Bläddra efter
Etikett: politik

Så fult gjort!!!

Så fult gjort!!!

Igår var vi inbjudna till Teater Moment i Bagarmossen för att se genrepet av Revisorn. En VÄLDIGT fri tolkning av Gogols pjäs kan man nog säga. Jag som älskar musikal, fars och annan scenkonst såg fram emot besöket – men hade ingen aning om vad som väntade mej. Det här med seriös, klassisk teater är inget jag kan eller är van vid. Men precis som med allt annat vi ser så hade jag öppet sinne.

Vi slog oss ner i caféet när vi kom, Martin kom direkt från jobbet så vi träffades där. Strax efter 19 blev vi insläppta i salongen. Jag blev direkt imponerad av de sköna stolarna! Små förortsteatrar brukar ha gamla, hårda biostolar av sämre kvalitet. Men de här var mjuka, sköna och riktigt fräscha. Lite låga kanske för Martins långa ben, han fick sitta lite på tvärsan.

Framför oss hade vi två äldre män, som vi redan innan hörde prata ganska högljutt ute i cafet. Deras missnöje fanns redan från början kan man väl säga. Brevid oss satt två kvinnor något äldre än oss. Många hade tagit ett par glas innan i cafét och mådde rätt bra. Föreställningen satte igång och inom 10 minuter SNARKADE ena mannen framför oss och kvinna brevid mej sov också gott. Pjäsen hade inte ens satt igång! Så de kan inte skylla på att det var tråkigt ens! Så jäkla fräckt och oförskämt!

Genrepen är gratis och för särskilt inbjudna. Ofta får ensambeln bjuda in sin familj ocj sina vänner. Att då se två personer somna direkt när lyset släcks gör mej otroligt illa till mods. Jag hoppas den som bjöd in dem aldrig gör om det! Efter pausen hade båda sällskapen gått därifrån, så himla dåligt stil!

Jag hade som sagt var ingen aning om vare sej Revisorn eller Gogol, men det spelade nog inte så stor roll. Jag fattade rätt snart att det handlade mycket om politik, teatrarnas framtid och vårt samhällsklimat i stort. Hur blir det för oss alla om vi får en extrem regering som börjar styra och ställa med fascismliknande lagar? Intressant, provocerande, nyttigt och lite obehagligt. Skådespelarna gjorde ett otroligt bra jobb med att föra berättelsen framåt, även om den i mitt tycke kunde kortats något. Tre timmar inklusive paus är lite för mycket för min smak. En föreställning som helt klart är värd att se och man somnar absolut inte!!!

Vad jag funderade efteråt på var hur den kommer att tas emot. Det är en hel del kritik mot bla våra främlingsfientliga partier. Kommer ensambeln att gå säker? Kommer teatern vara hel hela spelperioden? Det är helt sjukt att jag ens ska tänka såna tankar, men så är det ju i dag. Den som kritiserar vissa åsikter får lida för det på olika sätt. Jag hoppas verkligen inte att mina farhågor blir sanning…

För det här är något som måste fram! Vi måste våga se och höra vad som skulle kunna hända vid nästa val om ”fel” parti kommer till makten. Se gärna Revisorn på Teater Moment i Bagarmossen och berätta sedan vad du tyckte och vilka funderingar du fick med dej. Den har premiär ikväll  🙂

Härliga människor!

Härliga människor!

Även idag har jag sprungit mellan pr-byråerna som en galning. Jag skulle egentligen bara besöka ett par stycken, men äntligen fick jag lite medvind och energi och körde hela pr-rundan på en gång. Så jag lyckades besöka hela 11 ställen och träffade så otroligt trevliga människor!

Jag har sett så fina saker, tagit mängder med bilder, pratat med massor med representanter, berättat om magasinet, knutit en massa bra kontakter och fått motion så det räcker för resten av veckan. När man träffar så många olika personer på så kort tid, märker man hur många som har helt fel jobb eller som är helt rätt för sitt jobb.

När man kommer till en pr-byrå presenterar man sej i dörren och blir oftast uppskriven på en lista, så de har koll på vilka som eventuellt kan tänkas skriva om deras produkter. Oftast blir man sedan visad runt av en representant och får veta allt om nästa säsongs nyheter. Oftast alltså. Då är allt toppen och man känner sej välkommen och skriver gärna om allt fint man ser. Men ibland är det ingen som ens noterar att man kommer, ingen som visar runt eller berättar om sakerna och knappt någon som svarar på ens frågor. Då är det lixom inte lika kul att skriva om grejerna, även om det är intressanta pryttlar. Men detta är ganska ovanligt. Det var nog bara två ställen som var så medan resten var väldigt glada, trevliga och hjälpsamma. Så nu har jag massor att skriva om!

Intressanta grejer är enkelt att skriva om, så är det! Så direkt när jag kom hem laddade jag ur alla bilder, över 500 på två dagar… och jag visste precis var jag skulle börja! Det som ligger närmast mitt hjärta; Afrika! Så imorrn kan ni läsa på Du i Fokus om Emma Israelssons välgörenhetssmycke till förmån för Panzisjukhuset i Kongo. Dr Mukweges otroligt viktiga arbete för att hjälpa barnen och kvinnorna som blivit utsatta för sexuellt våld. Missa inte det! Alla kan hjälpa till!

Emma är bara en av alla fina människor jag träffat de här senaste två dagarna och som amvänder sin talang till att hjälpa. Flera av pr-byråerna har dessutom gjort sitt för att bidra till välgörenhet. Hanna Liska PR gav fem kronor för varje bild som taggades med #nobeförbris till BRIS. Presskontakterna gav en summa för varje mailadress som skrevs ner i en gästbok och någon annan tio kr till någon annan organisation för varje besökare som kom under dagen. Det är alltså ganska många som försöker bidra och göra vår värld lite bättre. Det finns alltså hopp!

Imorrn är det också fullt upp! Då ska jag i bästa fall hämta begagnade mobiltelefoner från en butik som ska skickas till Gambia. Äntligen kan Smile få en ny bättre fungerande telefon, den han har nu fick han av oss för tre år sedan och den fungerar sådär. På tisdag åker en vän till Gambia och lämnar över telefonen till honom eller Linda. Kära Linda får greveost och grovt bröd som hon längtat efter  🙂

Så många som hjälper till att hjälpa. Det samlas pengar på olika sätt, till olika organisationer. En butik erbjuder oss telefoner, vi får hjälp att leverera telefonerna och även hjälp att hjälpa på plats av Linda. Det finns goda människor i vår värld som verkligen vill gott. Ibland kan man tvivla, men just idag känns det väldigt bra i hjärtat.

På välgörenhetsfest med Carola

På välgörenhetsfest med Carola

I onsdags var vi inbjudna på fest i Östermalms Saluhall. Det var 5-årsjubileum för Saluhallens tidning, men man passade också på att dra igång flera välgörenhetsauktioner till förmån för Barncancerfonden i samarbete med Lauritz.com.

Alla var absolut inte där, men många av den välkända kändiseliten och mest anmärkningvärt flera som inte brukar vara ute på galej. Konfrencier för kvällen var Arne Weise som berättade lite om Saluhallens egna kändisar. Martin Ljung handlade ofta här och numera är det Erik Gadds ”vardagsrum”. Weise intervjuade Erik Lallersted, eller vem det nu var som intervjuade vem… det var lite oklart ibland. Erik Gadd spelade några av sina mest omtyckta låtar och stämningen var otroligt mysig och vänskaplig hela kvällen.

Vi fick god mat från Lisa Elmqvist, fisk och skaldjur rakt igenom, förstås! Den som ville fick gott vin att dricka till eller äppelmust, som jag valde. Till dessert fick vi smaka en otroligt fin tårta, som var fyra våningar hög. Det var en chokladsensation och en riktigt sockerbomb! Medan vi åt pratade vi med vårt bordssällskap som bla drev Östermalmstidningen. Det var en lagom stor skara inbjudna som gjorde att man hann prata med ganska många och verkligen se alla som var där.

När vi ätit upp och lyssnat klart på Weise och började plocka ihop oss för att gå, dök ett större sällskap upp med ett välkänt ansikte i spetsen. Det var Carola som kom dit, tillsammans med kanske 7-8 andra personer i varierande åldrar. De satte sej lite längre bak i lokalen och bjöds på mat och dryck. Lilla Zoe var trött och låg över en axel och småslumrade. Ni kanske har hört om detta? Carola har upplåtit sitt hem till flyktingar och dem tog hon nu med på fest. Tänk vilken otrolig uplevelse för dem! För oss alla faktiskt. Den kvinnan har hjärta, så är det bara! Det här var inget hon gjorde för att få publicitet eller uppmärksamhet, hon kom ju inte förrän pressen och media gått hem. Jag hoppas verkligen att de alla fick en fin kväll som de kan minnas länge. Ni kan se några bilder på hela gänget här. Eftersom temat för festen var just välgörenhet, så tycker iaf jag att det passade bra in.

Under kvällen startade Lauritz.com auktioner som pågår tom 19/10. 48 auktioner med allt från biljetter till olika teatrar, tennisträning med proffs, lunch med Weise och konsertbiljetter. Även om ni själva inte har råd att bjuda, så får ni gärna sprida detta vidare. Allt pengar går direkt till Barncancerfonden, som inte får ett öre från staten som många andra får.

Vi hade en kanonmysig kväll! Det tror jag att de allra flesta hade, det såg iaf ut så. Det är inte jätteofta man ser Hence Z, Christina Schollin, Lallerstedt, Grete Philipsson och Gaby Borglund ute i vimlet. Å det är definitivt inte varje dag man ser Carola med ett helt gäng inneboende komma på fest. Jag är så glad att vi fick komma, det var länge sedan jag hade en så härlig känsla i magen efter en fest. Tack Daniel och Subito för en otroligt härlig kväll! Nu hoppas vi att auktionerna drar in riktigt mycket pengar till Barncanderfonden!

Morgan Alling ger kärlek!

Morgan Alling ger kärlek!

Morgan Alling är lite överallt just nu. Ni som missade hans ”Mission” på SVT i måndags, bör se reprisen eller kollat in SVT Play. Inte bör – MÅSTE! Det han gör i programmet är så oerhört viktigt. Det borde finnas en Morgan i varje klass och tyvärr även på varje arbetsplats. Mobbing är ju tyvärr inte något som enbart finns i skolor, utan på de flesta arbetsplatser också. Barn gör som vuxna gör…

Men han är inte bara på tv, just ikväll har Morgan nypremiär på sin show En föreställning om kärlek. Har ni inte sett den så är det också något ni MÅSTE göra och har ni sett den så kan ni göra det igen. Det gjorde jag! Jag såg föreställning för ungefär 2 år sedan och igår fick jag se genrepet inför kvällens premiär. Och ungefär allt som kan gå fel, gick fel – men det gör inget! Vi som var där fick en himla massa bonus kanske man kan säga, eftersom vi fick höra en del repliker två gånger och föreställningen blev lite längre än tänkt. Men vi fick också en massa extra skratt, pga lampor som strulade, ord som trasslade ihop sej och lite annat smått och gott. Det är det som är tjusningen med genrep  🙂

Morgan är en enda stor kärleksboll! Mycket i föreställningen går ut på hur han tog revansch på sin barndom, levde sitt drömliv och träffade sin drömkvinna men inte kunde ta emot hennes kärlek. Han berättar ärligt och naket om sin uppväxt, alla familjer han bott i, skolor han gått i och en massa annat. Det är komik och allvar, skratt och gråt och ibland fastar skratten i halsen och blir till gråt.

Mitt första minne av Morgan Alling är som sopgubbe i barnprogrammet Tippen. Mina barn älskade programmet och tillsammans sjöng vi alla låtar hela vägen ner till Öland på somrarna. För några år sedan började vi på alllvar fundera på att bli kontaktfamilj/familjehem och då kontaktade jag honom på facebook för att be om råd. Om det är någon som vet hur man ska vara och hur man inte ska vara som ”fosterfamilj” så är det väl han, tänkte jag. Men jag fick faktiskt inte så många tips, det var mer ”du märker hur du ska göra om du är rätt person”. Å precis så var det, vi fick vår lille pojke och gjorde som magkänslan sa till oss att göra. Morgan fanns med under hela processen och sedan dess har vi sett ganska regelbundet på olika sätt.

De flesta av oss har en särskild uppgift i det stora världspusslet. De flesta av oss kommer aldrig fram till vilken uppgiften är. Men Morgan har nog hittat sin, att motverka mobbing och stärka våra unga. Detta gör han på måndagar på tv. Och nu finns det alltså återigen chansen att se honom på scen, men bara fem gånger! Så passa på! Ni kommer inte att ångra er.

Gör nu som Morgan och sprid lite kärlek, det kan lixom aldrig bli för mycket  🙂

En knöl i bröstet

En knöl i bröstet

Igår var det återbesök på bröstcentrum, slutbesiktning trodde jag. Jag har inte haft några besvär alls efter min bröstförmisnkning, men en av ”sömmarna” är inte jättesnyggt avslut på. Det är som ett hörn som kläms i behån och eftersom jag inte har någon känsel där så kan huden klämmas hela dagen och bli en större skada med tiden. Och så har jag känt en liten knöl i en av sömmarna. Inget som oroat mej, jag har mest trott att det kanske är ärrbildning.

Min läkare konstaterade precis som jag att ena ärret inte är särskilt snyggt och att det kan bli värre och att det andra nog går att snygga till lite också. Så det ska göras efter nyår, under lokalbedövning eftersom jag helst inte ska söva i onödan. Jag hade ju lite svårt att vakna sist…

Så nämnde jag den lilla knölen och hon trodde precis som jag att det var en fettknöl eller död hud som lagrats under ärret. Ändå ville hon att jag skulle göra en mammografi när jag ändå var där. Så jag gick en trappa ner där man stod färdig och körde in mej i apparaten direkt. Vilken skillnad! Att göra mammografi med en E-kupa gör ONT, att göra mammografi med en C-kupa är ok. Nu var man iofs extra försiktig eftersom jag har alla ärr och fortfarande är lite ömtåligare än innan, men ändå!

Efter mammografin var det bara att kliva in i nästa rum, nu skulle jag göra ultraljud. För säkerhets skull. Här tog man det säkra före det osäkra och kollade upp mej och knölen ordentligt, trots att ingen egentligen trodde att det var allvarligt. Å när ultraljudet var gjort gjorde man även en biopsi på knölen, men ut ur den 15 cm långa nålen kom bara en vit massa. Så det var nog bara en körtel eller nåt som hade blivit inflammerad. Svaret kommer inom några dagar och när jag ska fixa till ärren, suger man bort knölen också. Ingen fara alltså.

Men tänk ändå vilken otroligt vård vi har i Sverige. Här kommer jag på en enkel kontroll och säger som i förbifarten att jag har en liten knöl. Å då kopplas alla varningslampor på och man kollar upp mej direkt på alla tänkbara sätt. Bröst och knölar tas verkligen på allvar, allt kollas direkt. Jag är förstås tacksam och bannar tanten brevid mej i väntrummet som var sur över att det kostade att göra nån undersökning som hon var inne för. Jag betalar gärna för vård, så länge den tar mej på allvar och hjälper mej.

En enkel liten besiktning blev alltså en massa akuta undersökningar och tog betydligt längre tid än det från början var tänkt. Men nu är allt kollat och även om jag inte var orolig innan, så vet vi att nu finns det absolut inget att oroa sej över. Jag ska fixa till ärren lite och suga bort knölen. Allt är ok!

Ogillar ogillaknapp!

Ogillar ogillaknapp!

Förslaget om en ogillaknapp på Facebook får mej att gå i taket! Måste man verkligen ha en särskild knapp för detta? Har vi inte nog med hat och mobbing i vår värld? Kan vi inte få en hjärteknapp istället som vi kan visa vår sympati med? 

Nu tycker säkert en och annan att det kan vara smidigt med en ogillaknapp när någon skriver om sjukdomar, borttappade katter och dödsfall. Men då funkar väl en hjärteknapp lika bra? Om inte bättre!  

Varför ska vi ha en särskild knapp för att visa vårt missnöje? Det gör ju vissa så bra redan nu, utan knapp… behöver vi förstärka vårt missnöje med en knapp som kanske andra kommer att må dåligt av. Hur kul är det att lägga upp en fin bild och få tummar ner? Hur känns det att lägga upp en bild på sej själv och se tummar ner? Hur mycket kommer den knappen att missbrukas och få folk med dålig självkänsla att få ännu sämre självkänsla?

Knappen behövs inte! Jag är rädd att den kommer att missbrukas och bli en ”mobbingknapp”. Inte bara för ungdomar, utan för oss alla. Vuxna är som bekant väldigt bra på att mobba de också. Jag hoppas att man får välja själv om man vill ha den på sin sida eller inte. Jag kommer INTE att ha den!

Vi behöver inte mer hat i världen, vi behöver kärlek! Ge mej en hjärteknapp!

Det här med stress…

Det här med stress…

Mitt liv för 20 år sedan…

Alla har någon gång känt sej stressade. Några av er har även mått dåligt periodvis av stress. Sen har vi en liten skara (som dock blir allt större) som blir sjuka av stress, dit hör jag. Det är så otroligt viktigt att se signalerna och lyssna på dem. Jag anser att vi alla har ett val när det gäller stress, även att inte välja kan vara ett val, även om det är ett ganska dåligt sådant.

Min situation var följande:
Jag var ensam med två barn, då runt 4-5 år gamla, tillsammans hade de 10 diagnoser och jag jobbade extra på 6 olika jobb eftersom det var omöjligt i den situationen att ha ett fast arbete. Jag blev uppsagd från två olika jobb eftersom det var för många läkarsamtal på arbetstid. Det var minst  2 läkarbesök i veckan och jag körde slalom mellan jobben, mej själv var inget jag överhuvudtaget hade en tanke  på att hinna med. Barnen fick bäst tänkbara vård, själv åt jag knappt. På kvällarna när barnen väl somnat satt jag med mina limpmackor och däckade sedan totalt. Under natten vaknade ena barnet ungefär varannan timme och kräktes. Så höll det på…

Jag kan inte säga att jag märkte vad som hände. Symptomen kom krypande och inte förrän jag en dag stod på Ica Maxi och inte hade en aning om hur jag kommit dit, än mindre visste hur jag hittade hem… så insåg jag att något nog var lite fel. Men jag tog inte signalen på allvar. Det var inte förrän Senior kom på mej med att sova, stående, medan jag strök som jag insåg att jag var sjuk och behövde hjälp. De var faktiskt han som sa det; mamma, du är nog sjuk. Jag gick till läkaren och blev sjukskriven direkt. Inte förrän tre år senare kunde jag fungera hyfsat igen. Hyfsat… inte bra…

Det här var fortfarande på det ljuva 90-talet, lyckopiller var inget man erbjöds direkt utan jag fick samtalsterapi. Superbra! Det hjälpte mej en lång bit på vägen. Men när jag var tvungen att byta terapeut så funkade det inte alls, vi passade inte ihop och det fanns ingen annan. Men då började bitar hemma att komma iordning, diagnoser föll på plats, barnen fick hjälp. När de började i skolan fick jag även några minuter för mej själv. Då sov jag. Jag mådde bättre och kunde fungera, men jag mådde inte bra.

Det är 18 år sedan jag gick in i den berömda väggen och jag har fortfarande sviter kvar. Jag fick förmodligen både sömnapné och fibromyalgi av stressen. Jag går väldigt lätt upp i vikt, har dåligt minne, vissa dagar funkar inte talet som det ska och jag tål inte stress. Idag vet jag mina begränsningar och lyssnar på kroppen så mycket jag kan. Och jag frågar mej; kunde jag gjort något annorlunda? Sjävklart! Men det såg jag inte då. Jag hade kunnat be om mer hjälp med barnen, kanske fler nätter för att verkligen få sova och vila knopp och kropp. Jag hade kunnat ta hand om mej bättre med lagad mat till mej (ungarna fick ju alltid hemlagat) och rörelse för kroppen. En och annan promenad under de där åren hade förmodligen gjort susen.

Om jag bara tagit hand om mej lika bra som jag tog hand om barnen och sett mej själv som viktig, så hade jag förmodligen haft ett helt annat liv idag. Hade jag gjort klokare val, eller valt överhuvudtaget, så hade jag varit friskare idag. För vi har alla ett val att ta ansvar över vårt liv och vår hälsa. Val. Hela livet består av val. Och ett av dem är att inte välja. Att bara låta tiden ha sin gång, som jag gjorde. Det är ett dåligt val. Att istället ställa krav på sin omgivning att se mej, hjälpa mej och ställa upp för mej är ett val – men det är svårt och kan vara obehagligt att göra. Att förändra sin arbets- eller livsituation är inte heller enkelt eller gjort i en handvändning – men ofta nödvändigt. Att prioritera sej själv! Att säga det till en mamma är som att slå någon på käften, det gör man bara inte! Men det måste göras! Vi måste prioritera oss själv och se oss själva som viktiga! Om vi inte respekterar oss själva, varför ska då andra göra det? Vi måste bli våra egna bästa kompisar och göra vårt allra bästa för att må bra. Hur ska vi annars orka finnas där för någon annan? Vad händer om jag faktiskt stressar ihjäl mej och dör ifrån mina små barn? Borde jag kanske gjort några nödvändiga val…

Jag ber er! Ni som känner att stressen nästan kväver er, att ni nästan drunkar i alla måsten och är så dödströtta att ni inte ens orkar sova. VÄLJ LIVET! Det är inte enkelt och det går inte snabbt, men det är värt både obehaget och tiden att få sitt liv tillbaka. Vill ni däremot hamna i min sits och ha ett liv där ni ha konstant ont, ett minne som sviktar, bedrövlig sömnkvalite och inte ens kunna klara ett jobb – ja, då kan ni fortsätta som ni gör. DET är ett dumt val!

C-kupan fyller 1år!!!

C-kupan fyller 1år!!!

Före, efter 1 vecka och nu.

För ett år sedan låg jag nersövd på ett operationsbord och fick min stora dröm uppfylld! E-kupan skulle bli en C-kupa! Något jag drömt om sedan 1995 ungefär.

3 timmar och 7,4 hekto senare skulle jag väckas. Det gick inget vidare… Jag hade urdåliga värden och reagerade inte när de försökte väcka mej. Det kunde slutat där, men tack o lov vaknade jag efter många om och men och allt slutade väl. Det var tydligen min sömnapné som ställde till det och som gör att jag helst inte ska sövas på ett långt tag framöver.

När jag väl kom till medvetande drog jag undan täcket direkt för att se resultatet. Så små!!! Perfekta!!! Jag var så otroligt lycklig!
Jag kan ärligt säga att det är något av det bästa jag gjort och att jag inte haft ont en enda minut. Förutom när jag sträckte mej lite för långt någon dag efter operationen. Läkningen gick bra och allt har funkat perfekt! 
Jag har alltså gjort en bröstförminskning, inte något lyft. När landstinget godkänner en förminskning får man det och inte något mer. Det syns också på bilderna nu, tyngdlagen har gjort sitt kan man väl säga. Lite häng har jag fått tillbaka, men det gör mej inget alls! 
Uppifrån, det jag ser, är ungefär detsamma som förut. Jag har ungefär samma klyfta, men slipper tyngden. Jag väger ungefär lika mycket på alla bilder, men vart efter brösten mjuknat så ser de också större ut. Ärren har bleknat, visst syns de, men mej stör det inte. Jag har känsel på nästan hela vänster bröst, men nästan ingen alls på höger. Det stör mej inte heller. På vänster sida syns ärret lite i nederkanten på behån, men det är det bara jag som ser – så det spelar ingen roll.

Jag har inte gjort detta som ett skönhetsingrepp, utan som en livsförbättrande åtgärd. Jag har blivit av med tyngden fram och på axlarna, nacke och rygg. Jag sover bättre och kan röra mej som jag vill, det är det som är viktigt! Att det är roligt att köpa kläder och att jag numera kan ha vilka kläder som helst är en bonus. Jag mår tusen gånger bättre i min kropp nu än för ett år sedan, det är det som betyder något. Och det är därför jag kan rekommendera detta till andra.

Det är värt den långa vägen att först gå ner i vikt, få remiss av husläkaren, träffa sköterska som ska godkänna ingreppet, träffa läkare, opereras och sedan läka. Att gå ner i vikt tog sin tid och sedan tog läkarkarusellen ungefär ett år. Gör man det privat går det snabbare, du kan väga vad du vill nästan och man kan få mer gjort efter sina önskemål. Landstinget kräver max bmi25 och tar hälften av storleken, punkt. 

Drömmer du, precis som jag gjorde, om en bröstförminskning så ska du absolut göra det! Under kategorin ”bröstförminskning” här vid sidan, kan du läsa allt om allt och se bilder vart efter. Har du fler frågor så är det bara att skriva en kommentar här under eller på min facebooksida så svarar jag så snabbt jag kan.

Det här var min dröm och mitt mål med viktminskningen. Jag lyckades och är mycket lyckligare. Något av det bästa jag gjort! Grattis lilla C-kupa på din ettårsdag 🙂

Behöver din hjälp!

Behöver din hjälp!

Som ni kanske kommer ihåg så hjälper vi en familj i Gambia. Jag bodde där på 90-talet och lämnade kvar mitt hjärta. När vi var tillbaka för några år sedan lärde vi känna Ismaila, vars familj vi sedan dess hjälpt på olika sätt.

Han och hans bror försörjer 13 personer tillsammans med mammans små odlingar. Övriga barn i familjen går i skolan, vilken man prioriterat. Det är en av anledningarna till att vi vill hjälpa dem. För att barnen ska kunna studera och få arbete i framtiden.
Vi har bla gett Smile, som han kallas, en mobil som han kan fota med och hålla oss uppdaterade. Igår kom det sorgliga bilder… Det är regnperiod just nu och ovädret har förstört familjens hus. De står utan tak och allt i huset är förstört. 
Nu behövs snabb hjälp! 13 personer står utan tak över huvudet och har inget mer än kläderna på kroppen. Jag har startat en insamling på min Facebook som hittills gett 1300 kronor, 500 har jag skickat över direkt.
Men de behövs mer! Så jag ber om hjälp från alla håll. Minsta korvöre är välkommet! Hör av er till mej via meddelande på Facebook eller mail mrinda@swipnet.se så får ni ett nummer att swisha över pengar till eller kontonummer. Vartenda öre går till familjen, inga mellanhänder tar något på vägen. De behöver tak, möbler, skolmaterial, mat och mycket annat.
Du kan göra stor skillnad med minsta lilla bidrag! 
Namnjakten går vidare…

Namnjakten går vidare…

I söndags hade vi varit förlovade i en månad. Fortfarande har vi inga ringar och vi vet inte vad vi ska heta som gifta, men vi har iaf ett vigseldatum!!! Alltid nåt  🙂

Martin
köpte fina blommor, jag är väldigt bortskämd med att få blommor. Varje
fredag kommer han hem med en ny bukett och nu blev det alltså en till på
söndagen. Ett hem blir lixom lite mysigare med färska snittblommor i en
vas.

Ringarna är på gång, vilken dag som helst nu…
det ska bli så spännande att se dem. Vi har ju bara en bild i huvudet av
hur de ska se ut. Den bilden har vi försökt förmedla till guldsmeden
och kan bara hoppas att han förstått vad vi menat och att han kan läsa
tankar. Jag längtar!

Vigseldatumet är alltså spikat och
förmodligen även var detta ska ske. Men det är bara våra föräldrar,
mina barn och ett par vänner som vet om när det är. Det kommer inte att
gå att smyga sej in ens om man vill faktiskt… Jag har fortfarande väldigt svårt att se mej själv som brud igen, men det kommer väl när jag börjar testa kläder antar jag.

Så var det namnet… vi har
fortfarande inte löst den detaljen. Martin kan alltså inte ta mitt namn
och vi

vill inte ha hans, men vi vill ha samma. Vi kom på ett väldigt
bra, men det kanske blir hinder när PRV ska granska det. Alltså vill vi
ha fler alternativ och har smakat på ungefär vartenda svenska ord
som finns, betat av engelska ord och till sist även wolof som är ett av
språken i Gambia och som har många fina ord. Där ser det ut som vi
faktiskt hittat ett par alternativ till.

Att hitta ett
helt nytt namn är SVÅRT! Vi vill ha ett kort namn, max 6 bokstäver,
inga å ä ö. Enligt PRV får namnet inte redan finnas eller gå att
förväxla med ett som redan finns. Det får heller inte finnas som
företagsnamn. Man kan alltså inte bara lägga till en bokstav eller ändra
stavningen, det hade underlättat. Men nu har vi nog tre namn som vi
kommer att be att få prövade, så får vi se om något av dem går igenom.
Hoppas på det första som betyder mest för mej.

När man
letar namn blir man helt puckad i huvudet! Är man ute med hunden så
testar man allt man ser, blommor, byggnader, djur, ljud, färger – allt!
Ser man på tv gör man likadant och noterar varenda detalj som skulle
kunna bli ett namn. Jag har till och med kollat IKEA-katalogen för
förslag… så får vi inte rodning på detta snart så kommer jag att få
ett psykbryt på riktigt. Tänk om han bara kunde fått mitt namn, så
mycket enklare det hade varit.

Men snart ska ni se att vi både är ringprydda och vet vad vi ska heta. Det mesta brukar ju lösa sej…

Det svåraste jag gjort!

Det svåraste jag gjort!

Idag fyller jag 22 år som mamma! Eller man kanske ska säga att min äldste son fyller 22 år idag. Båda är ju faktiskt rätt, så grattis till oss!

Tänk om man vetat hur svårt det skulle vara. Om man vetat hur smart man måste vara, hur många tårar man skulle fälla, hur arg man skulle bli och hur frustrerad man skulle vara många gånger… tänk om man bara vetat…

Förr tyckte jag att jag var en ganska hyfsad mamma till mina två grabbar, idag vet jag inte om jag var så himla bra egentligen. Mycket kunde gjorts annorlunda. Men jag gjorde så gott jag kunde förstås, det gör vi väl alla?

Min prioritering var att vara närvarande som förälder. Att finnas där för mina grabbar och även för deras kompisar, vet vilka deras komisar är och tycker om. Jag valde därför att vara hemma med mina barn under hela deras uppväxt, i samförstånd med deras pappa förstås. Jag tycker då och tycker än idag, att det är något av det bästa jag gjort och det finaste jag gjort för mina barn. Jag gav dem tid! Jag gav dem lugn! Jag tror att det är det viktigaste man kan ge ett barn.

Men det var svårt. Det svåraste jag gjort. Med alla diagnoser så var läkarbesöken och sjukdagarna många. Ibland kändes det som vi var helt isolerade. Det var lixom vi tre mot resten av världen många gånger. Idag är det inte längre så och jag kan sakna den tiden ibland. Då när vi låg i sängen tillsammans och läste Harry Potter eller var på någon spännande resa.

Idag bor vi på varsitt håll, äntligen fick Senior sin lägenhet! Å alla trivs bra med sina självständiga liv. De har körkort, fast jobb och egen bostad. Precis som det ska vara. De har sina egna liv, även om jag finns där i bakgrunden. Just nu är allt lugnt, men för bara ett år sedan var det kaos. Jag undrar hur det ser ut om 5-10 år. Har jag barnbarn då? Jag undrar det…

Jag gjorde så gott jag kunde och killarna har blivit helt ok. Jag kan klappa mej på axeln och se mitt mamma-jobb som avslutat. Det gick ganska ok ändå.  🙂

Drabbad av näthat

Drabbad av näthat

Det räcker inte med att det är jobbigt på flera andra sätt, nejdå… det kan alltid bli värre! Idag fick jag se att någon skapat ett konto på Instagram enbart för att sprida lögner om mej. Jippi…

Den här personen har jag tydligen haft som vän på facebook där h’n haft vänligheten att skärmdumpa en status jag skrev igår och förvandla den till något helt annat än det egentligen handlade om. Dessutom har personen taggat mängder med pr-bolag och skrivit en massa dynga som jag verkligen hoppas att de inte tror på. Men tyvärr har nog en och annan gjort det, jag blev nämligen kontaktat av en person som ifrågsatte en grej.

Men det är inte bara mej det drabbar, det här trollet har även dragit in Martin och två av mina vänner. Det var så jag fick veta det. Vännerna var nämligen taggade och såg vad som skrevs och kunde visa detta för mej. Pga formuleringen på några meningar tror vi att vi vet vem det är och den personen är självklart borttagen från min kontaktlista. Men eftersom jag inte är 100 % säker så har även ett gäng andra fått stryka på foten också, plus vänner till dem… jag litar inte på nån just nu! Så ni som haft mej på FB, men inte har det längre men inte gjort mej något kan höra av er – så löser vi det. Jag har rensat hejvilt och kan ha tagit någon för mycket. Så skulle ni också agerat om ni varit i min situation.

Det här ställer också till problem när det gäller Magasinet. Vi har verkligen kämpat för att få till bra texter och få upp läsarantalet och nu när det går bra så händer detta. Direkt när vi såg kontot på instagram skrev vi kommentarer där och anmälde det till instagram. Efter bara någon timme var det raderat. Men jag vet ju inte hur stor skada det gjort. Jag vet bara att minst 20 företag/personer kan ha sett det och kanske tror på vad som stod där. Så nu får vi sätta oss och ta ut information om oss och magasinet och maila alla dessa olika ställen och förklara vad som hänt. En hel del extra jobb alltså.

Men det är inte jobbet som är värst. Det är känslan av att någon jag känner vill mej så illa. Och inte bara mej utan även Martin och två till. Någon jag förmodligen träffade idag och som höll masken för både mej och min kompis. Någon som tycker så illa om mej att de lagt ner tid på att skapa ett fejkat konto på instagram med skärmdumpar från min Facebook. Vem vill mej så illa? Vem i min närhet vill mej så illa? Någon som är beredd att avsätta tid för att skapa en sida enbart för att smutskasta mej. Vem är så sjuk? Hur kan man sjunka så lågt? Har man verkligen inget vettigare att göra av sin tid?

Jag är fullt medveten om att alla inte tycker som jag och att alla inte tycker om mej. Det är helt ok! Men ägna tiden åt någon vettigare än skitsnack, typ sortera hårstrån eller nåt. Å ni som vet vem det är som har gjort så här mot mej (och Martin och två till) får gärna höra av er. Vi vill veta så vi slipper gå runt och vara misstänksamma.

Så ledsen…

Så ledsen…

Det här bröllopet verkar inte alls gå vår väg. Vi ville gifta oss på Arlanda men det kostar en förmögenhet. Så vi får tänka om. Vi har till slut hittat en lösning som vi tror kan funka, men det vet vi inte än… Folk svarar inte på mail och allt hänger i luften.

Vi trodde vi hade löst namnfrågan, genom att Martin till slut bestlutade sej för att ta mitt namn. Jag vill heta detsamma som barnen och hans polska (egentligen ryska) efternamn skapar bara problem när det gäller jobbsökandet och en del annat. Alltså skulle det bli enklast om han tog mitt, så han fick ett helt svenskt namn. Problemet är att mitt namn inte är mitt, det är ett namn jag fick när jag gifte mej förra gången. Men eftersom barnen heter det, vill jag också heta det och Martin vill heta som jag. Dubbelnamn är inte akutellt för någon av oss, särskilt inte som det är hans namn som måste bort pga diskrimineringsrisken. Sverige blir knappast enklare för folk med utlänskt namn och utlänsk bakgrund, så namnet är ett hinder som hade varit lätt avhjälpt om han tagit mitt namn. Men nu går inte det, eftersom namnet inte är mitt från början. Dessutom är det ett släktnamn.

Då ska vi alltså byta till ett helt nytt namn bägge två och jag kommer aldrig mer att föknippas namnmässigt med mina barn. Det gör ont i mej! Jag har med stolthet burit namnet i 23 år, 22 av dem som mamma. Det hade inte spelat någon roll vilket namnet varit, jag vill heta samma sak som mina barn men nu verkar jag inte kunna det.

Vi kan alltså inte gifta oss där vi vill och vi får inte heta det vi önskar och som jag dessutom redan heter. Jag får alltså inte ens behålla mitt namn om jag väljer att gifta mej med Martin och vill ha samma namn som honom. Jag måste välja barnen eller Martin… hur gör man det???

Just nu är jag bara så ledsen och all energi har tagit slut. Att planera ett bröllop ska vara roligt, inte kantas av frustration och tårar.

Vilken kväll!!!

Vilken kväll!!!

Som ni kanske kommer ihåg, så klädde jag upp mej till tänderna igår för stor fest med EuroGames i Stadshuset. Å vilken kväll det blev!

Jag mötte upp Martin på centralen vid 18.30 och tillsammans gick vi den korta biten till Stadshuset. Vi gick på kajen och tittade på båtarna och fotade lite. Sen gick vi igenom Stadshuset mot vattnet och fotade lite till. När klockan slog 19 gick vi in i Blå Hallen (som inte alls är blå). 

Tillsammans med 700 andra inbjudna njöt vi av god mat, underhållning och trevligt mingel. Vi träffade flera vänner som vi kunde ge lite mer detaljer om vårt bröllop. Jag stötte också ihop med Christer Lindarw som ”blingade” mej inför en filminspelning förra sommaren och som nu kunde konstatera att jag lärt mej en hel del. Det enda han möjligtvis kunde hjälpa mej med var att blinga min baksida, som var helt svart. Men vi kom överrens om att den skulle vara så  🙂

Vi fick tillfälle att prata med Fredrik och hans Emil. Emil som strax innan tagit silvermedalj i stafetten och deltagit i flera grenar under dagen och alltså borde varit ganska trött. Men han såg pigg och fräsch ut och var reda för fler tävlingsdagar. Han var dock en av dem som höll sej till vatten under kvällen.

Att vara på fest i Stadshuset är en otroligt förmån. Blå Hallen är ett väldigt speciellt ställe och har man chansen ska man absolut göra ett besök där och gärna även se Gyllene Salen som är helt otrolig! Jag har varit där flera gånger och tröttnar aldrig! Tack för att vi fick komma!

Vi hade ingen lust att åka hem efteråt och fick se på Facebook att G var på väg till Lydmar hotell. Så vi traskade helt enkelt iväg genom stan (jag stundtals barfota pga skavsår) för att chocka henne lite. Å det gjorde vi! Jösses va överraskad hon blev, me like! Men henne sällskap skulle precis beställa mat, så vi gick därifrån igen. Det blev lite mer fotograferande innan vi tog bussen tillbaka till centralen.

Väl hemma kastade jag av mej skorna och slängde mej i soffan. Fötterna är inte vana att gå i klackar och skavsåren var ett par stycken. Jag var törstig som en gris och hällde i mej säkert en liter innan jag gick till sängs. Nu låter det kanske som jag drack massor, men törsten beror förmodligen på salt mat – det var nämligen svenskt smörgåsbord med sillar och en massa andra godsaker. Jag drack bara ett glas vin och sedan vatten resten av kvällen. Jag har ju lovat mej själv att i princip avhålla mej från alkohol för att inte sabba vikten.

Vi hade iaf en himla rolig kväll! Nu är det ett par veckor till nästa stora event, då är det fest på NK  🙂

En bal på slottet…

En bal på slottet…

Kanske inte på slottet, men väl på Stadshuset. Å kanske ingen bal heller, men ett trevligt middagsmingel. Det är iaf vad jag är på väg till just precis nu!

Så igår hade jag en pysslaommejsjälvdag, då jag klippte håret, valde kläder och tittade ut vilka smycken och färg på nagellacket  jag ska ha. Helt otroligt att jag hade bestämt redan igår för vad jag skulle ha på mej, det brukar jag göra en timme innan och då i panik! Men för det här hade jag faktiskt den perfekta klänningen, en i svart och guld.

Jag hämtade också ut alla mediciner jag fått, det var en dejavu-känsla utan like att komma ut från apoteket med en bärkasse mediciner. Så var det ju när killarna var små, nästan samma mediciner dessutom! Jag hivade i mej maxdosen antiinflammatiorisk på en gång, plus en smärtstillande och fick för första gången på flera månader en timme helt utan smärta! Så skönt! Då passade jag på att ta en promenad med hunden och jag riktigt njöt av att det inte gjorde ont nånstans. Det var ju det där med att många går omkring och drömmer om storvinsten och en massa annat, och en del bara har en enda dröm och det är att vara helt frisk.

Innan jag gick och la mej tog jag en rejäl dos till, vilket resulterade i att jag vaknade med ont i magen. Så idag har jag tagit lägsta dosen istället och värken är tillbaka… men men, det ska väl bli bättre med tiden hoppas jag.

Idag har jag fortsatt fixet med mej, men även fått en hel del jobb gjort. Har bla skrivit en text om Trinidad och Tobago, då blir man liiiiite ressjuk. Texten kan ni läsa HÄR. Åsså har jag fixat lite kring Formex och Bokmässa, självklart hoppas vi komma iväg på bägge. Bokmässan blir isf premiär! Då ska vi ta en titt på saker att se och göra i Göteborg också och träffa min kompis från Gambia samt en bloggkompis. Så nu är höstens plaerning igång kan man väl säga.

Å vad är det då jag ska göra på Stadshuset ikväll? Jo, EuroGames har kommit till Stockholm. Ett stort härligt sportevenemang för HBTQ:are. Det är både sport och politik och händer en massa grejer i Stockholm under helgen. Å ikväll är det middagsmingel för 700 inbjudna gäster. Martin har aldrig varit inne i Stadshuset, så det ska bli kul att visa honom det.

Så nu sitter jag här uppklädd till tänderna. Följ med på Instagram (marlenerinda) så får ni bilder från kvällen  🙂