett par butiker med fasta priser i Hurghada och detta är en av dem. Vi handlade hibiskus-te som Martin gärna dricker och lite kex, eftersom vi började bli ganska hungriga.
Amir hade lovat att visa oss Hurghada Marina, där vi faktiskt aldrig varit trots att vi varit i närheten många gånger. Men innan dess körde han till ett stort konditori där Martin fick välja en tårta. Oj, så svårt han hade. Där var så många fina tårtor och det var svårt att välja. Men han älskar ju jordgubbar, så det blev till slut en jordgubbstårta. Den delades upp i mindre bitar och las i en kartong, som vi fick med oss.
Framme i marinan gick vi till en restaurang som var så otroligt sött utsmyckad. Det var långt efter lunch, så vi beställde in en pizza som vi delade på innan vi satte tänderna i tårtan. Här satt vi en lång stund och bara myste. Jag saknar att kunna åka iväg enkelt till närmaste stad, så det där med att bo på ett resort mitt ute i ingenting är inte riktigt min grej. Vårt hotell är jättefint, men det är väldigt krångligt att ta sej därifrån. Så nästa gång kommer vi att bo närmare Hurghada igen.
När vi myst klart körde Amir oss tillbaka till hotellet igen. Vi gjorde faktiskt ett kort stopp på The Grand Palace, där vi bodde förra året. Hotellchefen blev så otroligt glad att se oss och vi fick lova att åtminstone överväga att bo där nästa gång vi kommer. Det kan nog faktiskt bli så, vi trivdes väldigt bra på det hotellet.
Vid 17-tiden var vi tillbaka på vårt rum igen, rätt trötta. Men vilken otroligt fin dag vi hade haft och vilken härlig födelsedag Martin fick. Amir fixade verkligen en himla mysig dag åt oss, med en perfekt kombination av olika upplevelser. Vi är så tacksamma över att ha lärt känna honom.
Behöver ni någon gång hjälp med guide, taxi eller annat i Egypten, så hör av er till Amir på Konungarnas Dal Resor. HÄR är hans kontaktuppgifter. Hälsa från oss 🙂
Att ligga på en solig strand och läsa. Är inte det nästan det bästa av allt? Hälften av böckerna jag nu ska tipsa om läste jag hemma innan vi åkte och hälften har jag läst här. Fyra böcker som legat alldeles för länge och väntat.
Jag brukar plöja böcker när jag reser, den här gången har det dock varit lite annorlunda. Vi hade ju sällskap första veckan och då kan man inte sitta med näsan i en bok hela dagarna, man måste ju vara lite trevlig också 🙂
Men några böcker har jag ändå hunnit med och fler blir det. I den här högen ligger de två sista, respektive två första böckerna i två himla bra serier.
Systrarna från Fjällbacka – Åsa Hellberg
Aldrig ensam & Sista kapitlet är de två sista böckerna i trilogin om systrarna från Fjällbacka. I den första boken ”Inte utan min syster” får vi träffa systrarna Anna och Cornelia som får chansen att utbilda sej trots en ansträngd ekonomi. Den boken kan ni läsa om HÄR.
I del två har vi kommit till 1909. Systrarna Charlotta, Sigrid och Rut har helt olika liv. Charlotta skapar en karriär bland operasångare och pampar i New York, Sigrid bor också i Amerika men har vigt sitt liv åt att vara maka till framgångsrike Alexander.
Yngsta systern Rut väljer att stanna kvar i Fjällbacka för att ta hand om deras mor och arbeta som lärare. Hon brinner för de utsatta barnen och tar plats i olika nämnder för att förbättra barnens villkor.
Tre helt olika liv som blir tydliga när de återförenas i New York. Ingenting är som det en gång var och katastroferna hotar från flera håll.
Den sista delen i serien börjar med att Hildur är förväntansfull inför resan till Amerika. På gården i Wisconsin ska hon och Thomas Hellberg bilda familj och föda upp djur. Allt ser ljust ut, men blir inte alls som hon tänkt sej – fast det kan hon ju inte tala om för dem där hemma..
