Vi måste våga prata! -

Vi måste våga prata!

mars 6, 2024 Marlene Kommentarer 7 kommentarer

I måndags var vi på bokreleasen av ”Avicii – Tim Bergling – hans liv och musik”. En bok som berättar om Tims uppväxt, musik och liv. Ett liv kantat av framgång, ändå orkade han inte med det.

Tim Bergling – Avicii – är en av Sveriges största artister. Han reste jorden runt, hade mängder med vänner och bekanta, alla kände till hans musik och han kunde köpa allt som gick att köpa för pengar. Men som bekant kan man inte köpa hälsa för pengar. Man kan köpa vård och medicin, men ibland räcker inte det. Det gjorde det inte i Tims fall. Han orkade inte utan tog sitt liv, ensam på ett hotellrum.

Gårdagen belyste än en gång hur viktigt det är att vi pratar mer om psykisk ohälsa. Boken visar så tydligt att alla kan drabbas. Vi måste våga fråga hur folk faktiskt mår och orka lyssna på svaret. Vi måste våga vara lite jobbiga och störa, kanske även pusha och vara med när vederbörande faktiskt söker hjälp. Att sitta med på akuten eller bara sitta brevid när h*n sover oroligt. Att våga finnas där! Kanske det största av allt.

Jag tror att de allra flesta av oss känner någon som tagit sitt liv eller känner till någon som gjort det. Jag känner flera. Jag tror också att de allra flesta hade velat göra något mer än de faktiskt gjorde. Jag gör det. Om jag bara hade frågat eller gett mer av min tid. Hade det gjort skillnad? Hade de personerna levt idag? Jag har ingen aning. Men jag vet att jag ändå är en av dem som vågar fråga och vågar störa. Jag har gjort det.

Avicii´s liv, men särskilt hans död visar så tydligt att vi måste prata mer om psykisk ohälsa och vad det kan leda till. Jag tror inte att någon egentligen vill ta sitt liv, de vill bara inte leva som de gör. Ingen vill väl gå runt och må dåligt dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Man vill ju må bra. Ingen vill väl heller såra sina anhöriga på det sätt som ett självmord gör, men de ser ingen annan utväg. Man vill förmodligen bara försvinna och slippa vara en belastning för sin familj. Man ser inte familjens kärlek och att den sorg man orsakar, genom sin handling, aldrig kommer att försvinna.

Om detta måste vi våga prata. Vi måste bli bättre på att visa kärlek och omsorg om våra nära, men även andra. Och framför allt kanske om oss själva. Vi är alla värda att må bra. Den jättefina boken om Tim är ett steg på vägen. Tim Berglings Foundation är så otroligt viktig i detta arbete och drar ett stort lass i arbetet kring att förebygga psykisk ohälsa och självmord. Men det behövs mer!

Vården måste blir bättre! Redan på BUP måste man se barnen som mår och far illa och sätta in hjälp tidigt, för att förebygga. Sedan måste det finnas en naturlig och säker övergång mellan BUP och vuxenpsyk, den finns inte idag. Många ramlar mellan stolarna i livet mellan barn och vuxen, hjälpen uteblir och många hamnar snett. Har man ändå turen att få hjälp av vuxenpsyk så finns det ingen personal. I snitt stannar en läkare 2-3 månader och psykologer saknas. Öppenvården ska vi inte tala om… där finns ingen hjälp alls.

Många som faktiskt ber om hjälp får den inte, det är tyvärr den bistra verklighet. För att bli inlagd på pysk måste man i princip redan försökt att ta sitt liv. Att få hjälp för att man har allvarliga funderar på att göra det, är inte tillräckligt. En svag person som till slut faktiskt ber vården om hjälp för att överleva, får den alltså inte. Är det något som är sjukt så är det psykvården! Å köerna blir bara längre.

Så vad kan vi göra då? Jag vet inte. Vi kan göra skillnad för enstaka personer, men för att förändra vården vete sjutton vad som krävs. Det behövs mer personal; läkare och psykologer. Med mer personal finns mer tid för enstaka individer. Men en viktig del är ändå att vi vågar prata och lyssna mer. Att få våra nära att känna att de är sedda och älskade. Att de kan be oss om hjälp och försäkra dem om att vi skulle göra allt för att hjälpa dem. Det räcker såklart inte, men vad annat kan vi göra?

Tillit och kärlek. Kan det vara en liten pusselbit? Jag tror det. Och mer personal! Där ger jag mej aldrig!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Det här med pengar och resande

mars 4, 2024 Marlene Kommentarer 7 kommentarer

Att pengar är viktig vet vi, men hur viktigt? Att man inte blir lycklig av pengar vet vi också, men det är såklart lättare att bli lycklig om man inte har ett stort hål i plånboken. Vad betyder pengar egentligen? För mej betyder de att jag kan resa 🙂

Jag är varken född till pengar eller har rika föräldrar. När jag växte upp var min pappa egen företagare och min mamma jobbade på dagis (som det faktiskt hette då). Min mamma hade inte särskilt många års skolgång och började faktiskt i skolan samtidigt som jag. Det var definitivt ingen fråga om utlandsresor, men vi hade vårt lilla fritidshus på Öland – där mamma är född.

Båda mina föräldrar vidareutbildade sej som vuxna, min pappa blev pilot och flög för ett större flygbolag. Min mamma blev så småningom ekonom och jobbade på bank, där jag också jobbade extra från ca 14-årsålder. Jag fick tidigt månadspeng och när den kändes för liten skaffade jag mitt första sommarjobb. När kommunen lät 13-åringar sommarjobba, var jag först på bollen och hade 4 veckor på dagis första året, och 4 veckor på långvården andra året. Sedan dess har jag jobbat.

Jag har alltid velat resa och se världen. Drömmen var att bli flygvärdinna, men fick snabbt klart för mej att det var helt kört för mej. Jag är för kort. Man ska vara minst 160 cm i strumplästen för att nå nödutrustningen, jag är 156. Då fick jag tänka om och siktade på trafikassisten istället, nästan samma sak fast på marken. Så som 16-åring (efter 2 år på gymnasiet) sökte jag till en helt ny utbildning som hette Turism- och Reseliv, och kom in på första försöket. Praktiken på Frösö Flygplats var något av det roligaste jag gjort!

Men det blev inget med den drömmen heller. Flygplatsen som var planerad i Tullinge, där vi just då bodde, blev inte av. Det var där jag hade tänkt att jobba. Jag bodde dock i Märsta en tid, men det blev inga tjänster lediga på Arlanda och jag trivdes inte norr om stan – så det sket sej kan man väl säga. Jag fick dock känna på jobbet lite när jag senare bodde i Gambia som 21-åring och tjänstgjorde på bla flygplatsen.

Det blev till att ta en himla massa andra jobb och hitta andra sätt att resa. Min pappa hade ju personalbiljetter som jag kunde använda och min dåvarande fästman jobbade på Linjeflyg, senare SAS. Så vi jobbade häcken av oss och reste. Jag hade som mest 5-6 jobb samtidigt och sen drog vi iväg på långresa. En kompis jobbade på Ericsson och stationerades över hela världen, bla i Mexico och Venezuela, vi hälsa på där han bodde och kunde på så sätt bo och resa ännu billigare.

Å så har det fortsatt. För mej är pengar något jag kan resa för. Allt vi kan spara läggs undan till nya resor. Husbilen var ett mycket medvetet inköp för att kunna resa ännu mer, särskilt i Sverige, Norden och Europa. Även om en husbil kostar mycket pengar, så slipper vi ju hotellrum för 1000 kr natten och vi kan alltid äta ”hemma”. Å numera är ju ett av mina jobb att skriva om resor, jag blev alltså varken flygvärdinna eller trafikassisten – men jag blev reseskribent. Inte så dumt det heller. Det tog många år att komma dit, men nu kan jag å andra sidan jobba hur länge och mycket jag vill. Det finns ingen pensionsålder på såna som oss 🙂

Jag har varit helt pank i perioder, särskilt som nyskild med två små barn. Jag hade 68 öra på kontot när jag träffade Martin. Det var inget snack om resor då. Jag vet hur det är att leva på ingenting och det är en erfarenhet jag alltid har med mej. Fördelen med att inte tycka om saker, knappt dricka, röka eller snusa och inte har några större krav på mat, är att man inte gör av med så mycket pengar. Vi kan leva väldigt billigt. Å då kan man spara. I bästa fall räcker det till en resa, kanske fler, per år.

För första gången på nästan 10 år har jag äntligen en stadig inkomst, inte så hög som andra kanske kräver – men tillsammans med Martins lön så räcker våra pengar gott och väl. Vi är vana att leva väldigt snålt. Den dagen vi säljer huset kommer vi kunna sätta in en rejäl slant på sparande och försöka leva på avkastningen. Vi har nämligen inga lån kvar, det känns rätt skönt och lite kaxigt.

Min plan har ända sedan jag var 25 varit att inte jobba en dag efter 60. Därför har jag två olika pensionsförsäkringar som jag sparat i sedan dess. En hundring i månaden när jag kunnat. Nu ser mitt liv lite annorlunda ut och jag kommer förmodligen kunna jobba med min hobby även efter 60. Men som 54-åring känns det helt ok att veta att jag inte måste, men kan om jag vill. Redan om en månad händer en stor förändring i vårt liv, som ger oss mer tid till resande men lite sämre ekonomi. Men det berättar jag mer om då…

Just nu säljer vi av innehållet i vårt hem. Det går inte så fort, men försvinner något nästan varje vecka. Saker har börjat tynga mej, känner mej faktiskt lite kvävd. Jag trivdes så otroligt bra i Gambia med bara en säng, byrå och en resväska. Kanske därför jag trivs så bra i husbilen och på resande fot?

Jag hävdar att det inte beror på inkomsten om man kan spara eller ej – utan på utgifterna. Vad säger ni om det? Kan ni spara? Vad sparar ni till?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En kväll med rejäla käftsmällar!

november 8, 2023 Marlene Kommentarer 6 kommentarer

Det mesta man ser på scen är glatt, mysigt och underhållande. Men ibland får man uppleva en kväll då man sätter skrattet i halsen och får en rejäl käftsmäll. Så var det igår när vi såg Nannes show ”Välkommen! Va f-n vill du?”

Den som hört Nannes sommarprogram vet att hon haft en minst sagt tuff uppväxt. Den psykiska ohälsan har präglat hela hennes barndom med missbrukande föräldrar och en ganska speciell mormor. Båda Nannes föräldrar var alkoholister och hennes mormor hade en liten spritbutik i lägenheten. Detta sätter såklart sina spår och Nanne brinner numera för barn som växer upp i miljöer som barn inte ska behöva vara i.

Därför startade hon Nanne Network för att hjälpa barn och unga, som behöver stöd och hjälp. Jag vet inte riktigt när nätverket startade, typ 2017… alla jobbar ideellt, så även Nanne. Pengarna som kommer in fördelas på de organisationer och föreningar som jobbar för samma sak och är anslutna till nätverket. Just nu ett 20-tal, bla Bris, Hope, RFLS ungdom, Suicide Zero och Attention.

Igår var det show på Rival i Stockholm och vi var ditbjudna. Vi var inte helt på det klara med vad vi skulle få se eller vara med om, bara att det var en enda förställning. Vilket är väldigt udda i sej.

Redan innan föreställningen, ute i foajén, var det annorlunda. Här minglade representanter från olika organisationer och det var på något sätt lugnare än vanligt. Det fanns ett allvar i luften och en förväntan.

Något försenat kom föreställningen igång och det var helt annorlunda än något vi sett förut. Nog för att många artister haft föreställningar om sin uppväxt och berättat om sitt liv. Men Nanne gjorde det på ett helt nytt sätt, sitt alldeles eget sätt. Hennes berättelse varvades med musik och information om de olika organisationerna i nätverket. I vissa fall var det med viss svårighet som hon fortsatte sin berättelse. Stundtals satt publiken helt knäpptyst. Det var mycket känslor i omlopp hos oss alla.

En del var riktigt jobbigt att höra, som när hennes mormor blev hotad av flera män mitt framför 8-årige Nannes ögon. Dessutom inne i deras hem, som ska var den tryggaste platsen för ett barn. Eller alla de gånger som Nannes mamma försökt ta sitt liv och Nanne förband såren medan hon väntade på ambulansen.

Detta är utan tvekan den viktigaste show som visats på en scen i Sverige under 2023. Man brukar ju säga att våra barn är vår framtid, men våra unga idag mår inte bra. Nu säger ni säkert ”det är många vuxna som också mår dåligt” och det stämmer såklart. Men vi måste ju börja någonstans och då kan det väl vara ganska vettigt att börja med återväxten och de som ska ta över.

Nanne har skapat Nanne Network för att lyfta fram både stora och små organisationer. Det hon gör är så otroligt viktigt. HÄR kan du se och läsa om alla organisationer i nätverket och få information om hur du själv kan bidra. Där ser du även hur du kan få kontakt om du själv eller någon du bryr dej om mår dåligt.

Det var en oerhört stark kväll och det kändes som man fick käftsmäll efter käftsmäll. Ända tills Nanne berättade om en dikt som hon tonsatt. Den heter Ekan och är skriven av hennes styvpappa. Medan hon sjunger den rullar en film, både jag och Martin hajar till direkt. Det är nämligen från ”vår” strand på Öland, där han friade till mej. Där ligger just en eka framför sjöbodarna, med Blå Jungfrun som bakgrund. Där är fint, men det är nästan aldrig någon vanlig turist som visar bilder därifrån – därför blev vi ganska överraskade. Det var så fint och talade att se bilderna och ett slags lugn tog plats i magen.

Det var en väldigt annorlunda kväll, men så viktig. Jag tycker det är synd att den här föreställningen inte ska gå flera gånger och hoppas verkligen att den poppar upp lite här och där. Kanske på någon skola eller konferens för vuxna som jobbar med utsatta barn och ungdomar. Den behöver visas. Nanne behövs.

Skulle ni se att showen dyker upp i er närhet: BOKA! Alla borde höra hennes berättelse och bidra till Nanne Network. Det är viktigt! Fast ni kan ju bidra utan att se showen, bara swisha: 123 473 4331 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Värsta veckan på länge

oktober 16, 2023 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

Förra veckan var fullständigt avskyvärd. Redan förra söndagen var lördag kl 16 mitt enda mål. När den tiden väl kom var jag helt slut. Veckan var äntligen över och blev mycket värre än befarat.

Jag kan inte berätta allt, det är för känsligt och privat – men allt började redan på måndagen. Jag var tvungen att vara med på något som ingen önskar vara med om och detta fortsatte på torsdagen. Det är den enda jag kan säga om det.

På fredagen var jag alltså redan helt slut och hade tänkt försöka komma ikapp lite både hemma och med jobb – det sket sej totalt. När jag vaknade på fredagmorgonen var det till nyheten att en väns bostad blivit beskjuten. Dessa bor dessutom väldigt nära mina föräldrar. Detta vaknar jag till och då ska Martin dra iväg på tjänsteresa över helgen. Dålig tajming. Han åker iväg och jag följer nyhetssändningarna.

Det första som kommer ut är att två personer är döda, jag blir alldeles kall och befarar det värsta såklart. I huset bor min vän med sambo och tre barn, men även en fosterdotter. Hela förmiddagen passerar, sedan kommer uppgifterna att min vän var bortrest och att de döda är en 20-åring och en 60-åring. Fruktansvärda besked, men barnen har iaf sina föräldrar kvar i livet. Det är det enda jag kan tänka just nu. Tre små barn har sina föräldrar kvar.

Martin är alltså bortrest och jag är som bedövad hela dagen. Samtidigt ska jag förbereda för loppis på lördagen. Hur mycket tror ni att jag vill vara med på den? Men jag måste, det är ett steg närmare vår dröm. Vi säljer av allt vi kan, för att vi ska kunna sälja huset och få vårt drömliv på heltid i husbilen. Så jag packar bilen och förbereder mej så gott jag kan. Äldste sonen har lovat att hjälpa mej eftersom Martin är borta över helgen.

Konstigt nog sover jag hyfsat bra natten mellan fredag och lördag och är faktiskt i ganska ok skick när det är dax att åka till loppisen. Sonen hjälper mej, det hade inte gått utan honom. Dagen går långsamt, det är väldigt lite folk där vi står. Men så någon timma innan det är slut är det som en propp lossnar och grejerna flyger iväg ganska bra ändå. När loppisen stänger går jag därifrån med några fler hundralappar i fickan än jag kom med och drygt en flyttkartong mindre. När jag ställer tillbaka grejerna i förrådet syns det betydlig skillnad helt plötsligt.

Nu är det bara 7 flyttkartonger kvar, för något år sedan var det nästan 20. Nu kan vi fortsätta rensa ur våra egna grejer igen. Sedan Martins mamma dog är det mest hennes grejer vi sålt iväg, men nu kan vi ta tag i vårt igen. Vi resande ur det mesta under pandemin, men en del finns det såklart kvar.

Jag var helt slut på lördagkvällen. Nu började kroppen reagera på allt som hänt. Så på natten var värken brutal. Jag tog värktabletter innan jag somnade och sen vaknade jag och fick fylla på. På söndagen var jag jättetrött och hade ont. Även då vaknade jag av ännu fler obehagliga nyheter. Den här gången har det brunnit i närheten, en jättestor och anlagd brand. Som har med fredagens skjutning att göra. Nu vill jag verkligen flytta!

Jag är så färdig med Stockholm och vill bara härifrån. Visst är det skit i andra städer också, men vi vill ju inte bo på en och samma plats ändå. Det är några saker som måste fixas innan vi kan dra, men de kanske går att lösa. Så här kan vi inte ha det!

Jag visste att det skulle bli en riktigt pissig vecka, men att den skulle bli så dålig är det nog tur att jag inte visste i förväg. Hur förbereder man sej för att vänner ska bli beskjutna?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Galna dagar på Pride

augusti 7, 2023 Marlene Kommentarer 13 kommentarer

Vi var bara hemma i fyra dagar innan vi åkte iväg med husbilen igen. Den här gången skulle vi inte så långt, bara ett par mil bort. Ställplatsen på Långholmen var målet, det var nämligen dax att bevaka Pride i Stockholm.

Pride är ett av de roligaste och viktigaste evenemangen som vi har äran att bevaka. Både jag och Martin är hetero, men vi har många vänner som är gay och som får utstå både hat och hot. Vilket är fullkomligt oacceptabelt såklart. För oss är det viktigt att engagera oss och visa att alla ska få vara den de är och älska den man vill.

Dessutom är Pride så otroligt mycket glädje och kärlek. Att tillbringa 4 dagar i Prideparken och många timmar med ekipagen i paraden är en ren fröjd. Men det är mycket jobb. Det finns så mycket att berätta, så jag tar det helt enkelt från början.

Allt började egentligen redan på onsdagen, med invigningen på Östermalms IP, den sk Pridepark. Där hade Alexander Erwik sin numera traditionella invigning med gräddan av artister och personligheter. VI var inbjudna att bevaka eventet. Det betyder att Martin fotar Röda Mattan och jag filmar. Jag brukar även prata med gästerna, men för att inte få alldeles för mycket material så bestämde vi redan från början att vi skulle göra ett sk ”svep” över hela veckan med bara musik och korta klipp.

Vädret har ju inte varit toppen senaste tiden, så det har varit lite nervöst. Våra kameror är inte riktigt anpassade för regn, så det var bara att hålla tummarna och hoppas på det bäst. Å lagom till invigningen skingrade sej faktiskt molnen och det blev en fantastisk kväll. Som sagt; många av våra vänner är öppet gay och många av dem träffade vi på invigningen. Den ena mer piffad än den andra… jag såg rätt grå ut i jämförelse 🙂

På torsdagen åkte vi in och ställde bilen på ställplatsen på Långholmen, för att få närmare till allt. Så otroligt lyxigt att bli citybor för några dagar, men dyrt! Det är inte gratis att stå på en ställplats, särskilt inte i Stockholm. Men men, mysigt och enkelt. Å många hade gjort som vi! Vi var inte ensamma om att ha Pride som mål för vistelsen.

Martin jobbade på som vanligt på dagarna, men när arbetsdagen var slut åkte vi till Prideparken på Östermalm. På torsdagen var det Schlagerkväll, som inleddes av Opera med Rickard Söderberg och några av hans kollegor. Tyvärr var det väldigt dåligt organiserat, så vi stod i kö när vi borde fotat… pressen (journalister och fotografer) måste nämligen gå in på samma ställe som publiken istf en anpassad ingång som det brukar vara. Så vi var rätt många frustrerade journalister och fotografer som inte kunde göra vårt jobb, vi hade ju ingen aning om att kön skulle vara så lång och ta 45 minuter att komma igenom. Alltså missade vi hela operagrejen, men fick iaf vara med på schlagerbiten.

På fredagen fortsatte Pride i parken som tidigare, vi valde dock att vara med på NK´s första Pride AW istället. Regnet vräkte ner, så det var rätt skönt att vara inomhus och dessutom var vi gäster och jobbade nästan ingenting. Jo, någon liten bild och filmsnutt blev det såklart – men inte mer än så faktiskt. Det blev en riktigt härlig kväll med många roliga återseenden.

Shirley och Nanne plus några andra stod för underhållningen och vi andra (ett par hundra gäster) höjde temperaturen i lokalen rejält. Efteråt var vi lite hungriga, så vi tog en liten datenight med middag på stan innan vi gick tillbaka till bilen.

För att orka lördagens jobb var vi rätt tidigt i säng och planerade allt minutiöst. Vi visste att det skulle bli rätt varmt, att vi skulle stå upp konstant i 4-5 timmar, inte ha möjlighet till vare sej toabesök eller matpaus. Så de bekväma skorna åkte på, vi packade ner äggmackor och dryck i varsin ryggsäck, lånade toan på ett café så sent som möjligt och ställde oss sedan där vi brukar stå. Med fototillstånd får man röra sej fritt och kan hitta sin perfekta plats.

Strax efter 13 invigdes årets Prideparade av bla Rickard Söderberg, som stod precis ovanför huvudet på oss och presenterade alla 162 ekipage vart efter de passerade oss. Alla viktiga, men några extra viktiga. Det vi reagerade på i år var att det inte var lika många i fantasifulla kläder, som det brukar vara. Det är ju dem som är roligast att fota.

Jag vet inte hur många bekanta som passerade och hur många kramar det blev under dagen, men det blev mååånga. Detta måste vara den finaste dagen på året, alla är glada och kärleksfulla. I år fanns det dock en lite högre hotbild och nog tänkte jag på den – men den får inte stoppa oss! Jag var vaksam och hade ögonen med mej, men tack o lov hände ingenting den här gången heller.

Många härliga bilder blev det, här är ett urval:

Efter paraden gick vi tillbaka till bilen för att vila fötterna en timma och ladda kamerorna. Sen var vi tillbaka för avslutningen i Prideparken. 25 000 steg fick vi ihop innan vi somnade ovaggade och allt var slut. Fyra dagar går snabbt när man har kul och det har vi verkligen haft.

Jag vet att många inte förstår nyttan och nödvändigheten med Pride, men evenemanget är fortfarande livsviktigt. Vi skriver 2023 och tycker att vi är moderna människor. Varför blev då min väninna hotad på vägen hem från paraden? Varför blev en annan kvinna spottad på och kallade äcklig, när hon åkte tunnelbana från Prideparken? Varför vågade andra vänner inte gå i paraden? 2023.

Vi som heterosexuella kan aldrig förstå hur mycket våra vänner får utstå. Vi kan aldrig förstå hur viktigt detta är. Men tänk om det var vår dotter eller son som utsattes. Känns det inte fortfarande viktigt då ?

Det enda negativa jag har att säga om årets Pride var att det inte syntes jättemycket att det var jubileum. De 25 åren borde firats mycket större. Och att man efter 25 år borde lärt sej att ta hand om media, vi som bevakar kalaset. Vi kan inte stå i kö i flera timmar för att göra ett jobb, det funkar helt enkelt inte. Gör om gör rätt så ses vi nästa år igen 🙂

Det kommer en film från veckan på vår youtube-kanal, senast imorrn. Missa inte den och prenumerera gärna på vår kanal, så hjälper ni oss att göra fler filmer.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En väldigt blandad kompott

juni 13, 2023 Marlene Kommentarer 2 kommentarer

Jag gillar ju att blanda genres, även om det mest blir feelgood. Men ibland dimper det ner något som jag inte ens funderat på att läsa, som den här gången. Vi bjöds in till en bokrelease och det visade sej att boken var väldigt intressant.

Ibland väljer jag inte böcker själv. Det kanske låter konstigt, men ska vi bevaka en bokrelease så är det ju självklart att jag även läser boken. Och skriver om den, annars tycker jag inte att jag gjort mitt jobb. Så var det vid releasen av Eric Thyrells bok.

Men det mesta i den här bokhögen var faktiskt överraskningar. Carina Bergfeldts bok var jag väldigt nyfiken på. Martins Haags bok blev en överraskning… Caroline Säfstrands bok hade jag längtat efter, henne böcker är så härliga! Alla böckerna fick mej ändå att fundera lite… men på olika sätt…

Men vi börjar överst som vanligt!

Från och med nu – Martina Haag

Detta såg ut som en faktabok och lockade sådär till att läsa. Men Martina Haag brukar ju vara kul och boken var väldigt tunn, så jag tänkte att jag kan läsa den lite snabbt sådär mellan saker. Å den var väldigt lättläst!

Det handlar om Malin och Tanja som träffas på en nyårsfest och ingår en slags pakt. Inom ett år ska de uppfylla alla drömmar de någonsin haft. Ingenting är för pinsamt, läskigt eller svårt. De bokar en resa till Paris där de ska börja beta av sin lista, men saker händer och Malin får börja på egen hand och skickar bildbevis till Tanja vart efter uppgifterna utförs.

Berättelsen är rapp, men kanske i enklaste laget… Martina Haag kan bättre än så här. Det är absolut kul, men något fattas för att gripa tag i mej ordentligt. Det känns lite som att boken skulle skrivas så fort som möjligt. Säcken knyts ihop, men väldigt snabbt.

Men det där med att göra en lista på saker man skulle vilja göra men tycker är lite för läskiga är kanske inte så dumt. Om inte annat för att utmana sej själv och växa som person. Men det måste ju inte vara att kyssa en främling i Eiffeltornet 🙂

Låt mig berätta allt – Caroline Säfstrand

Caroline Säfstrand har skrivit en av mina favoritböcker, nämligen ”Klubben för lyckliga slut”. Nu har hon kommit med första delen i en ny serie, Hemligheternas ö.

”Låt mig berätta allt” handlar om Ulrica som bestämmer sig för att tillbringa två sommarveckor på den idylliska ön Ven. Platsen har alltid rört upp starka känslor hos hennes mor och hon vill veta varför. Vad finns det för hemligheter här?

Med sig har hon ett gammalt vykort som hon vet kopplar ihop henne med en mörk historia på ön, nu vill hon förstå hur. Mitt emot Ulricas stuga bor Bea, vars liv helt har stannat upp. För båda kvinnorna har livet nyligen skakats om, deras vägar korsas och leder dem in på en ny stig i livet.

Det är så fint! Caroline beskriver både miljöer och karaktärer så fint och känslosamt. Att känna igen sej i en miljö är extra kul och så var det med Ven, jag kan den där backen upp från hamnen och ser hyrcyklarna framför mej. Caroline ger den lilla ön mellan Sverige och Danmark den uppmärksamhet som den är värd.

Våga leva & Tänka stort – Eric Thyrell

Namnet Eric Thyrell har passerat mej några gånger. Jag vet att han är efterfrågad föreläsare, men har inte vetat mycket mer än så… Så blev vi inbjudna till bokrelease av hans första bok och fick träffa en varm, inspirerande och härlig person.

I boken Våga leva & tänka stort berättar Eric om sin egen resa, där han med humor och allvar tar sig an många av livets stora frågor. Han delar generöst med sig av sina insikter om hur man kan hantera olika utmaningar och förändringar. Här finns handfasta praktiska tips och strategier som kan användas i vardagen, oavsett om det handlar om ens privatliv eller arbetsliv. Det är alltså ingen vanligt självhjälpsbok, utan en slags självbiografi med bra tips för alla.

Det är berörande, roligt, användbart, träffsäkert och himla bra!

En bra dag att dö – Carina Bergfeldt

Den här boken har jag varit nyfiken på sedan jag första gången hörde talas om den. Vem är inte nyfiken på det sk Death Row i USA och människorna som sitter där? Vad tänker man när man veta att man bara ha några minuter kvar att leva? Hur kan man arbeta där och behålla sitt förstånd?

Pastorn Jim Brazzils har varit med om 276 avrättningar och varit den sista som fångarna pratat med. Carina Bergfeldt har skrivit ner hans berättelse och gjort det jäkligt snyggt och väldigt respektfullt.

Han berättar om död och sorg, men också om kärlek, försoning och hopp. Det är svårt att hänga med i snacket om försoning och förlåtelse och ibland blir det väldigt provocerande för mej som inte är troende alls. Genom Jim Brazzils ovanliga historia försöker Carina Bergfeldt även förstå sig själv och sina erfarenheter. Hur ska man leva sitt liv? Kan man alltid förlåta?

Otroligt intressant, men som sagt ibland väldigt provocerande. Den här boken kan man inte förklara, den måste läsas.

Som sagt; en minst sagt blandad bokhög. De två översta är väl kanske inte så överraskande eller konstigt att de hamnat i min hög. Kanske inte de två sista heller, eftersom jag tycker om biografier. Men självhjälpsböcker och böcker om pastorer brukar väl kanske inte läggas i kundvagnen… jag är dock glad att ha läst dem, för de var väldigt intressanta.

Nu jobbar jag på en ny hög, där blir det bara feelgood 🙂

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Bloggen 17 år!

mars 30, 2023 Marlene Kommentarer 8 kommentarer

Jag har ju helt glömt bort att bloggen fyllt år! 16 mars, eller något sånt, 2006 skrev jag mitt första inlägg på Expressen. Tänk så mycket som hänt sedan dess…

Sveriges första blogg startade tydligen 1997, jag upptäckte Annica Tigers blogg runt 2005 och började väl fundera på en egen där nånstans. Jag hade en hemsida tidigt, redan -98 tror jag, så bollen var lixom redan i rullning kan man väl säga.

När Expressen öppnade upp för bloggar och jag blev nominerad till Riksdagen i mars 2006 var skrivklådan för stor, så jag hoppade på tåget och startade min blogg. Resten är historia brukar man säga, men riktigt så enkelt är det kanske inte.

Min blogg var den första att visa hur valarbetet går till inifrån. Läsarna fick följa med och möblera valstuga, vara med vid porträttfoto och utformning av personvalskampanj och mycket mer. Expressen la upp oneliners från utvalda bloggar dagligen och min väldigt ofta. Första dygnet hade jag 700 läsare eller nåt sånt, vilket var enormt mycket då.

Då hette bloggen ”Riksdagen nästa” men jag visste att jag inte skulle komma in och hade redan innan valt namnet till bloggen efter valet var över. Jag älskar Cecilia Torudds serie om ensamma mamman och efter många många år som ensamstående frågade jag henne om jag fick använda namnet på min blogg och det fick jag. Så Ensamma Mamman blev namnet from september 2006.

Jag hade aldrig ens drömt om att träffa en man, men så plötsligt fanns Martin i mitt liv. I bloggen var han ”Vännen” under en låååång tid, jag ville vara helt säker på att han skulle bli kvar i mitt liv innan jag hängde ut honom med namn och bild. När jag väl gjorde det så var jag ju tvungen att fundera över ett nytt bloggnamn, men Ensamma Mamman var så inarbetat hos så många att det var svårt att ta bort det. Alltså fick det bli Fd Ensamma Mamman, något som tydligen slog an hos folk för jag fick mängder med nya läsare. Å de/ni är kvar än 🙂

Expressen stängde sin bloggsida och det blev flytt till Blogspot under några år, men när de började trassla så fick det bli egen domän. Mycket bättre om man vill styra allt själv, kunna välja sin reklam och göra samarbeten. Jag gör iofs inte så många samarbeten, men ibland händer det.

Bloggen fyller alltså 17 år och har alltid varit min lite spretiga dagbok. Jag berättar nästan allt här, mycket för att själv komma ihåg allt. Det händer rätt ofta faktiskt att jag går tillbaka för att leta rätt på något och se vad som faktiskt hände och när. Därför får ni mitt vardagsliv, resor, läkarbesök, fester, glädje, sorg, tankar och allt annat som hör livet till. Å det är tydligen helt ok, för ni är många som hänger här hos mej i mitt digitala vardagsrum.

Här har det mesta sett likadant ut hela tiden och så kommer det att fortsätta. Ni kommer alltid att känna igen er när ni kommer på besök. Ni som varit med länge, kanske ända från början, får gärna skriva en kommentar 🙂

Grattis till mej och bloggen lixom!

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Äntligen är vi igång!!!

januari 19, 2023 Marlene Kommentarer 7 kommentarer

Om jag säger 15 000 kr i elräkning. Då fattar ni varför vi varit väldigt angelägna om att slå igång de där solpanelerna som suttit på taket sedan i september. Som vi väntat… IDAG HÄNDE DET!!!

Förra vintern fick vi en chock när elräkningen för december kom. Den brukar ligga på 4000 och hade ökat till 9000. Då började vi fundera på det där med solpaneler, men det var så mycket som hände i vårt liv då så det blev inte mer än en fundering. I augusti däremot, kontaktade jag vårt elbolag för att sätta mej in lite mer i hur allt fungerar.

Jag fick en jättebra kontakt med August, som berättade om allt – väldigt tålmodigt. Jag fattar absolut ingenting när det gäller sånt här och är inte intresserad heller. Men han förklarade och räknade, Martin tittade och efter några dagars funderande sa vi ok. Vi fick titta på en offert och skriva på ett avtal. Vi bestämde direkt att vi skulle behålla Telgeenergi som vår leverantör och även sälja det eventuella överskottet till dem, eftersom vi då skulle få ett lite bättre pris.

Nu började byråkratin med Vattenfall. Vilket jäkla företag! De och Postnord borde ha medalj i att missköta sina tjänster. Föranmälan skickades direkt från Telgeenergi, det skulle ta sisådär 3-4 veckor att få den godkänd. Telge var helt säkra på att vi skulle få ok och började direkt att planera för att sätta upp panelerna på taket. Vi hade sagt att de kunde komma hit med kort varsel och efter bara någon vecka ringde de och sa att de kunde komma direkt pga att en annan kund lämnat återbud. Det var bara att köra tyckte vi.

Panelerna sattes upp, allt gick väldigt smidigt och efter bara någon vecka så kom en elektriker och kopplade elen och satte upp stora lådor på väggen. Sen började den stora väntan. Vi var inne i början av oktober nu, grejerna satt på taket (och väggen) men vi hade fortfarande inte fått ok på föranmälan. Jag ringde till Vattenfall och efter 3 timmar (!!!) i telefonkö fick jag i princip veta att jag är en idiot. Att ens fundera på en installation när man inte fått föranmäla godkänd var tydligen helt upp åt väggarna fel. Jag ringde i panik till August som lugnade mej och sa att det är väldigt sällan, typ aldrig, som någon i Stockholmsområdet får nej. Och det fick vi inte heller.

15 november fick vi veta att Vattenfall registrerat föranmälan som mottagen och 16 december var den äntligen godkänd! Det tog alltså 3 månader bara att registrera den och sedan ytterligare en månad att utreda och godkänna. Något är väldigt fel med Vattenfalls handläggning. Grejerna satt på taket och vi fick en fin liten faktura på 140 000 från Telgeenergi. Trots att ingenting egentligen var färdigt, så den bestred vi och betalningsdatumet sköts upp. Då fick vi nya problem, men det återkommer jag till.

Det är fullständigt omöjligt att få veta någonting från Vattenfall. När vi beställde solpanelerna sa man att vi skulle få igång produktionen senast i december. Vi fattar ju att med ökad efterfrågan drar saker ut på tiden, men man måste ju ändå kunna säga mer bestämt hur lång tid olika saker tar. Att bara registerna en anmälan ska ju inte ta 3 månader. Men något hände efter jul… vid den tid då man räknar med att saker ska ta tid, gick det helt plötsligt väldigt snabbt!

1 januari, en väldigt röd dag, när vi var på väg till Mauritius ändrades helt plötsligt statusen på mina sidor hos Vattenfall. Nu var installationsmedgivandet färdigt och då kunde Telge äntligen skicka in färdiganmälan. 9 januari står det att färdiganmälan är registrerad och att elektriker kommer att höra av sej angående byte av elmätare. Han ringer samma dag och byter mätaren dagen efter, förra veckan alltså. Allt var nu klart för att slå igång, vi skulle bara få ok från Vattenfall.

Idag började det gnaga i mej. Jag har hört att direkt när mätaren är bytt så har det bara varit att slå igång allt, varför dröjde det för oss. Så jag ställde mej i telefonkö igen hos Vattenfall (den här gången tog det bara 1 timme) och mycket riktigt. Vi hade kunnat slå igång allt redan förra veckan, det skulle tydligen elektrikern sagt till oss. Vi var ju iofs inte hemma, utan husvakten skötte allt – så det kanske blev något missförstånd.

Nu var det bara för mej att trycka på knappen alltså… hur var det nu… Martin hade fått instruktioner av montören, som var från Ukraina och inte pratade engelska men en hyfsad polska. Så på polska hade Martin fått instruktioner, för tre månader sedan… Jag försökte få tag på August, men han svarade inte. Å just idag jobbar Martin från kontoret i stan och kunde inte klura hemma på plats. Så jag fotade, han googlade och till slut kom vi fram till hur vi nog skulle göra. Jag tryckte på två olika knappar och sifforna började snurra. Tjoho!

Nu är vi alltså igång! Vi producerar el och kommer aldrig mer att få en elräkning på 15 000 kr! Snacka om lättnad! Nu ska grejerna bara betalas och då har vi nya problem, eller problem och problem. Grejen är att skattereglerna ändrades vid nyår, från 15 % till 20 % avdrag. Vår faktura är utställd förra året och hade betaltningsdatum innan nyår, nu fick vi det uppskjutet och vad gäller då? 15 eller 20%?

Det fick bli ett samtal till Skatteverket som rekommenderade oss att be om en ny faktura, för allas skull. Annars ska jag betala in ett för högt belopp som Skatteverket sedan ska räkna om och även Telgeenergi får problem med. Så nu ligger bollen hos Telgeenergi, kommer de att skriva om faktura eller ej? Fortsättning följer alltså, men jag bryr mej inte så mycket just nu – efter fyra månader med färdiga solpaneler på taket, kan vi äntligen använda dem.

Inte blir det mycket el producerad så här på vintern, men idag har solen skinit från en klarblå himmel och jag är glad. Vi har solpaneler på husbilen och har sett hur det ändå blir lite el producerad även molniga dagar. Så vi vet att energin finns där!

Minsta lilla kilowattimme är välkommen. Äntligen är vi igång 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Kul söndag med Lili & Susie

oktober 27, 2022 Marlene Kommentarer 3 kommentarer

Ibland får jag göra lite extra roliga, viktiga och annorlunda saker. Som i söndags när jag fick hänga med vännerna Magnus och Henrik Rongedal på välgörenhetskonsert mot ALS. Vilken härlig söndag det blev!

När jag såg att Bröderna Rongedal skrev att det skulle vara med på välgörenhetskonsert i Salem, frågade jag om jag fick hänga med. Martin var bortrest med jobbet och jag var ensam, så det skulle bli lite tidsfördriv med sköna människor. Salem är ju dessutom bara några minuter bort, inte ofta det händer grejer där vi bor – så det är bäst att passa på 🙂

Min tanke var att jag skulle kunna dokumentera hela dagen från början till slut. Soundcheck, bakom kulisserna, scenen, konserten… ni fattar. Så jag frågade om jag fick vara ”en fluga på väggen”. Å det fick jag!

Kl 13 parkerade jag i Salems Centrum och av en händelse parkerade Micke Syd (trummis i Gyllene Tider) samtidigt, brevid mej. Det var ett kärt återseende, vi ha inte sett på länge. Han är en av de mest ödmjuka och trevligaste människor jag vet inom musikbranschen. Micke är alltid vänlig och frågar alltid hur man mår, för att han vill veta – inte bara för att vara artig. Vi gick tillsammans till biograf Murgrönan där konserten skulle vara. Nästan alla var redan på plats.

Innan en konsert är det såklart massor med jobb. Scenen ska fixas, instrumenten ska på plats, tekniken ska riggas och en massa annat som jag knappt känner till. Alla har sin roll och den här dagen var verkligen proffsen på plats. När folk som vet vad de gör och känner varandra väl, blir det nästan som en dans när de arbetar tillsammans. Alla vet exakt vad de ska göra, så otroligt häftigt att se. Jag kommer inte ihåg alla namn, men så sköna lirare allihopa. I det här gänget finns även en maskot i form av en supergullig hund, jag föll såklart direkt. Som alltid 🙂

Konserten arrangerades av Lili & Susie tillsammans med Ulla-Carin Lindquists stiftelse. Stiftelsen samlar in pengar till förmån för forskning och informationsspridning om den dödliga och obotliga sjukdomen ALS. Syftet med konserten var såklart att bidra så mycket man bara kan till detta. Nu kanske ni som läser känner att ni också vill hjälpa till, då kan ni antingen swisha en summa till 123 900 04 98 eller sätta in en slant på PG: 90 00 49-8. Minsta korvöre är välkommet.

Ni vet säkert att Börje Salming är en av många som kämpar mot sjukdomen. Han hade skänkt en av sina hockeyklubbor som vinst till insamlingens lotteri. Bland vinsterna fanns även biljetter till Gyllene Tiders kommande turné, julbordsshow med Rongedalarna på Djurönäset, skivor och en massa annat. Fina vinster som hamnade hos många glada vinnare.

Tillsammans skapade Lili och Susie, Bröderna Rongedal, Micke Syd, Suzzie Tapper, fantastiska musiker och tekniker en så otroligt fin konsert, med härliga Suzanne Axell som konferencier. Jag vet inte hur mycket pengar som samlades in, men ett hyfsat bidrag blev det nog. Biljetterna kostade 250 kr, då bjöds man på en 2-timmar lång och väldigt intim musikupplevelse. Snack, humor och personliga berättelser i en perfekt blandning. Och hits på hits på hits. När Lili & Susie drog igång Oh Mama (som fyller 35 år i år) gick publiken loss totalt. Jag dansade nog för mycket, eftersom bilderna blev sådär 😛

Det var en så otroligt mysig dag! Coola artister kan man tycka, i mina ögon fina och otroligt ödmjuka medmänniskor. Rongedalarna, Micke Syd och Suzanne känner jag alltså sen tidigare och tycker otroligt mycket om. Vi träffas oftast på fester runt om i Stockholm, de är där som gäster och vi är där med våra kameror. Martin fotar dem mest på röda mattan och jag filmar minglet. Sen brukar vi hamna tillsammans, äta och avsluta kvällen ihop.

Efter att ha umgåtts med Lili, Susie och Suzzie en hel dag så här nära, är jag full att beundran och respekt. Systrarna rycker verkligen in där det behövs, fixar insamlingar och bidrar. Jag blev så glad när Lili sa ”nu kan du räkna in oss som vänner också”. Och Suzzie Tapper, vilken krigare! Full av liv och kraft, trots Parkinson och konstant medicinering. Hon har en liten magväska med en medicinpump och en slang som går in i hennes kropp. I början av konserten berättade hon att hon höjt medicinen för att orka dagen och nu var lite extra sprallig.

881 bilder och 5 timmar senare åkte jag hem, påfylld med energi och nya vänner. Musiken fanns fortfarande kvar i min kropp, som kändes rätt avslappnad trots att jag stått upp i så många timmar och fotat. Bilderna från själva konserten blev sådär… men bilderna bakom scenen blev bra, några väldigt bra till och med. Det var ett väldigt tacksamt gäng att hänga med, där alla är nära vänner och jobbar för en gemensam sak. Så hjärtliga och inkluderande. En otroligt härlig dag helt enkelt. Det gör jag gärna om!

Jag är så otroligt glad att jag fick hänga med alla de här härliga människorna. En fin dag att lägga nära hjärtat i minnesbanken 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Nu skrek plånboken AJ!

september 19, 2022 Marlene Kommentarer 10 kommentarer

Ni som hängt med här på bloggen vet att jag har en rätt stor oro för hösten och vintern vad det gäller ekonomin och världsläget. Jag orkar knappt tänka på hur vi kommer att få det…

Jag tänker såklart på kriget i Ukraina, men även på att maten blir dyrare, bränslepriserna som stiger och såklart på elpriserna som redan i vintras hade nått vår smärtgräns och nu tydligen ska bli ännu högre. Och jag tänker såklart på covid och vad som händer om smittan återigen ökar.

Riksdagsvalet har lixom bara funnits där och för första gången på över 20 år har jag inte jobbat en enda sekund på något sätt och inte räknat en enda röst. Såklart önskar man att den nya regeringen ska åstadkomma underverk, men ingen förväntar sej nog det… läget är lite som det är och svårt att göra något åt… men visst elpriserna måste ju gå att få ordning på kan man tycka.

Hur som helst. Min oro har varit stor, sådär så jag faktiskt haft lite ångest och inte mått helt bra. Såklart har vi funderat på vad vi kan göra åt vår ekonomi och då är det ju elen som påverkar mest. Så vi gjorde slag i saken! Vi tog kontakt med vårt elbolag och beställde solpaneler! Nu är det ju väldigt många som haft samma tanke, så väntetiden är rätt lång för installation.

Men vi hade tur! Vi sa att vi är tillgängliga när som helst och i fredags kom ett återbud och den tiden fick vi. Så redan idag blir det installation av panelerna! Men alla dokument är inte färdiga, så de kan inte kopplas riktigt än, men snaaaart.

I vinter kommer vi kanske inte att känna någon skillnad i plånboken, om det inte blir en väldigt solig vinter, men nästa år kommer det att göra stor skillnad. Får vi hoppas… den där plånboken skrek högt när jag skrev under avtalet, men det höjer värdet på huset och ska betala igen sej på typ 5-6 år. Ännu snabbare om priset går upp ännu mer.

Jag tycker att vi var lite sena på bollen, hade vi varit smarta hade vi såklart fixat detta redan i våras. Men men… nu är det iaf gjort. Och tydligen är vi inte så sena ändå, av våra 38 hus i området är det bara två som har solpaneler, jättekonstigt tycker jag. Men de kanske också precis har beställt, så står vi där allihop snart med gubbar på taket som skruvar solpaneler för glatta livet.

Jag hoppas verkligen att vi tagit rätt beslut och att det lönar sej. Det handöar ju om väldigt mycket pengar. Men det är lixom det vi kan påverka, förutom att se över matkostnader och sånt – men det gör vi ju alltid. I värsta fall får vi väl bomma igen huset och bo i husbilen.

Hur tänker ni om kommande vinter? Har ni också investerat i solpaneler?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vad händer? Är ni också oroliga?

juni 16, 2022 Marlene Kommentarer 3 kommentarer

Elpriset är galet, bensinpriset likaså, livsmedelspriserna skjuter i höjden, räntorna ökar, det är långa väntetider på pass och hysteriskt långa köer på Arlanda. Vad är det som händer?

Redan förra våren läste vi att det skulle bli knepigt med pass efter pandemin. Våra pass hade slutdatum i augusti -21, så vi passade på att boka passtid direkt när vi hörde ryktet. Då var det 6-8 veckors väntetid, men sedan fick man de nya passen redan efter 4-5 dagar. Detta fixade vi alltså förra sommaren och det känns nu som om vi gjorde ett riktigt smart drag faktiskt.

När vi åkte till Spanien på nyårsafton var vi också förvarnade om kötiderna. Vårt flyg skulle gå vid 7 och Vingresor rekommenderade att man skulle vara där minst 4 timmar innan avgång, så vi åkte dit med sista pendeltåget strax efter 1 på natten och det var nog rätt smart. MEN! Trots att vi var där tidigt och nästan först i kön, så funkade inte bagage-drop och det kom ingen personal till incheckningen förrän knappt 2 timmar avgång… och ingen jobbade i säkerhetskontrollen heller…så det blev rätt stressigt att komma igenom allt ändå till slut. Att resa just nu känns lite som ett lotteri – ska man hinna med planet eller inte… Så det är rätt skönt att inte ha en resa bokad faktiskt.

Under kaoset i höstas missade vi att binda vårt elavtal och åkte på, som många andra, orimliga summor på elräkningen. Från 3-4000 vintertid, blev det 8-9000 PER MÅNAD… aj sa plånboken. Så nu väntar vi bara på att det ska bli en rimlig nivå på elpriset, så vi snabbt som ögat kan binda det inför vintern. Än har det inte varit ett dugg förmånligt, och blir det kanske inte heller. 9000 har jag dock ingen som helst lust att betala igen, så det måste verkligen komma en bra deal.

Bensinpriset då? Bensinpriset har vi inte särskilt ont av, vi tankar lilla bilen kanske varannan månad så det är ingen större grej. Just nu pytsar vi bara i 15-20 liter när vi tankar, eftersom vi knappt kör något. Dieseln däremot… Husbilen drar iofs inte mer än knappt en liter milen, men det blir ju några mil. Men det är dock inget som hindrar oss från att åka iväg, hellre sparar vi in på annat.

Det vi märker mest är hur livsmedlen ökar i pris. Nån sa 8 % bara senaste månaden, jag vet inte om det stämmer. Vi veckohandlar och det blir nästan samma saker varje gång och då ser man tydligt att saker blivit dyrare. Tillsammans med el- och dieselprisökningen känns det rejält i plånboken. Nu har vi nästan inga lån kvar, men visst sjutton börjar man ändå fundera på hur det ska gå om även räntorna chockhöjs. Då tänker jag främst på alla ensamstående och många äldre som kanske redan dragit in på det mesta. Eller de som köpte bostad under pandemin, när priserna var rätt höga. Jag tror att många kommer att få det svårt ekonomiskt.

Vi lever rätt billigt, inte snålt – men vi tänker oss för ganska mycket. Vi kan spara lite varje månad, men inte om elpriset fortsätter att ligga så högt som i vintras. Då får vi istället ta av vårt sparande och det skulle man ju gärna vilja använda till annat. Som en resa… Martin fyller 50 och tanken är att vi ska åka på en Västindienkryssning strax efter nyår. Än så länge håller planen, hoppas den gör det i längden också.

Allt känns rätt osäkert kring det som händer i Sverige just nu, det känns lite oroligt faktiskt. Å då har jag inte ens nämnt kriget i Ukraina Hur känner ni?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Fick du också vänta?

juni 2, 2022 Marlene Kommentarer 11 kommentarer

Senaste dagarna har särskilt radio pratat om hur kompisar på besök får vänta på rummet medan familjen äter. Jag känner igen det och har funderat lite mer på detta.

Jag är född i januari 1970 och växte alltså upp på 70- och 80-talet. Vi bodde i ett radhusområde med mängder av ungar i alla åldrar. Jag bodde på nr 20 och de jag umgicks mest med bodde på 34 och 26, ganska nära alltså. Alltså borde det ju inte vara så svårt att springa hem och äta kan man tycka, ändå var man ofta hänvisad till kompisens rum medan de åt. Men så var det inte hos oss, hade jag en kompis på besök så nog sjutton fick de äta.

Det vanligast var dock att man lät kompisen vänta på sitt rum och det var lixom inget konstigt, bara som det var på den tiden. Kanske fortfarande, jag vet inte? Mina ungar har ofta haft kompisar med hem och alla har fått mat.

Hur som helst… jag har några teorier om detta. På 70 och 80-talet var middagstiden helig. Man åt vid 17.30 så man skulle hinna titta på barnprogrammen som började strax efter. Det var ju på den tiden då det man skulle se på tv var just precis då, annars missade man det. Stenåldern alltså 🙂

Så kanske handlade det om att det var den tiden på dagen då familjen hade sin enda chans att träffas och umgås? Att tillsammans varva ner och avsluta dagen på ett bra sätt. Kanske?

En annan teori är att man inte ville stå i skuld. Om någon bjuder ens unge på mat måste man själv göra detsamma. Och marginalerna kanske inte var jättestora? En extra mun någon gång då och då kanske var ok, men om kompisarna alltid ses hos bara den ena och ofta, eller är fler än en, kan det ju bli ganska kostsamt i längden.

Eller också kanske man helt enkelt inte tänkte så mycket… det var lixom bara så att man åt hemma hos sej och var en kompis på besök så var det så, den fick vänta. Jag vet inte…

Jag kommer ihåg att det var ett äventyr de få gånger man faktiskt blev bjuden på mat hos en kompis. Det var ju jättespännande att se vad som ställdes på bordet och hur det funkade hos just den familjen. Särskilt när man fick smaka maten hos någon av de få utländska familjerna i närheten. Vi hade en familj från Österrike, en från Tyskland och en från dåvarande Jugoslavien, Kroatien tror jag… jättegod mat!

Hemma hos oss bjöd vi alltid, bara den som tackade nej fick sitta kvar på rummet och vänta. Vi hade det absolut inte gott ställt, men en extra tallrik fanns alltid. Och likadant har det varit hemma hos mej sedan jag fick eget. Självklart ska alla äta! I vissa fall vet jag att några av ungarnas kompisar ätit sitt enda mål mat för dagen tillsammans med oss.

När Martin fick höra detta kom han ihåg hur konstigt han tyckte att det var när han kom till Sverige som 8-åring. I de svenska familjerna fick han vänta på rummet, men i de utländska familjerna var han välkommen till bords. Som icke-svensk liten kille, men nytt språk och ny kultur måste det varit jättekonstigt. Är detta en kulturell skillnad kanske?

Vad säger ni? Fick ni vänta på rummet? Vad är er teori?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

3 historiska böcker

mars 31, 2022 Marlene

Jag är väldigt intresserad av andra världskriget och förintelsen, men även tiden efter kriget och relationer mellan olika längder. Jag försöker läsa allt som har med detta att göra och just nu känns de böckerna mer aktuella än någonsin.

Det är främst livsöden jag fastnat för, från alla olika sidor – kanske för att förstå, men det kommer man ju aldrig att göra. Men så länge det kommer nya böcker fortsätter jag att läsa, så är det bara!

Här är tre historiska böcker som jag grottat ner mej med senaste tiden. Ett par har jag sträckläst, en var lite mer svårläst. Det tar lite längre tid att läsa faktaböcker tycker jag, man behöver lixom suga lite mer på orden för att förstå bättre. Den första handlar om förintelsen, den andra om relationerna mellan olika länder där Sverige har en del att tillföra och den sista om en särskild grupp kvinnor, både i kriget och tiden efter.

Så förråddes Anne Frank – Rosemary Sulivan

Jag vet inte hur många gånger jag läst olika upplagor av Anne Franks berömda dagbok eller ens hur många olika det finns. Första gången var jag kanske 10 år och var sedan helt fast i allt som hade kring Förintelsen att göra. Jag hoppas och tror att alla känner till Anne Franks berättelse och hur hennes judiska familj gömde sej undan Nazisterna.

Fler än jag har såklart frågat sej hur de blev hittade. Vem förrådde dem? Det har man kunnat reda ut nu, pga bla ny DNA-teknik, mer sofistikerade undersökningsmetoder och ett speciellt internationellt team.

Teamet har gått igenom tiotusentals dokument och intervjuat mängder av personer som på något sätt levde nära familjen Frank. Tillsammans har de lyckats återskapa dagarna som ledde fram till familjens arrestering och kommit fram till en ny slutsats. Läsaren får samtidigt en inblick i hur det var att leva i en ockuperad stad där aldrig kunde vara säker på vem som går att lita på.

De är en skrämmande läsning, så fruktansvärt obehaglig att den inte går att ta in. Det är mycket fakta men ändå inte hyfsat enkelt att förstå. Jag kan inte ens föreställa mej hur det var att inte kunna lita på någon och ändå vara tvungen att lägga sitt liv i andras händer. Vi får verkligen aldrig glömma!!!

Den gyllene tråden

Detta handlar mer om relationer än om krig. Jag kan absolut ingenting om Dag Hammarskjöld liv, men jag vet ju att han hör till Sveriges historia och jag ville veta mer – därför började jag läsa ”Den gyllene tråden”. Hammarskjöld är främst känd för att han var FN:s generalsekreterare och dog i en flygplanskrasch i djungeln 1961. En olycka, konstaterar den Nordrhodesiska haverikommissionen, men alla är inte övertygade.

Många vill se honom misslyckas, många är fiender och i den här boken får vi veta vad som faktiskt hände. Ravi Somaiya har gjort en noggrann kartläggning av nya och gamla bevis och kommit fram till att kraschen utanför inte var en olycka.

Det är väldigt mycket fakta, men man får en rätt tydlig bild över vem Dag Hammarskjöld ändå var och hur hans liv var. Massor med matnyttigt om vår egen historia och hur viktigt Sverige faktiskt varit i världspolitiken. Vi har rätt många viktiga personer i historien som kommer från Sverige.

Intressant, men ganska jobbig läsning. Jag kunde inte plöja boken utan tog lite i taget och varvade med lättare böcker.

Svenska SS-fruar – med uppdrag att föda ariska barn

Bara jag såg titeln var jag fast. Menade man på riktigt att det fanns kvinnor som hade i uppgift att föda barn till Hitler? Japp, precis som man säger att det just nu finns kvinnor vars uppgift är att föda barn till IS… Detta var jag såklart tvungen att veta mer om, hur makabert det än låter.

Det fanns alltså kvinnor som ville bli hustrur till tyska SS-män, med uppdrag att föda flest möjliga ariska barn åt Adolf Hitlers Tredje rike. På så sätt skulle kvinnorna med kropp och själ bidra till att säkra nationalsocialismens långsiktiga existens.

Ett 20-tal av dem var svenskor, och deras äktenskap en hemlig statsangelägenhet. Kvinnorna skulle ha vissa egenskaper och undersöktes nog för att få ok att gifta sej in i SS. De behövde alltså bevisa att de var goda nationalsocialister, rasrena, genetiskt perfekta – och utan judiskt påbrå såklart! Det var väl kanske det viktigaste av allt.

Fem av kvinnorna får man följa från det att de träffar sin tilltänkte, processen för ”godkännande”, giftermålet, barnafödandet och sedan livet efter kriget. Otroligt intressant! Men även väldigt konstigt… En mycket läsvärd bok som må se tjock och tung ut, men väldigt intressant. Läs den om ni bara är det minsta intresserade av ”Tredje Riket”.

Tre rätt knepiga böcker, men intressanta och kanske framförallt viktiga att läsa för eftervärlden. Detta är ju en del av vår historia, som inte får glömmas bort.

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Vackra Bukovel i Ukraina

februari 25, 2022 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

Det är svårt att ta in det som händer i Ukraina just nu. Total obegripligt att det är krig i ett land så nära och att detta i absolut värsta fall kan leda till ett tredje världskrig. Jag vågar inte ens tänka tanken… Istället tänker jag på när jag hade förmånen att följa med på en resa till ett land som jag knappt visste någonting om.

Jag kommer inte ihåg jättemycket om själva syftet med resan, men det var med ett ungdomsförbund och jag åkte som en slags vuxen ledsagare. Förr har jag varit med och föreläst bla om svenska insändarsidor och att helt vanliga människor får skicka in texter med egna åsikter som kan publiceras i dagstidningar. Det var ju inget som var möjligt i länder som tex Belarus (då Vitryssland) eller Ukraina och de hade svårt att tro på det jag berättade. Jag kommer inte ihåg om jag höll den föreläsningen i Ukraina, kanske…

Hur som helst så var det vinter, januari -00 eller -01 tror jag, och svinkallt. Vi mellanlandade i Warszawa som är perfekt för mellanlandningar eftersom det är så enkelt att ta sej in till stan om man vill och har tid. Den här gången bytte vi dock direkt till propellerplanet som skull ta oss till Lviv. Vi landade på en flygplats med den pampigaste ankomsthall jag någonsin gått in i. Det var tydligen ett gammal palats och kristallkronorna hängde kvar i taket. Jag minns att det stod militärer överallt och att vi inte fick fota.

Utanför flygplatsen var det massor med folk och vädret kände vi igen. Stockholmslask. Med andra ord grått, tråkigt och blött. Vi hann inte se så mycket innan vi satt i en minibuss och där skulle vi sitta en stund. Målet var Bukovel, knappt 25 mil bort och på vägar som var rätt dåliga på den tiden, kanske fortfarande? Så det tog väl 5 timmar har jag för mej, innan vi installerades i en internatskola eller nåt sånt. Man glömmer en hel del när det gått 20 år…

Det var svinkallt även inne på rummen, så vi trängde ihop oss 3-4 stycken i vårt rum. Jag minns att sängarna var bedrövliga, men att utsikten från vårt fönster var helt fantastisk. Det gick en bäck utanför och vi kunde se hoppbackar tvärs över vägen. Det låg ett litet centrum i närheten, det var det enda som fanns – idag är Bukovel känd för sina fina SPA-anläggningar. En dag kanske man kan åka tillbaka och kolla in dem?

Bukovel ligger vid Karpaterna och en av dagarna åkte vi upp med linbanan så långt vi kunde. Helt fantastiskt och man kunde se ända till gränsen till Rumänien. Även om linbanan knakade och inte kändes helt säker så var det en riktigt häftig utflykt. Någon berättade att när man åker upp på våren blommar träden och det är nästan som att i Astrid Lindgrens Körsbärsdal. Nu var det vitt vitt vitt.

Man höll på att bygga ett resort när vi var där, med jättefina timrade stugor precis nedanför hoppbackarna. Vi stannade för att titta in i en av dem när en äldre man kom ut i bara underställ, tog skidorna under armen, GICK upp för en ena hoppbacken, swischade ner med perfekt landning och gick hem igen. Asså, va? Vi fattade knappt vad vi sett.

Jag har ända sedan vi var där sagt att jag skulle vilja åka tillbaka, men en varmare årstid. Kanske med husbilen. Jag hade gärna velat se hur resortet sett ut som färdigt och sett mer av landet. Det lilla jag såg var ju så fint. Men nu vet man ju ingenting… Vad händer nu? Vad finns kvar när allt är över? När kan man åka dit igen?

Hjärtat blöder för Ukraina, mina tankar går till alla som finns där just nu.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Så svårt!

februari 21, 2022 Marlene Kommentarer 7 kommentarer

Sedan september har vi pendlat mellan hopp och förtvivlan. Stroken min svärmor fick tog all form av värdigt liv, det var väldigt svårt att se henne plågas. I torsdags somnade hon stilla in och hennes kropp fick äntligen frid.

Vi har varit beredda så länge, men när telefonen ringde på torsdagförmiddagen var vi det ändå inte. Jag hörde inte ens att Martin fick telefon, utan pysslade med mitt. När han kom ner för trappen hörde jag på stegen att något hänt och när han sa ”Nu är det över” förstod jag direkt.

Att ingen av oss var hos henne kändes såklart inte bra, men hon somnade in medan hon tittade på tv och var omgiven av personal som hon tyckte om. Strax innan hade hon påkallat en av sköterskornas uppmärksamhet och tagit denne i handen. När samma sköterskan tittade till henne en kort stund senare, var det över. Kände hos på sej att det var dax att ta avsked? Kanske…

Vi ville såklart inte att svärfar skulle få beskedet via telefon, så vi skyndade till honom så fort vi kunde. Han bor bara ett par minuter bort. Hur lämnar man ett dödsbud på mest skonsamma sätt? De har levt ihop i 50 år! Hur överlever man att bli ensam kvar efter så lång tid tillsammans?

Innan Martin och svärfar åkte till vårdhemmet fick jag i uppgift att ta reda på vad som händer nu. Hur gör man och i vilken ordning kommer saker och ting. Vad sker automatiskt och vad måste vi göra själva? Så jag började googla. Varför finns ingen enkel manual på sånt här? Jag ska nog göra en här på bloggen sen när jag vet. Det är ju skitsvårt att stå som nära anhörig och försöka förstå något, samtidigt som man precis fått ett dödsbud. Särskilt om döden kom snabbt och överraskande. Nu gjorde den ju inte det för oss, ändå är det knepigt.

På Fonus sida stod iaf en del. Så när Martin och hans pappa kom hem igen satte de sej och fyllde i allt de kunde och snart ringde en person upp och de bestämde tid att träffas. Men det är så många frågor. Man ska välja kista, blommor, typ av begravning, annons, kremering… nu visste vi exakt vad svärmor önskade. Tack o lov, det gör allt mycket enklare. Men ska man ha en särskild urna om man vill strös i en minneslund istället för att urnsättas? Det står det inget svar på…

Dagen efter tömde vi rummet på boendet. För att ha det gjort lixom. Vi hade längre tid på oss, men det kände skönt att kunna bocka av en så stor sak. Å då kom fler frågor; bouppteckning, bodelning, deklarationen… vem meddelar vem? Hur lång tid tar allt?

Svärfar sa direkt att han ville byta sin trerummare mot något mindre. Så nu har hela helgen gått åt till att plocka hos honom. Först gick vi igenom alla kläder och lämnade massor till secondhand. Sedan har vi fortsatt med allt som ska slängas och varit flera vändor till sopen. Igår höll vi på i sju timmar och var helt slut på kvällen. Idag har vi inte hållit på lika länge, men är slut ändå. Idag har vi börjat gå igenom alla köksgrejer och satt ut mängder med annonser. Lite har vi faktiskt redan sålt, men massor är kvar.

En himla tur att det är dax för loppis snart. Söndagen 6/3 kl 11-14 i Tumba Gymnasium. Kom och fynda!

Min svärfar är inte alls sentimental och fastnar inte i saker, det gjorde däremot svärmor. Han vill inte spara någonting och kan tänka sej att bo väldigt litet, bara det är nära oss. Så vi tar skåp för skåp, hylla för hylla, han bestämmer och vi hjälper till att ta bort sakerna. Det får gå i den takt det går.

Det är sorgligt, men känns ändå bra att kunna hjälpas åt. Det är alltid sorgligt när en älskad person går bort, men just nu är det en lättnad att veta att svärmor inte lider längre. Hennes situation var viktigare än vår, vi är ändå hyfsat ok. Men just nu önskar vi att husbilen hade en extra säng, så vi kunde ta med oss svärfar på våra resor. Vi vill inte gärna lämna honom ensam en längre tid. Får se hur vi löser den biten.

Humöret går lite upp och ner, det är ju så med sorg, men mest är vi bara trötta. Det är så mycket man måste ta tag i och man vet inte ens var man ska börja. Jag hoppas att lite klarnar när Martin och hans pappa träffat begravningsbyrån, de kan ju sånt här. Men varför finns det inga enkla manualer? Var ska folk i kris vända sej?

Det enda vi egentligen vet är att en begravning ligger 3-4 veckor bort i tiden och kostar minst 25 000. Bara det är ju helt galet! Och att det tar minst 8 veckor innan skatteverket ens börjar med ens ärende. Det är alltså dyrt med begravning och allt pappersarbete tar lång tid. Resten ska jag ta reda på längs vägen… sen blir det en manual!

Mitt råd till er alla just nu är att prata med era nära om hur ni ser på begravningar. Vill ni kremeras, ska det vara kistbegravning och minnestund, strös i minneslund eller urnsättas? Fyll i Vita Arkivet, för säkerhets skull.

Hur ser ni på donationer, fyll i donationsregistret. OM ni skulle hamna i samma situation som min svärmor och inte kunna förmedla era önskningar, berätta för någon eller skriv ner om ni vill återupplivas till varje pris eller ej, vem som ska föra er talan mm mm. Fyll i en framtidsfullmakt, den gäller inte överallt – men på många ställen. Prata med er bank om ni vill vara helt säkra.

Skriv ner konton och lösenord. Till banken, till er telefon och konton på sociala medier. Lista prenumerationer. Underlätta så mycket ni bara kan för den som är kvar. Skriv testamente och se till att ha alla papper i ordning. Spara till begravningen om det går, låter makabert – men de anhöriga kanske inte har de pengar som finns för att kunna uppfylla era önskningar. Å börja rensa! Ni behöver inte alla saker som ni har, jag lovar!!!

Det snurrar i min skalle just nu. Allt är så svårt! Det är första gången jag är inblandad på så nära håll, men jag vet ju att det blir fler tyvärr. Så jag kommer att återkomma i ämnet fler gånger. Ni är välkomna med tips och råd, ni som gjort detta förut.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube