Browsed by
Etikett: politik

Bloggen 17 år!

Bloggen 17 år!

Kommentarer 8 kommentarer

Jag har ju helt glömt bort att bloggen fyllt år! 16 mars, eller något sånt, 2006 skrev jag mitt första inlägg på Expressen. Tänk så mycket som hänt sedan dess…

Sveriges första blogg startade tydligen 1997, jag upptäckte Annica Tigers blogg runt 2005 och började väl fundera på en egen där nånstans. Jag hade en hemsida tidigt, redan -98 tror jag, så bollen var lixom redan i rullning kan man väl säga.

När Expressen öppnade upp för bloggar och jag blev nominerad till Riksdagen i mars 2006 var skrivklådan för stor, så jag hoppade på tåget och startade min blogg. Resten är historia brukar man säga, men riktigt så enkelt är det kanske inte.

Min blogg var den första att visa hur valarbetet går till inifrån. Läsarna fick följa med och möblera valstuga, vara med vid porträttfoto och utformning av personvalskampanj och mycket mer. Expressen la upp oneliners från utvalda bloggar dagligen och min väldigt ofta. Första dygnet hade jag 700 läsare eller nåt sånt, vilket var enormt mycket då.

Då hette bloggen ”Riksdagen nästa” men jag visste att jag inte skulle komma in och hade redan innan valt namnet till bloggen efter valet var över. Jag älskar Cecilia Torudds serie om ensamma mamman och efter många många år som ensamstående frågade jag henne om jag fick använda namnet på min blogg och det fick jag. Så Ensamma Mamman blev namnet from september 2006.

En av de första bilderna på oss – 2008

Jag hade aldrig ens drömt om att träffa en man, men så plötsligt fanns Martin i mitt liv. I bloggen var han ”Vännen” under en låååång tid, jag ville vara helt säker på att han skulle bli kvar i mitt liv innan jag hängde ut honom med namn och bild. När jag väl gjorde det så var jag ju tvungen att fundera över ett nytt bloggnamn, men Ensamma Mamman var så inarbetat hos så många att det var svårt att ta bort det. Alltså fick det bli Fd Ensamma Mamman, något som tydligen slog an hos folk för jag fick mängder med nya läsare. Å de/ni är kvar än 🙂

Expressen stängde sin bloggsida och det blev flytt till Blogspot under några år, men när de började trassla så fick det bli egen domän. Mycket bättre om man vill styra allt själv, kunna välja sin reklam och göra samarbeten. Jag gör iofs inte så många samarbeten, men ibland händer det.

Bloggen fyller alltså 17 år och har alltid varit min lite spretiga dagbok. Jag berättar nästan allt här, mycket för att själv komma ihåg allt. Det händer rätt ofta faktiskt att jag går tillbaka för att leta rätt på något och se vad som faktiskt hände och när. Därför får ni mitt vardagsliv, resor, läkarbesök, fester, glädje, sorg, tankar och allt annat som hör livet till. Å det är tydligen helt ok, för ni är många som hänger här hos mej i mitt digitala vardagsrum.

Här har det mesta sett likadant ut hela tiden och så kommer det att fortsätta. Ni kommer alltid att känna igen er när ni kommer på besök. Ni som varit med länge, kanske ända från början, får gärna skriva en kommentar 🙂

Grattis till mej och bloggen lixom!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Äntligen är vi igång!!!

Äntligen är vi igång!!!

Kommentarer 7 kommentarer

Om jag säger 15 000 kr i elräkning. Då fattar ni varför vi varit väldigt angelägna om att slå igång de där solpanelerna som suttit på taket sedan i september. Som vi väntat… IDAG HÄNDE DET!!!

Förra vintern fick vi en chock när elräkningen för december kom. Den brukar ligga på 4000 och hade ökat till 9000. Då började vi fundera på det där med solpaneler, men det var så mycket som hände i vårt liv då så det blev inte mer än en fundering. I augusti däremot, kontaktade jag vårt elbolag för att sätta mej in lite mer i hur allt fungerar.

Jag fick en jättebra kontakt med August, som berättade om allt – väldigt tålmodigt. Jag fattar absolut ingenting när det gäller sånt här och är inte intresserad heller. Men han förklarade och räknade, Martin tittade och efter några dagars funderande sa vi ok. Vi fick titta på en offert och skriva på ett avtal. Vi bestämde direkt att vi skulle behålla Telgeenergi som vår leverantör och även sälja det eventuella överskottet till dem, eftersom vi då skulle få ett lite bättre pris.

Nu började byråkratin med Vattenfall. Vilket jäkla företag! De och Postnord borde ha medalj i att missköta sina tjänster. Föranmälan skickades direkt från Telgeenergi, det skulle ta sisådär 3-4 veckor att få den godkänd. Telge var helt säkra på att vi skulle få ok och började direkt att planera för att sätta upp panelerna på taket. Vi hade sagt att de kunde komma hit med kort varsel och efter bara någon vecka ringde de och sa att de kunde komma direkt pga att en annan kund lämnat återbud. Det var bara att köra tyckte vi.