Tvillingsystern Signe, som har fått tjänst som maskinskriverska och husa i Fjällbacka, kämpar mot sina känslor för sonen i familjen hon arbetar för. Hjälplös dras hon in i rivaliteten mellan honom och hans bror. Ett dödsfall sätter allt på sin spets. Hon får följa med på arbetsresa till Amerika och återse sin syster. Nu ska hon inte bara lösa sin egen situation, utan även hjälpa sin syster.
Hellberg har satt fingret på en intressant del av vår historia, med fokus på kvinnornas situation. Med en känslig penna har hon vackert beskrivit flera kvinnors olika livsöden och en del av kvinnornas historia under sekelskiftet 1800-1900. De tre delarna är otroligt läsvärda och även lärorika.
Queen-serien – Denise Rudberg
Dancing Queen & Killer Queen är de två första delarna i en ny spänningsserie som utspelar sej på 70-talet. En tid då kvinnor ska veta sin plats och där maktapparaten håller borta oliktänkande och störande element. Det är en tid då man tittar på MASH på kvällarna och dansar disco på helgerna – men där bordellhärvan, IB-affären och andra skuggverksamheter effektivt sopas under mattan.
I den första delen träffar vi de två kvinnliga poliserna Karin ”Kaiser” Johansson och Agneta. Karin arbetar på våldsroteln och närmar sig en chefsposition efter en lång karriär inom kåren. Agneta har efter en hörselskada i samband med gisslandramat vid västtyska ambassaden tvingats till skrivbordstjänstgöring.
Året är 1976. Stockholm rustar för sommarens kungabröllop, brudparet ska dansa till Dancing Queen – men samtidigt fortsätter personer nära maktens centrum att med våld skydda sina dolda verksamheter. När en nära vän och kollega blir påkörd av tunnelbanan anser de flesta att det är självmord, men Karin tror mer på mord och börjar sin egen utredning som ska leda till att många utsätts för fara.
När andra delen börjar är poliskommissarie Karin ”Kaiser” Johansson på ofrivillig ledighet efter de dramatiska händelserna som ledde till kollega död. Hon ombeds dock att snabbt återinträda i tjänst: en kropp påträffas brutalt mördad i Ryssgraven utanför Kungsängen. Några väldigt avslöjande bilder lämnas över till henne och hon får svårt att veta vem som är att lita på när hon hamnar i en farlig härva med mörkläggningar och konspirationer.
Parallellt gräver Agneta Thorén vidare i polisens arkiv och tar sig allt större friheter för att kunna stoppa den man hon fruktar mest av allt. Hon hittar politiska samband med Kaisers fall, och poliserna får all anledning att tro att mäktiga krafter vill stoppa utredningen.
Som alltid är Denise Rudberg noga med sin research och alla detaljer. Hon tar oss tillbaka till 70-talet och alla ingredienser finns där, som tex kassler med ananas, tv-serien MASH och månadslöner på 3000 kronor. Det är en total nostalgitripp samtidigt som hon berättar om den kvinnliga polisens historia. Både lätt- och snabbläst. Jag sträckläste. Otroligt bra helt enkelt!
Jag har försökt ta reda på hur många det ska bi i serien, men inte fått något svar. Om ni vet får ni gärna berätta. Jag hoppas på iaf en till och gissar på att den kommer att heta Drama Queen 🙂
Efter ett ganska enkelt nyårsfirande, och alldeles för få timmars sömn, var det dax att åka till Arlanda. Äntligen skulle vi få sooool!!!
Nyårsmiddagen blev iofs en trerättersmiddag, men av den enklare sorten. Helene och Krister hade kommit till oss tidigare på eftermiddagen, tillsammans skulle vi åka till Arlanda tidigt nästa morgon. Det skulle alltså inte vara en massa disk att ta hand om, utan gå snabbt att stuva undan. Vi hade inte ens tänkt att vara vakna fram till 12-slaget, men tiden gick så fort att det blev så ändå. Men sen skyndade vi oss i säng för att sova hela 3 timmar.
Självklart började snön vräka ner under kvällen, så när det var dax att åka vid 4-snåret var det ett vitt täcke på marken. Så det var bara att skotta av innan vi satte oss i bilen. Vägen var hal, men vi hade gott om tid och tog det lugnt. Väl framme på Arlandas långtidsparkering var det gott om snö och vi räknade iskallt med att planet skulle vara försenat. Och så blev det också. 45 minuter efter planerat kom vi iväg.
5 timmar senare landade vi i ett soligt Egypten. Det är alltid lika skönt att komma ut ur planet eller flygterminalen och få den där första solstrålen på nosen. Känslan av värme och att ha hela resan framför sej. Den är oslagbar!
Vi kom till hotellet precis innan solen gick ner, så vi kastade bara in våra grejer och tog ett första varv runt området. Som många hotell i Egypten ser även detta ut som ett palats med tinnar och torn. Utanför går en lång härlig strandpromenad, den längtade vi såklart efter att få använda. Å det skulle inte dröja så länge alls.
Vi var ju rätt trötta efter för lite sömn och resan. Så efter att ha packat upp och ätit middag tackade vi för oss och somnade direkt. Jag trodde att vi skulle sova jättelänge, men som vanligt när det vankas soluppgång var jag tidigt på benen. Snart var vi redo för frukost och det var även våra kompisar. Det blev en rätt lång frukost, sen skulle de iväg på välkomstmöte med Ving. Vi har ju varit hör tidigare, så sent som förra året – så vi struntade i mötet och gav oss ut på resans första morgonpromenad istället.
Så himla härligt att kunna ta en promenad i shorts och t-shirt. Här är drygt 20 grader varmt och nästan vindstilla. Den där första promenaden var ljuvlig och blev rätt lång. Strandpromenaden är helt perfekt och går en bra bit åt bägge hållen från hotellet sett. Här kommer det att bli många härliga promenader under de här två veckorna. Som jag längtat efter sol och värme och långa promenader.
De första dagarna skulle dock gå åt till lite annat… fortsättning följer. Ni som följer mej på instagram vet 🙂
Nu är alla helger och röda dagar snart över för den här gången. Livet ska återgå till det normala och allt är som det brukar. Typ…
Jag brukar säga att man äter sej ner i vikt och tränar för hälsans skull. Forskning visar, och det kan jag skriva under på, att kosten står för 80% av viktminskningen och träningen för resterande 20%. Självklart är en kombination det ideala för kroppen, men ibland får man helt enkelt ta en sak i taget.
Som ni vet kanske så har jag följt Viktväktarnas kostprogram i snart 25 år nu och det funkar jättebra för mej. Jag gick ner i vikt, höll målvikt i 6 år, blev sjuk och gick upp allt, fick hjälp och gick ner igen. Jag höll min vikt i 9 år, blev sjuk igen och gick upp lite, men kämpar på för att komma tillbaka till målvikt. Jag vet att man kan gå ner i vikt hälsosamt och sedan hålla vikten i längden och självklart vill jag att även ni ska komma dit.
Nästa stora ”mat- och godishelg” är till påsk och dit är det ungefär 14 veckor. På den tiden kan man åstadkomma massor när det gäller hälsan. Så kör igång direkt – det blir inte lättare för att man väntar 🙂
Här är veckans matsedel – klicka på texten till rätten, så kommer ni till receptet:
Alla rätter den här veckan passar i matlådan dagen efter eller i frysen, så passa på att laga lite extra. Ni måste testa laxen och butterchicken, såååå gott! Asså, snuskigt gott! Missa inte!
Mitt tips till dej som vill bli mer hälsosam är att ta ett steg i taget. Börja med kosten och gör val som är bra för din kropp, redan där har du kommit en bra bit på väg. Byt ut sämre vanor mot bättre och tänk att detta är för resten av livet – inte en kur.
Små steg mot ett friskare liv helt enkelt. För att du är värd det 🙂
Har ni tänkt på att ordet ”Hej” är helt magiskt? Det är ett ord som öppnar dörrar och kan ge otroliga möjligheter och nya upplevelser. Nästan allt börjar ju faktiskt med ett enkelt hej.
Vad är det första ordet ni sa till er partner första gången ni träffades? Förmodligen var det ”hej”. Precis som det var första ordet till er första lekkompis eller arbetskamraterna. Å det där ”hejet” har sedan dess förmodligen utvecklats till något mycket större. Kanske äktenskap och barn. Kanske en bästa vän.
Jag kom att tänka på detta när vi på nyårsafton satt och väntade på att våra ganska nya vänner var på väg till oss. Hur allt faktiskt började. För bara ett par år sedan kände vi inte ens till varandra, de var på vår första husbilsträff – men då blev det inte mer än det där ”hejet”. Vi sågs igen på nästa husbilsträff och där kan man nog säga att allt började. Då utvecklades det där ”hejet” till något mycket större.
Helen och Krister är numera goda vänner. När de kom till oss på nyårsafton var det inte enbart för att fira in nyår med oss, utan även för att hänga med på semester. Det där första ”hejet” har utvecklats till en alldeles fantastisk vänskap. Någon som vi värdesätter högt. Vi pratar redan om kommande resor och äventyr.
Nu sitter vi här i Egyptens härliga värme. Vi har haft några riktigt roliga dagar (ska berätta om dem senare) och har fortfarande några spännande dagar kvar här tillsammans. Tänk vad ett litet hej kan göra 🙂
Det var ju även det första jag sa till Martin, se bara vad det ledde till. Han är det bästa som hänt mej sedan barnen föddes. Det var också så vårt uppdrag för campingtidningen började. Jag sa hej till redaktören på en lunch, vi bägge var inbjudna till. Jag har alltså både fått man, jobb och vänner av det där första ”hejet”.
Att summera ett år. Det är inte jättelätt. Vad hände egentligen 2024? För att minnas har jag tittat på bilder och då inser jag plötsligt att det har hänt en himla massa. Å det mesta har faktiskt varit riktigt bra!
Att sammanfatta 2024 är väldigt mycket trevligare än när jag skulle sammanfatta 2020, -21, -22 och 23. 20-22 var fullständiga katastrofår med pandemi, sjukdom och död. -23 var bättre, men bara lite. 2024 är så mycket bättre och jag vågar knappt ens hoppas på att 2025 ska bli lika bra eller tom bättre. Vi får väl se…
Ska vi ta det viktigaste först – HÄLSAN!
Jag gick upp i vikt under -21-22, fick stopp på det under 2023 och står väl fortfarande mer eller mindre still. Men nu fick jag ju en ny medicin i höstas, två mediciner faktiskt. En muskelavslappande för värken i benen som verkligen hjälper och en mot de värsta klimakteriesymptomen. Så nu sover jag igen!
Att kunna sova och slippa värk är ju hur stort som helst. Å det hjälper ju såklart hela kroppen och det känns verkligen. Jag mår bra! Jag är hyfsat pigg! Så nu finns det hopp om att vikten ska lätta. Håller sej bara stressen borta, så ska nog 2025 bli ett bra hälsoår.
Vi fortsätter att sköta vår kost, träningen och sömnen. Det finns lixom inga ursäkter att inte ta hand om sej. Jag sätter inget mål eller några siffror, vikten ska ner och jag ska må ännu bättre. Det räcker som mål.
Reseåret 2024 – runt 150 nätter i husbilen
Året började i soliga Egypten. En två veckors resa, med en mix av sol, nya vänner och oro för svärfar som åkte in akut på sjukhus. Att befinnas sej hundratals mil bort när en anhörig blir svårt sjuk och opereras, är inte kul – men allt gick bra och han är pigg igen.
Egypten var faktiskt årets enda resa utomlands, förutom ett gäng kryssningar till Finland. Vi var ju bland annat de första passagerarna på Finnlines nya fartyg Finncanopus. Vi fick åka med jungfruturen till Nådendal, njuta av den fina båten och äta väldigt god mat.
Årets första husbilstur gick av staplen i slutet av januari. Vi åkte till Gålö Havsbad där vi stod över helgen. Det var snöfritt, men väldigt isigt. Så det blev mest mys i husbilen och det gör oss ingenting när det blir så. Vi trivs ju i vår bil och är nöjda bara vi får komma iväg.
I både januari och februari var det mässor och flera premiärer. Vi bevakade mingel, skrev texter och redigerade filmer på löpande band. Vi återkommer till nöjesåret 2024 lite längre ner.
I mitten av februari hände det – Vi hittade vår drömbil!!!
Efter nästan tre år med lilla Peppe var det dax att byta ut honom mot Ralle. Vår nya husbil, en Adria Corall 670 DC, som är knappt en meter längre och några centimeter bredare. Äntligen fick vi bättre plats att jobba och bo, vi fick helt enkelt en mer funktionell bil som passar våra behov bättre.
Peppe städades ur och fixades till, sen pussade vi honom bye bye och välkomnade Ralle till familjen. Tyvärr kom han med en hel del fel som upptäcktes längs vägen, men dessa åtgärdades av säljaren. Vi är så nöjda med vår fina bil och trivs så otroligt bra med honom.
Premiärturen gick till Motala, där påsken firades med våra husbilskompisar Helene och Krister. Dem skulle vi träffa väldigt mycket under året, de har blivit riktigt goda vänner. Tänk så många härliga människor vi träffat tack vare att vi köpte husbil. Helene och Krister träffar vi mest bla för att de bor hyfsat nära och är väldigt öppna för spontana utflykter och galna äventyr. Men där finns fler, som dessutom efterfrågar vårt sällskap – det är vi inte vana vid men väldigt glada för 🙂
Påsken var i slutet av mars, sedan var vi i stort sett ute i ett sträck till slutet av september när bilen skulle lämnas in på verkstan och fixa alla de där felen. Under det halvåret besökte vi massor med platser från Helsingborg till Höga Kusten. Det blev inte mer norr ut än så i år.
Där finns några extra minnesvärda höjdpunkter som jag vill belysa lite extra. En av dem är självklart vår Husbilsträff på Böda Camping på Öland. Mer än 225 ekipage rullade över bron för att vara med på träffen. Det blev så stort att Kåre från P4 Kalmar kom på besök för att prata med några av deltagarna. Det var en helt fantastisk vecka, men så många härliga möten. Oförglömligt!
Efter Öland åkte vi runt i Sverige, det jag minns mest var besöken hemma hos folk, bla hos Therese och Karim i Höga Kusten, hos min fina vän Åsa i Dalarna, hos Zorina och Kenth i Bräcke och hos Micke, Patric och hundarna i Värmland. Så fina dagar där vi känt oss både välkomna och bortskämda. Vi har ätit gott och skrattar massor. Det känns som vår familj har blivit så mycket större med de här härliga människorna. En ovanliga känsla av att faktiskt får höra till, som jag är väldigt ödmjuk inför.
Midsommar firades hos Anne och Stefan i Skånes Fagerhult, en spontan inbjudan som vi tackade ja till. Det blev en helg med väldigt god mat, många skratt och hästar! För första gången på över 30 år satt jag på en hästrygg igen. Jag som varit superallergisk visste inte vad jag hade att vänta mej, men det gick bra. Vi var ju ute och jag sprang in i duschen direkt efter ridturen. Det var så roligt, så det gör jag gärna om!
Vi ska faktiskt fira nästa midsommar också tillsammans. men på en helt annan plats.
När jag summerar husbilsåret måste jag såklart även nämna Elmiamässan, där vi även i år hade en hörna där digitala kreatörer (influencers, youtubers) kunde träffa varandra och sina följare. I år hade vår hörna växt lite, så vi fick en hel balkong. Där passerade folk hela dagarna, många nya bekantskaper blev det 🙂
Vi var såklart ute med husbilen så mycket vi kunde även på hösten. Innan Elmia besökte vi Strömstad och fick en helt fantastisk vecka med 25 grader varmt på en otroligt vacker plats. Ja, ni ser ju själva. Det gick lixom inte att få det så mycket bättre.
Årets sista husbilstur gick bara några mil bort. Vi måste inte åka långt för att få mysigt, det räcker med ett par mil. Bara vi får komma ut. Höstens resor gick mest bara någon halvtimma bort och ofta i sällskap med Helene och Krister.
Under året har vi använt bilen som bas vid olika jobb, som alla sommarteatrarna och flera andra event. Så smidigt att bo nära när man jobbat och kanske är färdig sent.
Hur blev nöjesåret 2024?
Intensivt, är nog det mest passande ordet. Redan i början av januari drog nöjesåret igång med Pernillas Wahlgrens show Happy Ending. Sen rullade premiärerna på, det var shower, teatrar, film och konsert. Vi hamnade på många affischer, för första gången på en filmaffisch faktiskt. Ett väldigt bra teaterår måste jag säga, där betygen från oss var höga. Vi som annars är ganska petiga och snåla med stjärnor i recensionerna.
Sommarteatrarna är alltid en höjdpunkt på året och som vanligt var vi både i Kalmar och Falkenberg, men i år blev det även Helsingborg och Höga Kusten. Både Eva Rydberg och Tomas Ledin startade nya teatrar och vi var med vid premiärerna. Vi träffar ju en himla massa gamla bekanta på sommarteatrarna, några som vi faktiskt bara träffar då.
Särskilda händelser
Ja, det finns några särskilda tillfällen som jag också minns med både glädje och värme. På min födelsedag var vi inbjudna på föreställningen Mamma Ljuger med bla Janne Bylund. Vi lärde känna varandra för runt 25 år sedan, men har inte setts på väldigt många år. Nu blev det äntligen av. Vi stämde träff dagen innan föreställningen för att prata ikapp lite, men även för att jag skulle göra en intervju med honom. Det blev ett väldigt roligt möte, där tiden såklart inte räckte till för allt vi ville prata om.
Det andra fina återseendet var med Sören Olsson. Vi lärde också känna varandra för 25-30 år sedan och har hållit kontakten, men inte setts mer än ett par gånger under senaste åren. På Ljudboksgalan i april skulle han ta emot hederspriset och vi var såklart där. Det blev ett väldigt fint återseende och en speciell kväll med tanke på att han var där som hedersgäst.
En annan minnesvärd och otroligt rolig grej var när vi fick provköra en craftcart, en slags amfibiebil eller båtbil som vi kallar den. Vi fick en dag på fabriken med rundvandring och information. Sen fick vi först provköra på land, innan vi åkte iväg och provkörde den i vattnet. Så otroligt roligt. Det gör jag gärna om 🙂
Just det! Jag höll ju på att glömma! Bröllopsdagen, som vi tycker är viktig att fira. Den firades på en camping i Vansbro. Den började med stortvätt, då vi äntligen fick tag i en tvättmaskin, och avslutades med bubbel vid bilen. Mellan tvätt och bubbel blev det en god middag inne i Vansbro. Perfekt väder och en himla mysig dag. 8 år som gifta, tiden går fort när man har roligt tillsammans och det har vi!
Årets avslutas som det började. I Egypten. Å den här gången får vi sällskap, av Helene och Krister såklart! Det ser vi fram väldigt mycket mot. Först ska vi fira en nyårsafton tillsammans, innan vi packar in oss och åker till Arlanda. I snöstorm tydligen, det kommer varning på varning just nu.
Vad önskar jag av 2025
2024 var väldigt bra, nu bävar jag nästan inför 2025. Kan det också blir bra, kan detta hålla i sej? Jag hoppas verkligen det!
Under hösten påbörjades en grej som jag kanske kan berätta om inom kort, den grejen ska avslutas i januari. Något vi väntat på i 13 år. Jag hoppas verkligen att det var värt kampen och väntan. Snart vet vi, mer än så kan jag inte säga.
I övrigt hoppas jag såklart att vi får vara friska. Att vikten ska börja minska, så jag kan må ännu bättre. Att vi kan sälja av ännu fler grejer, så det snart börjar synas hemma. Och att vi ska få massor med härliga husbilsresor i hela vårt avlånga land, spännande kulturella upplevelser och en kanonrolig husbilsträff såklart. En del är redan bokat, andra saker är bara lösa planer. Om ett år vet vi hur allt blev.
Gott nytt år till er alla som läser bloggen. Jag önskar att 2025 blir precis som ni vill 🙂
Man kan väl säga att detta var året då jag plöjde serier. Vi har samlat ihop alla böcker i olika serier och läst alla efter varandra. Det var väl egentligen förra året som vi började göra så, men det är i år som vi haft det lite som grej. Har jag räknat rätt så har jag läst 77 ”riktiga” böcker i år och lyssnat på kanske 5-10.
Att plöja en serie är något jag rekommenderar. På så sätt lär man känna karaktärerna, hänger med bättre i storyn och får man följa dem en längre tid. Jag gillar det. Fast jag tycker att det borde finnas någon slags över gräns på hur många böcker en serie får innehålla. 4-5 är lagom, sen kan man författarens sätt att skriva och man vet nästan i förväg vad som ska hända och vilka tvister som kommer. Det finns några få undantag, men oftast blir det lite same same när serien blir väldigt lång.
Med detta sagt kan jag avslöja att vi samlat ihop hela Anna Janssons serie om Maria Waern. Den är typ 25 böcker… det blir nästa års projekt. I år blev det bla Stefan Ahnhems serie om Fabian Risk, Läckberg/Fexeus trilogi om Vincent och alla nio böcker om Mord i Falsterbo. I hyllan väntar bla Sofie Sarenbrandt och Denise Rudberg, dem ser jag fram emot.
77 böcker har det alltså blivit i år, jag vet inte om det är mycket eller lite och bryr mej inte heller. Jag läser när jag hinner och jag läser allt. Jag vill ha en mix av feelgood, spänning och biografier. Då blir det lixom bäst 🙂
I årets sista hög ligger mest spänning, några riktiga godingar. Detta är en riktigt bra hög! Vi börjar uppifrån som vanligt:
Apropå serier ja… här är vi inne på nionde delen, av tio. Redan i vår släpps den sista boken som ska knyta ihop säcken om Ellen. Utan att spoila för mycket, så kan jag säga att nian gav en hel del att fundera på…
Ellen och hennes vänner kämpar vidare. Vi har kommit fram till 1918 och Spanska sjukan har kommit till Ljungsala. Visst oroar detta Ellen, men hon är mer orolig för Carl, som blir allt sämre i den sjukdom han drabbats av. Carl får testa en ny medicin, frågan är väl om han gör som doktorn säger?
Ingeborg får äntligen gifta sig med sin Anton, men som nyutexaminerad läkare på stadens sjukhus, mitt i en pandemi, begravs hon i arbete och hinner knappt träffa sin make alls. När en person från hennes förflutna dyker upp som patient får hon svårt att behålla den professionella fasaden.
Elisabet inser att hon blivit förälskad på riktigt. Han får henne att vilja bli en bättre människa, men samtidigt kan hon inte låta bli att känna att han döljer något… ska hon våga satsa på honom?
Böckerna om Ellen och hennes vänner är så fina. De är både en historielektion om Sverige, samtidigt som vännernas egna livsöden driver berättelsen framåt. Här finns en mix av både glädje, sorg, vänskap och kärlek. Även om det i den här boken blev lite för mycket av en ingrediens… jag säger inte vilken… En otroligt fin serie – läs den!
Detta är fjärde boken i serien om Berit Gardner – författaren som löser mord när hon borde skriva böcker. Berit bor i vanliga fall i England, men har tillfälligt flyttat ut till familjens hus på en ö i Stockholms skärgård. Hennes vän Ian vilar ut hos henne, då han brutit benet och inte kan jobba som kriminalkommissarie vid Devon & Cornwall-polisen med benet i paket.
Han sitter gärna med en kikare och har koll på öarna runt omkring och när ett mord sker blir han fast besluten att avslöja sanningen. För ovanlighetens skull är det Berit som tvekar inför att lägga sig i, hon har nämligen lite annat i tankarna. Det är snart hennes födelsedag, ska det bli hennes sista?
Den här delen är lite djupare än de föregående i serien. Här finns inte bara ett mord och en mycket dysfunktionell familj, utan även äkta vänskap och existentiella frågeställningar. Vad bär vi egentligen med oss vad gäller familj och arv?
En både spännande, trivsam och tänkvärd berättelse. Det behövs kanske inte, men jag skulle rekommendera att läsa de föregående böckerna i serien, för att få allt helt rätt.
Detta är tredje delen i serien om Leo Asker. En serie som jag tycker väldigt mycket om. Jag gillar alla böcker av De la Motte, men den här lite extra. Å jag vet att när jag öppnar hans böcker, då exciterar varken tid eller rum. Jag kan inte lägga böckerna ifrån mej, de är så bra!
Leo Asker sparkades väldigt mycket ”snett nedåt”, men har börjat få ordning på sin tillvaro igen. Dock är hennes chef Jonas Hellman fortfarande hämndlysten och fortsätter att sätta käppar i hjulen för henne. Nu har han hittat ett fall som han är säker på ska knäcka henne.
När ett par sk explorers hittar ett avhugget finger från en sedan 10 år död kvinna, sätts ljuset på ett mycket speciellt fall. Här finns likheter med ett mosslik begravt i samma skog för tvåtusen år sedan. Återigen tar Asker tar hjälp av Martin Hill för att lösa gåtan med till synes mytologiska kopplingar tillbaka till järnåldern.
Som i alla De la Mottes böcker finns en intrig som är så sagolikt intelligent och spännande. Allt är logiskt och rimligt, karaktärer, miljöer och dialogen är klockren. Här lämnas inget åt slumpen, alla lösa trådar knyts ihop på slutet. Å det är så spännande. En favoritförfattare!
Den här tipsade jag om som julbok, men den passar såklart att läsa året om. Även om den utspelar sej dagarna innan jul.
Ester är övertygad om att hennes man Vidar bedrar henne – hon har till och med sett honom tillsammans med älskarinnan. När Vidar en kväll säger att han vill prata fryser hon till is. Är det nu han ska berätta att han vill lämna henne? Vad ska hända med barnen, Ludde och Wille är ju bara fem och sju år?
Ett telefonsamtal avbryter. Ester somnar medan maken pratar i telefon och när hon vaknar nästa morgon har Vidar försvunnit och tagit barnen med sig. Med växande desperation försöker Ester ta reda på vad som hänt men upptäcker snart att ingenting är som hon har trott. Finns det ens en älskarinna? Snart är hon själv mordmisstänkt och efterlyst.
Detta är så spännande och så otroligt intelligent skrivet. Det är en gastkramande historia med oväntade tvister, psykologi och väldigt obehagligt – men så bra! Jag har inte ens hört talas om författaren förut, men nu ska jag verkligen ha koll på hennes namn. För det här är bra. I klass med Anders De la Motte och Måns Kallentoft. Gillar ni en riktigt spännande historia är det den här ni ska leta rätt på!
Detta är alltså årets sista boktips. Nu drar vi iväg på resa och väskan är packad med ett tiotal pocketböcker. Jag tror att det ska räcka… annars brukar det ju alltid finnas en bokhylla eller liknande på hotellet.
Hoppas ert läsår 2024 varit till belåtenhet. Ni får gärna tips om årets bästa böcker i en kommentar här nedan.