Panelerna sattes upp, allt gick väldigt smidigt och efter bara någon vecka så kom en elektriker och kopplade elen och satte upp stora lådor på väggen. Sen började den stora väntan. Vi var inne i början av oktober nu, grejerna satt på taket (och väggen) men vi hade fortfarande inte fått ok på föranmälan. Jag ringde till Vattenfall och efter 3 timmar (!!!) i telefonkö fick jag i princip veta att jag är en idiot. Att ens fundera på en installation när man inte fått föranmäla godkänd var tydligen helt upp åt väggarna fel. Jag ringde i panik till August som lugnade mej och sa att det är väldigt sällan, typ aldrig, som någon i Stockholmsområdet får nej. Och det fick vi inte heller.

15 november fick vi veta att Vattenfall registrerat föranmälan som mottagen och 16 december var den äntligen godkänd! Det tog alltså 3 månader bara att registrera den och sedan ytterligare en månad att utreda och godkänna. Något är väldigt fel med Vattenfalls handläggning. Grejerna satt på taket och vi fick en fin liten faktura på 140 000 från Telgeenergi. Trots att ingenting egentligen var färdigt, så den bestred vi och betalningsdatumet sköts upp. Då fick vi nya problem, men det återkommer jag till.

Det är fullständigt omöjligt att få veta någonting från Vattenfall. När vi beställde solpanelerna sa man att vi skulle få igång produktionen senast i december. Vi fattar ju att med ökad efterfrågan drar saker ut på tiden, men man måste ju ändå kunna säga mer bestämt hur lång tid olika saker tar. Att bara registerna en anmälan ska ju inte ta 3 månader. Men något hände efter jul… vid den tid då man räknar med att saker ska ta tid, gick det helt plötsligt väldigt snabbt!

1 januari, en väldigt röd dag, när vi var på väg till Mauritius ändrades helt plötsligt statusen på mina sidor hos Vattenfall. Nu var installationsmedgivandet färdigt och då kunde Telge äntligen skicka in färdiganmälan. 9 januari står det att färdiganmälan är registrerad och att elektriker kommer att höra av sej angående byte av elmätare. Han ringer samma dag och byter mätaren dagen efter, förra veckan alltså. Allt var nu klart för att slå igång, vi skulle bara få ok från Vattenfall.

Idag började det gnaga i mej. Jag har hört att direkt när mätaren är bytt så har det bara varit att slå igång allt, varför dröjde det för oss. Så jag ställde mej i telefonkö igen hos Vattenfall (den här gången tog det bara 1 timme) och mycket riktigt. Vi hade kunnat slå igång allt redan förra veckan, det skulle tydligen elektrikern sagt till oss. Vi var ju iofs inte hemma, utan husvakten skötte allt – så det kanske blev något missförstånd.

Nu var det bara för mej att trycka på knappen alltså… hur var det nu… Martin hade fått instruktioner av montören, som var från Ukraina och inte pratade engelska men en hyfsad polska. Så på polska hade Martin fått instruktioner, för tre månader sedan… Jag försökte få tag på August, men han svarade inte. Å just idag jobbar Martin från kontoret i stan och kunde inte klura hemma på plats. Så jag fotade, han googlade och till slut kom vi fram till hur vi nog skulle göra. Jag tryckte på två olika knappar och sifforna började snurra. Tjoho!

Nu är vi alltså igång! Vi producerar el och kommer aldrig mer att få en elräkning på 15 000 kr! Snacka om lättnad! Nu ska grejerna bara betalas och då har vi nya problem, eller problem och problem. Grejen är att skattereglerna ändrades vid nyår, från 15 % till 20 % avdrag. Vår faktura är utställd förra året och hade betaltningsdatum innan nyår, nu fick vi det uppskjutet och vad gäller då? 15 eller 20%?

Det fick bli ett samtal till Skatteverket som rekommenderade oss att be om en ny faktura, för allas skull. Annars ska jag betala in ett för högt belopp som Skatteverket sedan ska räkna om och även Telgeenergi får problem med. Så nu ligger bollen hos Telgeenergi, kommer de att skriva om faktura eller ej? Fortsättning följer alltså, men jag bryr mej inte så mycket just nu – efter fyra månader med färdiga solpaneler på taket, kan vi äntligen använda dem.

Inte blir det mycket el producerad så här på vintern, men idag har solen skinit från en klarblå himmel och jag är glad. Vi har solpaneler på husbilen och har sett hur det ändå blir lite el producerad även molniga dagar. Så vi vet att energin finns där!

Minsta lilla kilowattimme är välkommen. Äntligen är vi igång 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Kul söndag med Lili & Susie

Kul söndag med Lili & Susie

Kommentarer 3 kommentarer

Ibland får jag göra lite extra roliga, viktiga och annorlunda saker. Som i söndags när jag fick hänga med vännerna Magnus och Henrik Rongedal på välgörenhetskonsert mot ALS. Vilken härlig söndag det blev!

När jag såg att Bröderna Rongedal skrev att det skulle vara med på välgörenhetskonsert i Salem, frågade jag om jag fick hänga med. Martin var bortrest med jobbet och jag var ensam, så det skulle bli lite tidsfördriv med sköna människor. Salem är ju dessutom bara några minuter bort, inte ofta det händer grejer där vi bor – så det är bäst att passa på 🙂

Min tanke var att jag skulle kunna dokumentera hela dagen från början till slut. Soundcheck, bakom kulisserna, scenen, konserten… ni fattar. Så jag frågade om jag fick vara ”en fluga på väggen”. Å det fick jag!

Kl 13 parkerade jag i Salems Centrum och av en händelse parkerade Micke Syd (trummis i Gyllene Tider) samtidigt, brevid mej. Det var ett kärt återseende, vi ha inte sett på länge. Han är en av de mest ödmjuka och trevligaste människor jag vet inom musikbranschen. Micke är alltid vänlig och frågar alltid hur man mår, för att han vill veta – inte bara för att vara artig. Vi gick tillsammans till biograf Murgrönan där konserten skulle vara. Nästan alla var redan på plats.

Innan en konsert är det såklart massor med jobb. Scenen ska fixas, instrumenten ska på plats, tekniken ska riggas och en massa annat som jag knappt känner till. Alla har sin roll och den här dagen var verkligen proffsen på plats. När folk som vet vad de gör och känner varandra väl, blir det nästan som en dans när de arbetar tillsammans. Alla vet exakt vad de ska göra, så otroligt häftigt att se. Jag kommer inte ihåg alla namn, men så sköna lirare allihopa. I det här gänget finns även en maskot i form av en supergullig hund, jag föll såklart direkt. Som alltid 🙂

Konserten arrangerades av Lili & Susie tillsammans med Ulla-Carin Lindquists stiftelse. Stiftelsen samlar in pengar till förmån för forskning och informationsspridning om den dödliga och obotliga sjukdomen ALS. Syftet med konserten var såklart att bidra så mycket man bara kan till detta. Nu kanske ni som läser känner att ni också vill hjälpa till, då kan ni antingen swisha en summa till 123 900 04 98 eller sätta in en slant på PG: 90 00 49-8. Minsta korvöre är välkommet.

Ni vet säkert att Börje Salming är en av många som kämpar mot sjukdomen. Han hade skänkt en av sina hockeyklubbor som vinst till insamlingens lotteri. Bland vinsterna fanns även biljetter till Gyllene Tiders kommande turné, julbordsshow med Rongedalarna på Djurönäset, skivor och en massa annat. Fina vinster som hamnade hos många glada vinnare.

Tillsammans skapade Lili och Susie, Bröderna Rongedal, Micke Syd, Suzzie Tapper, fantastiska musiker och tekniker en så otroligt fin konsert, med härliga Suzanne Axell som konferencier. Jag vet inte hur mycket pengar som samlades in, men ett hyfsat bidrag blev det nog. Biljetterna kostade 250 kr, då bjöds man på en 2-timmar lång och väldigt intim musikupplevelse. Snack, humor och personliga berättelser i en perfekt blandning. Och hits på hits på hits. När Lili & Susie drog igång Oh Mama (som fyller 35 år i år) gick publiken loss totalt. Jag dansade nog för mycket, eftersom bilderna blev sådär 😛

Det var en så otroligt mysig dag! Coola artister kan man tycka, i mina ögon fina och otroligt ödmjuka medmänniskor. Rongedalarna, Micke Syd och Suzanne känner jag alltså sen tidigare och tycker otroligt mycket om. Vi träffas oftast på fester runt om i Stockholm, de är där som gäster och vi är där med våra kameror. Martin fotar dem mest på röda mattan och jag filmar minglet. Sen brukar vi hamna tillsammans, äta och avsluta kvällen ihop.

Efter att ha umgåtts med Lili, Susie och Suzzie en hel dag så här nära, är jag full att beundran och respekt. Systrarna rycker verkligen in där det behövs, fixar insamlingar och bidrar. Jag blev så glad när Lili sa ”nu kan du räkna in oss som vänner också”. Och Suzzie Tapper, vilken krigare! Full av liv och kraft, trots Parkinson och konstant medicinering. Hon har en liten magväska med en medicinpump och en slang som går in i hennes kropp. I början av konserten berättade hon att hon höjt medicinen för att orka dagen och nu var lite extra sprallig.

881 bilder och 5 timmar senare åkte jag hem, påfylld med energi och nya vänner. Musiken fanns fortfarande kvar i min kropp, som kändes rätt avslappnad trots att jag stått upp i så många timmar och fotat. Bilderna från själva konserten blev sådär… men bilderna bakom scenen blev bra, några väldigt bra till och med. Det var ett väldigt tacksamt gäng att hänga med, där alla är nära vänner och jobbar för en gemensam sak. Så hjärtliga och inkluderande. En otroligt härlig dag helt enkelt. Det gör jag gärna om!

Jag är så otroligt glad att jag fick hänga med alla de här härliga människorna. En fin dag att lägga nära hjärtat i minnesbanken 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Nu skrek plånboken AJ!

Nu skrek plånboken AJ!

Kommentarer 10 kommentarer

Ni som hängt med här på bloggen vet att jag har en rätt stor oro för hösten och vintern vad det gäller ekonomin och världsläget. Jag orkar knappt tänka på hur vi kommer att få det…

Jag tänker såklart på kriget i Ukraina, men även på att maten blir dyrare, bränslepriserna som stiger och såklart på elpriserna som redan i vintras hade nått vår smärtgräns och nu tydligen ska bli ännu högre. Och jag tänker såklart på covid och vad som händer om smittan återigen ökar.

Riksdagsvalet har lixom bara funnits där och för första gången på över 20 år har jag inte jobbat en enda sekund på något sätt och inte räknat en enda röst. Såklart önskar man att den nya regeringen ska åstadkomma underverk, men ingen förväntar sej nog det… läget är lite som det är och svårt att göra något åt… men visst elpriserna måste ju gå att få ordning på kan man tycka.

Hur som helst. Min oro har varit stor, sådär så jag faktiskt haft lite ångest och inte mått helt bra. Såklart har vi funderat på vad vi kan göra åt vår ekonomi och då är det ju elen som påverkar mest. Så vi gjorde slag i saken! Vi tog kontakt med vårt elbolag och beställde solpaneler! Nu är det ju väldigt många som haft samma tanke, så väntetiden är rätt lång för installation.

Men vi hade tur! Vi sa att vi är tillgängliga när som helst och i fredags kom ett återbud och den tiden fick vi. Så redan idag blir det installation av panelerna! Men alla dokument är inte färdiga, så de kan inte kopplas riktigt än, men snaaaart.

I vinter kommer vi kanske inte att känna någon skillnad i plånboken, om det inte blir en väldigt solig vinter, men nästa år kommer det att göra stor skillnad. Får vi hoppas… den där plånboken skrek högt när jag skrev under avtalet, men det höjer värdet på huset och ska betala igen sej på typ 5-6 år. Ännu snabbare om priset går upp ännu mer.

Jag tycker att vi var lite sena på bollen, hade vi varit smarta hade vi såklart fixat detta redan i våras. Men men… nu är det iaf gjort. Och tydligen är vi inte så sena ändå, av våra 38 hus i området är det bara två som har solpaneler, jättekonstigt tycker jag. Men de kanske också precis har beställt, så står vi där allihop snart med gubbar på taket som skruvar solpaneler för glatta livet.

Jag hoppas verkligen att vi tagit rätt beslut och att det lönar sej. Det handöar ju om väldigt mycket pengar. Men det är lixom det vi kan påverka, förutom att se över matkostnader och sånt – men det gör vi ju alltid. I värsta fall får vi väl bomma igen huset och bo i husbilen.

Hur tänker ni om kommande vinter? Har ni också investerat i solpaneler?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vad händer? Är ni också oroliga?

Vad händer? Är ni också oroliga?

Kommentarer 3 kommentarer

Elpriset är galet, bensinpriset likaså, livsmedelspriserna skjuter i höjden, räntorna ökar, det är långa väntetider på pass och hysteriskt långa köer på Arlanda. Vad är det som händer?

Redan förra våren läste vi att det skulle bli knepigt med pass efter pandemin. Våra pass hade slutdatum i augusti -21, så vi passade på att boka passtid direkt när vi hörde ryktet. Då var det 6-8 veckors väntetid, men sedan fick man de nya passen redan efter 4-5 dagar. Detta fixade vi alltså förra sommaren och det känns nu som om vi gjorde ett riktigt smart drag faktiskt.

När vi åkte till Spanien på nyårsafton var vi också förvarnade om kötiderna. Vårt flyg skulle gå vid 7 och Vingresor rekommenderade att man skulle vara där minst 4 timmar innan avgång, så vi åkte dit med sista pendeltåget strax efter 1 på natten och det var nog rätt smart. MEN! Trots att vi var där tidigt och nästan först i kön, så funkade inte bagage-drop och det kom ingen personal till incheckningen förrän knappt 2 timmar avgång… och ingen jobbade i säkerhetskontrollen heller…så det blev rätt stressigt att komma igenom allt ändå till slut. Att resa just nu känns lite som ett lotteri – ska man hinna med planet eller inte… Så det är rätt skönt att inte ha en resa bokad faktiskt.

Under kaoset i höstas missade vi att binda vårt elavtal och åkte på, som många andra, orimliga summor på elräkningen. Från 3-4000 vintertid, blev det 8-9000 PER MÅNAD… aj sa plånboken. Så nu väntar vi bara på att det ska bli en rimlig nivå på elpriset, så vi snabbt som ögat kan binda det inför vintern. Än har det inte varit ett dugg förmånligt, och blir det kanske inte heller. 9000 har jag dock ingen som helst lust att betala igen, så det måste verkligen komma en bra deal.

Bensinpriset då? Bensinpriset har vi inte särskilt ont av, vi tankar lilla bilen kanske varannan månad så det är ingen större grej. Just nu pytsar vi bara i 15-20 liter när vi tankar, eftersom vi knappt kör något. Dieseln däremot… Husbilen drar iofs inte mer än knappt en liter milen, men det blir ju några mil. Men det är dock inget som hindrar oss från att åka iväg, hellre sparar vi in på annat.

Det vi märker mest är hur livsmedlen ökar i pris. Nån sa 8 % bara senaste månaden, jag vet inte om det stämmer. Vi veckohandlar och det blir nästan samma saker varje gång och då ser man tydligt att saker blivit dyrare. Tillsammans med el- och dieselprisökningen känns det rejält i plånboken. Nu har vi nästan inga lån kvar, men visst sjutton börjar man ändå fundera på hur det ska gå om även räntorna chockhöjs. Då tänker jag främst på alla ensamstående och många äldre som kanske redan dragit in på det mesta. Eller de som köpte bostad under pandemin, när priserna var rätt höga. Jag tror att många kommer att få det svårt ekonomiskt.

Vi lever rätt billigt, inte snålt – men vi tänker oss för ganska mycket. Vi kan spara lite varje månad, men inte om elpriset fortsätter att ligga så högt som i vintras. Då får vi istället ta av vårt sparande och det skulle man ju gärna vilja använda till annat. Som en resa… Martin fyller 50 och tanken är att vi ska åka på en Västindienkryssning strax efter nyår. Än så länge håller planen, hoppas den gör det i längden också.

Allt känns rätt osäkert kring det som händer i Sverige just nu, det känns lite oroligt faktiskt. Å då har jag inte ens nämnt kriget i Ukraina Hur känner ni?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Fick du också vänta?

Fick du också vänta?

Kommentarer 11 kommentarer

Senaste dagarna har särskilt radio pratat om hur kompisar på besök får vänta på rummet medan familjen äter. Jag känner igen det och har funderat lite mer på detta.

Jag är född i januari 1970 och växte alltså upp på 70- och 80-talet. Vi bodde i ett radhusområde med mängder av ungar i alla åldrar. Jag bodde på nr 20 och de jag umgicks mest med bodde på 34 och 26, ganska nära alltså. Alltså borde det ju inte vara så svårt att springa hem och äta kan man tycka, ändå var man ofta hänvisad till kompisens rum medan de åt. Men så var det inte hos oss, hade jag en kompis på besök så nog sjutton fick de äta.

Det vanligast var dock att man lät kompisen vänta på sitt rum och det var lixom inget konstigt, bara som det var på den tiden. Kanske fortfarande, jag vet inte? Mina ungar har ofta haft kompisar med hem och alla har fått mat.

Hur som helst… jag har några teorier om detta. På 70 och 80-talet var middagstiden helig. Man åt vid 17.30 så man skulle hinna titta på barnprogrammen som började strax efter. Det var ju på den tiden då det man skulle se på tv var just precis då, annars missade man det. Stenåldern alltså 🙂

Så kanske handlade det om att det var den tiden på dagen då familjen hade sin enda chans att träffas och umgås? Att tillsammans varva ner och avsluta dagen på ett bra sätt. Kanske?

En annan teori är att man inte ville stå i skuld. Om någon bjuder ens unge på mat måste man själv göra detsamma. Och marginalerna kanske inte var jättestora? En extra mun någon gång då och då kanske var ok, men om kompisarna alltid ses hos bara den ena och ofta, eller är fler än en, kan det ju bli ganska kostsamt i längden.

Eller också kanske man helt enkelt inte tänkte så mycket… det var lixom bara så att man åt hemma hos sej och var en kompis på besök så var det så, den fick vänta. Jag vet inte…

Jag kommer ihåg att det var ett äventyr de få gånger man faktiskt blev bjuden på mat hos en kompis. Det var ju jättespännande att se vad som ställdes på bordet och hur det funkade hos just den familjen. Särskilt när man fick smaka maten hos någon av de få utländska familjerna i närheten. Vi hade en familj från Österrike, en från Tyskland och en från dåvarande Jugoslavien, Kroatien tror jag… jättegod mat!

Hemma hos oss bjöd vi alltid, bara den som tackade nej fick sitta kvar på rummet och vänta. Vi hade det absolut inte gott ställt, men en extra tallrik fanns alltid. Och likadant har det varit hemma hos mej sedan jag fick eget. Självklart ska alla äta! I vissa fall vet jag att några av ungarnas kompisar ätit sitt enda mål mat för dagen tillsammans med oss.

När Martin fick höra detta kom han ihåg hur konstigt han tyckte att det var när han kom till Sverige som 8-åring. I de svenska familjerna fick han vänta på rummet, men i de utländska familjerna var han välkommen till bords. Som icke-svensk liten kille, men nytt språk och ny kultur måste det varit jättekonstigt. Är detta en kulturell skillnad kanske?

Vad säger ni? Fick ni vänta på rummet? Vad är er teori?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

3 historiska böcker

3 historiska böcker

Kommentarer 8 kommentarer

Jag är väldigt intresserad av andra världskriget och förintelsen, men även tiden efter kriget och relationer mellan olika längder. Jag försöker läsa allt som har med detta att göra och just nu känns de böckerna mer aktuella än någonsin.

Det är främst livsöden jag fastnat för, från alla olika sidor – kanske för att förstå, men det kommer man ju aldrig att göra. Men så länge det kommer nya böcker fortsätter jag att läsa, så är det bara!

Här är tre historiska böcker som jag grottat ner mej med senaste tiden. Ett par har jag sträckläst, en var lite mer svårläst. Det tar lite längre tid att läsa faktaböcker tycker jag, man behöver lixom suga lite mer på orden för att förstå bättre. Den första handlar om förintelsen, den andra om relationerna mellan olika länder där Sverige har en del att tillföra och den sista om en särskild grupp kvinnor, både i kriget och tiden efter.

Så förråddes Anne Frank – Rosemary Sulivan

Jag vet inte hur många gånger jag läst olika upplagor av Anne Franks berömda dagbok eller ens hur många olika det finns. Första gången var jag kanske 10 år och var sedan helt fast i allt som hade kring Förintelsen att göra. Jag hoppas och tror att alla känner till Anne Franks berättelse och hur hennes judiska familj gömde sej undan Nazisterna.

Fler än jag har såklart frågat sej hur de blev hittade. Vem förrådde dem? Det har man kunnat reda ut nu, pga bla ny DNA-teknik, mer sofistikerade undersökningsmetoder och ett speciellt internationellt team.

Teamet har gått igenom tiotusentals dokument och intervjuat mängder av personer som på något sätt levde nära familjen Frank. Tillsammans har de lyckats återskapa dagarna som ledde fram till familjens arrestering och kommit fram till en ny slutsats. Läsaren får samtidigt en inblick i hur det var att leva i en ockuperad stad där aldrig kunde vara säker på vem som går att lita på.

De är en skrämmande läsning, så fruktansvärt obehaglig att den inte går att ta in. Det är mycket fakta men ändå inte hyfsat enkelt att förstå. Jag kan inte ens föreställa mej hur det var att inte kunna lita på någon och ändå vara tvungen att lägga sitt liv i andras händer. Vi får verkligen aldrig glömma!!!

Den gyllene tråden

Detta handlar mer om relationer än om krig. Jag kan absolut ingenting om Dag Hammarskjöld liv, men jag vet ju att han hör till Sveriges historia och jag ville veta mer – därför började jag läsa ”Den gyllene tråden”. Hammarskjöld är främst känd för att han var FN:s generalsekreterare och dog i en flygplanskrasch i djungeln 1961. En olycka, konstaterar den Nordrhodesiska haverikommissionen, men alla är inte övertygade.

Många vill se honom misslyckas, många är fiender och i den här boken får vi veta vad som faktiskt hände. Ravi Somaiya har gjort en noggrann kartläggning av nya och gamla bevis och kommit fram till att kraschen utanför inte var en olycka.

Det är väldigt mycket fakta, men man får en rätt tydlig bild över vem Dag Hammarskjöld ändå var och hur hans liv var. Massor med matnyttigt om vår egen historia och hur viktigt Sverige faktiskt varit i världspolitiken. Vi har rätt många viktiga personer i historien som kommer från Sverige.

Intressant, men ganska jobbig läsning. Jag kunde inte plöja boken utan tog lite i taget och varvade med lättare böcker.

Svenska SS-fruar – med uppdrag att föda ariska barn

Bara jag såg titeln var jag fast. Menade man på riktigt att det fanns kvinnor som hade i uppgift att föda barn till Hitler? Japp, precis som man säger att det just nu finns kvinnor vars uppgift är att föda barn till IS… Detta var jag såklart tvungen att veta mer om, hur makabert det än låter.

Det fanns alltså kvinnor som ville bli hustrur till tyska SS-män, med uppdrag att föda flest möjliga ariska barn åt Adolf Hitlers Tredje rike. På så sätt skulle kvinnorna med kropp och själ bidra till att säkra nationalsocialismens långsiktiga existens.

Ett 20-tal av dem var svenskor, och deras äktenskap en hemlig statsangelägenhet. Kvinnorna skulle ha vissa egenskaper och undersöktes nog för att få ok att gifta sej in i SS. De behövde alltså bevisa att de var goda nationalsocialister, rasrena, genetiskt perfekta – och utan judiskt påbrå såklart! Det var väl kanske det viktigaste av allt.

Fem av kvinnorna får man följa från det att de träffar sin tilltänkte, processen för ”godkännande”, giftermålet, barnafödandet och sedan livet efter kriget. Otroligt intressant! Men även väldigt konstigt… En mycket läsvärd bok som må se tjock och tung ut, men väldigt intressant. Läs den om ni bara är det minsta intresserade av ”Tredje Riket”.

Tre rätt knepiga böcker, men intressanta och kanske framförallt viktiga att läsa för eftervärlden. Detta är ju en del av vår historia, som inte får glömmas bort.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vackra Bukovel i Ukraina

Vackra Bukovel i Ukraina

Kommentarer 4 kommentarer

Det är svårt att ta in det som händer i Ukraina just nu. Total obegripligt att det är krig i ett land så nära och att detta i absolut värsta fall kan leda till ett tredje världskrig. Jag vågar inte ens tänka tanken… Istället tänker jag på när jag hade förmånen att följa med på en resa till ett land som jag knappt visste någonting om.

Jag kommer inte ihåg jättemycket om själva syftet med resan, men det var med ett ungdomsförbund och jag åkte som en slags vuxen ledsagare. Förr har jag varit med och föreläst bla om svenska insändarsidor och att helt vanliga människor får skicka in texter med egna åsikter som kan publiceras i dagstidningar. Det var ju inget som var möjligt i länder som tex Belarus (då Vitryssland) eller Ukraina och de hade svårt att tro på det jag berättade. Jag kommer inte ihåg om jag höll den föreläsningen i Ukraina, kanske…

Hur som helst så var det vinter, januari -00 eller -01 tror jag, och svinkallt. Vi mellanlandade i Warszawa som är perfekt för mellanlandningar eftersom det är så enkelt att ta sej in till stan om man vill och har tid. Den här gången bytte vi dock direkt till propellerplanet som skull ta oss till Lviv. Vi landade på en flygplats med den pampigaste ankomsthall jag någonsin gått in i. Det var tydligen ett gammal palats och kristallkronorna hängde kvar i taket. Jag minns att det stod militärer överallt och att vi inte fick fota.

Utanför flygplatsen var det massor med folk och vädret kände vi igen. Stockholmslask. Med andra ord grått, tråkigt och blött. Vi hann inte se så mycket innan vi satt i en minibuss och där skulle vi sitta en stund. Målet var Bukovel, knappt 25 mil bort och på vägar som var rätt dåliga på den tiden, kanske fortfarande? Så det tog väl 5 timmar har jag för mej, innan vi installerades i en internatskola eller nåt sånt. Man glömmer en hel del när det gått 20 år…

Det var svinkallt även inne på rummen, så vi trängde ihop oss 3-4 stycken i vårt rum. Jag minns att sängarna var bedrövliga, men att utsikten från vårt fönster var helt fantastisk. Det gick en bäck utanför och vi kunde se hoppbackar tvärs över vägen. Det låg ett litet centrum i närheten, det var det enda som fanns – idag är Bukovel känd för sina fina SPA-anläggningar. En dag kanske man kan åka tillbaka och kolla in dem?

Bukovel ligger vid Karpaterna och en av dagarna åkte vi upp med linbanan så långt vi kunde. Helt fantastiskt och man kunde se ända till gränsen till Rumänien. Även om linbanan knakade och inte kändes helt säker så var det en riktigt häftig utflykt. Någon berättade att när man åker upp på våren blommar träden och det är nästan som att i Astrid Lindgrens Körsbärsdal. Nu var det vitt vitt vitt.

Man höll på att bygga ett resort när vi var där, med jättefina timrade stugor precis nedanför hoppbackarna. Vi stannade för att titta in i en av dem när en äldre man kom ut i bara underställ, tog skidorna under armen, GICK upp för en ena hoppbacken, swischade ner med perfekt landning och gick hem igen. Asså, va? Vi fattade knappt vad vi sett.

Jag har ända sedan vi var där sagt att jag skulle vilja åka tillbaka, men en varmare årstid. Kanske med husbilen. Jag hade gärna velat se hur resortet sett ut som färdigt och sett mer av landet. Det lilla jag såg var ju så fint. Men nu vet man ju ingenting… Vad händer nu? Vad finns kvar när allt är över? När kan man åka dit igen?

Hjärtat blöder för Ukraina, mina tankar går till alla som finns där just nu.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Så svårt!

Så svårt!

Kommentarer 7 kommentarer

Sedan september har vi pendlat mellan hopp och förtvivlan. Stroken min svärmor fick tog all form av värdigt liv, det var väldigt svårt att se henne plågas. I torsdags somnade hon stilla in och hennes kropp fick äntligen frid.

Vi har varit beredda så länge, men när telefonen ringde på torsdagförmiddagen var vi det ändå inte. Jag hörde inte ens att Martin fick telefon, utan pysslade med mitt. När han kom ner för trappen hörde jag på stegen att något hänt och när han sa ”Nu är det över” förstod jag direkt.

Att ingen av oss var hos henne kändes såklart inte bra, men hon somnade in medan hon tittade på tv och var omgiven av personal som hon tyckte om. Strax innan hade hon påkallat en av sköterskornas uppmärksamhet och tagit denne i handen. När samma sköterskan tittade till henne en kort stund senare, var det över. Kände hos på sej att det var dax att ta avsked? Kanske…

Vi ville såklart inte att svärfar skulle få beskedet via telefon, så vi skyndade till honom så fort vi kunde. Han bor bara ett par minuter bort. Hur lämnar man ett dödsbud på mest skonsamma sätt? De har levt ihop i 50 år! Hur överlever man att bli ensam kvar efter så lång tid tillsammans?

Innan Martin och svärfar åkte till vårdhemmet fick jag i uppgift att ta reda på vad som händer nu. Hur gör man och i vilken ordning kommer saker och ting. Vad sker automatiskt och vad måste vi göra själva? Så jag började googla. Varför finns ingen enkel manual på sånt här? Jag ska nog göra en här på bloggen sen när jag vet. Det är ju skitsvårt att stå som nära anhörig och försöka förstå något, samtidigt som man precis fått ett dödsbud. Särskilt om döden kom snabbt och överraskande. Nu gjorde den ju inte det för oss, ändå är det knepigt.

På Fonus sida stod iaf en del. Så när Martin och hans pappa kom hem igen satte de sej och fyllde i allt de kunde och snart ringde en person upp och de bestämde tid att träffas. Men det är så många frågor. Man ska välja kista, blommor, typ av begravning, annons, kremering… nu visste vi exakt vad svärmor önskade. Tack o lov, det gör allt mycket enklare. Men ska man ha en särskild urna om man vill strös i en minneslund istället för att urnsättas? Det står det inget svar på…

Dagen efter tömde vi rummet på boendet. För att ha det gjort lixom. Vi hade längre tid på oss, men det kände skönt att kunna bocka av en så stor sak. Å då kom fler frågor; bouppteckning, bodelning, deklarationen… vem meddelar vem? Hur lång tid tar allt?

Svärfar sa direkt att han ville byta sin trerummare mot något mindre. Så nu har hela helgen gått åt till att plocka hos honom. Först gick vi igenom alla kläder och lämnade massor till secondhand. Sedan har vi fortsatt med allt som ska slängas och varit flera vändor till sopen. Igår höll vi på i sju timmar och var helt slut på kvällen. Idag har vi inte hållit på lika länge, men är slut ändå. Idag har vi börjat gå igenom alla köksgrejer och satt ut mängder med annonser. Lite har vi faktiskt redan sålt, men massor är kvar.

En himla tur att det är dax för loppis snart. Söndagen 6/3 kl 11-14 i Tumba Gymnasium. Kom och fynda!

Min svärfar är inte alls sentimental och fastnar inte i saker, det gjorde däremot svärmor. Han vill inte spara någonting och kan tänka sej att bo väldigt litet, bara det är nära oss. Så vi tar skåp för skåp, hylla för hylla, han bestämmer och vi hjälper till att ta bort sakerna. Det får gå i den takt det går.

Det är sorgligt, men känns ändå bra att kunna hjälpas åt. Det är alltid sorgligt när en älskad person går bort, men just nu är det en lättnad att veta att svärmor inte lider längre. Hennes situation var viktigare än vår, vi är ändå hyfsat ok. Men just nu önskar vi att husbilen hade en extra säng, så vi kunde ta med oss svärfar på våra resor. Vi vill inte gärna lämna honom ensam en längre tid. Får se hur vi löser den biten.

Humöret går lite upp och ner, det är ju så med sorg, men mest är vi bara trötta. Det är så mycket man måste ta tag i och man vet inte ens var man ska börja. Jag hoppas att lite klarnar när Martin och hans pappa träffat begravningsbyrån, de kan ju sånt här. Men varför finns det inga enkla manualer? Var ska folk i kris vända sej?

Det enda vi egentligen vet är att en begravning ligger 3-4 veckor bort i tiden och kostar minst 25 000. Bara det är ju helt galet! Och att det tar minst 8 veckor innan skatteverket ens börjar med ens ärende. Det är alltså dyrt med begravning och allt pappersarbete tar lång tid. Resten ska jag ta reda på längs vägen… sen blir det en manual!

Mitt råd till er alla just nu är att prata med era nära om hur ni ser på begravningar. Vill ni kremeras, ska det vara kistbegravning och minnestund, strös i minneslund eller urnsättas? Fyll i Vita Arkivet, för säkerhets skull.

Hur ser ni på donationer, fyll i donationsregistret. OM ni skulle hamna i samma situation som min svärmor och inte kunna förmedla era önskningar, berätta för någon eller skriv ner om ni vill återupplivas till varje pris eller ej, vem som ska föra er talan mm mm. Fyll i en framtidsfullmakt, den gäller inte överallt – men på många ställen. Prata med er bank om ni vill vara helt säkra.

Skriv ner konton och lösenord. Till banken, till er telefon och konton på sociala medier. Lista prenumerationer. Underlätta så mycket ni bara kan för den som är kvar. Skriv testamente och se till att ha alla papper i ordning. Spara till begravningen om det går, låter makabert – men de anhöriga kanske inte har de pengar som finns för att kunna uppfylla era önskningar. Å börja rensa! Ni behöver inte alla saker som ni har, jag lovar!!!

Det snurrar i min skalle just nu. Allt är så svårt! Det är första gången jag är inblandad på så nära håll, men jag vet ju att det blir fler tyvärr. Så jag kommer att återkomma i ämnet fler gånger. Ni är välkomna med tips och råd, ni som gjort detta förut.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Ja, vi har husbil. Nej, vi är inte rika!

Ja, vi har husbil. Nej, vi är inte rika!

Kommentarer 19 kommentarer

Nu är jag trött på gliringar och avundsjuka kommentarer! Bara för att vi har köpt husbil har vi definitivt inte råd med allt vi ser. Det handlar om prioriteringar!!!

Jag har drömt om ett liv i husbil så länge jag kan minnas. När jag förstod att Martin delade min dröm var lyckan total och planeringen tog fart. Redan innan Martin kom in i bilden försökte jag betala av så mycket jag kunde på mitt bostadslån och det blev förstås enklare när han hjälpte till.

De senaste 10 åren har vi betalat av så mycket vi kunnat och nu har vi nästan inget lån kvar. Under den här tiden har vi även rensat ur saker, möbler och annat som vi sålt, och sparat så mycket pengar vi kunnat. Dessutom lever vi väldigt sparsamt, har en gammal bil som används kanske en gång i veckan, köper saker begagnat, äter mat i säsong osv. Visst reser vi ibland, men även då försöker vi att hitta en prisvärd resa och har inget behov av en massa extra allt.

När vi gjorde slag i saken och realiserade drömmen, så hade vi en del att lägga kontant och lånade resten. I nuläget har vi alltså lån som vi betalar på, men ändå mindre i än många andra. Vår husbil är liten, den kostar inga miljoner – inte ens en… den kostar ungefär lika mycket som en ny bil. Hur många köper inte en ny bil? Får de gliringar? Kanske… jag vet inte. Eller alla som har ett fritidshus? Får de gliringar?

Men vi får alltså höra: ”En husbil har ni råd med men inte med xxx” eller ”Ni som har husbil har det ju tätt” osv osv… Vi har kämpat för att komma hit! Martin har omskolat sej i vuxen ålder och var tom tvungen att byta namn för att få ett jobb! Hans polska efternamn var ingen fördel i arbetssökandet, när han bytte tog det däremot fart. Vi lever så billigt vi kan, sparar och betalar av.

Vår husbil är vårt framtida hem! Det är vår dröm och den har vi realiserat. Kanske är det just det som sticker i ögonen på folk. Att vi gjort verklighet av en dröm. Att det vi kämpat för, numera står utanför vårt hus och skiner. Vi är definitivt inte rika, iaf inte i pengar, jag vet inte när man räknas som rik – men vi blir det kanske när huset säljs… där finns ju inga lån och då kan vi även betala av husbilen. Men idag: NOPE, NJET, NEJ.

Jag avskyr avundsjuka! Den är svart och ful! Tyvärr är det många som är drabbade. Många som har det mycket bättre ekonomiskt än vad vi har, konstigt nog. Varför kan vi inte bara glädjas med varandra? Vi har uppfyllt en dröm och är lyckliga, gläds med oss! Vi borde vara lite mer som Stampes mamma och vara tysta när vi inte har något snällt att säga.

För att ta det en gång till: Ja, vi har köpt husbil. Nej, vi är inte rika. Iaf inte på pengar – men på lycka 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube