Jösses vilken dag! Just nu surrar det i skallen av alla intryck och jag vet inte om jag kommer att skriva något begripligt här. Men jag testar, för ni måste bara få veta allt!
Klockan åtta i morse kom Smile till hotellet och strax efter kom Buba som skulle köra oss. Vi skulle alltså ta oss hela vägen upp till Soma som ligger 15-20 mil rätt ut i bushen, längst med Gambiafloden. Men innan vi kunde åka skulle vi köpa ris, mjöl och fotbollar! Så vi började i Serekunda, där vi hade första butiken. Smile sa då att ris och fotbollar var en jättebra idé, men att de inte använder mjöl utan gärna tar olja, potatis och lök istället. Självklart! sa vi och köpte det han sa eftersom han vet detta bättre än vi. 25 kilo lök, 25 kilo potatis, 20 liter olja och två fotbollar kostade ungefär 700 kronor och räcker till hela den stora familjen (12-13 personer) i minst tre månader. Två månadslöner för någon med ett bra heltidsarbete. Sen kunde vi börja åka!
Tempen rörde sej upp emot 35 grader, men så länge bilen rörde sej fläktade det genom rutan och var helt ok. Vid 12 var vi äntligen framme och fick ett mottagande som ingen av oss varit med om förut. Hela byn var samlad! Barnen väntade på oss ute vid vägen, de sjöng och sprang brevid bilen den sista biten. De spelade, sjöng och klappade händerna. Ni kan se en filmsnutt på instagram om ni är intresserade. Welcome welcome, ljöd över hela Soma och nu anslöt sej även de vuxna och gamla. Det var helt galet och alldeles fantastiskt!
Vi kom fram till Smiles hus och varenda en skulle få plats inne på deras gård. Alla ville hälsa, ta i oss och vara nära. Jag såg direkt Smiles mamma, eftersom hon bar sjalen vi skickade ner i oktober och hälsade på henne allra först. Vi stod och höll varandras händer en lång stund. Hon sa en massa saker på mandinka som jag inte förstår knappt ett ord av, men jag förstod förstås innebörden. Vi blev beordrade att sitta ner, och sedan sjöng barnen för oss samtidigt som jag snodde familjens färskaste medlem. En liten underbart söt flicka som sov helt lugnt i min famn.
Sen bad jag Smile att samla bara hans familj så vi kunde ha dem lite för oss själva och dela ut våra gåvor. Men inget är särskilt enkelt här och den familj som vi fått veta skulle vara 12-13 personer vete sjutton hur stor den egentligen är… det var iaf mer än 12 personer i rummet… Smiles mamma satt framför mej och vi la säckarna med mat framför henne. Redan vid andra säcken slog hon händerna för ansiktet och när oljan bars in trodde jag nästan hon skulle svimma. Så jag höll ett vakande öga på henne när även våra stora väskor ställdes ner, men då hade hon sansat sej och insåg nog att hon inte alls hade någon koll längre. Hon satt bara med stora ögon och tittade på allt som låg framför henne.
Vi öppnade väskorna och gav alla barnen varsitt gosedjur och bollarna. En av de minsta barnen tog en av bollarna i ett fast grepp och vägrade släppa. Nallarna skrämde honom, så han fick behålla bollen som var större än han själv. Jag visade necessärerna med smink och nagellack för de äldre tjejerna och de jublade av lycka! De fick skolgrejer, ryggsäckar, tandborstar och tandkräm, mängder med kläder och några par skor. Allt i två stora väskor som de också får behålla, de kan användas som garderober. Smiles mamma tackade oss översvallade och jag sa att vi var glada att kunna hjälpa. Smile sa att de inte har så mycket men tackar oss av hela sitt hjärta och ber för oss varje dag. Jag sa att han är rikare än många andra, han har ju sin fantastiska familj! Det var tydligen för mycket, för då brast det även för honom.
Sen blev vi visade runt i deras hus. De har ingenting!!! Det är fyra väggar, ett läckande tak, en säng och ett myggnät. Thats it! Jag har sett fattigdom i många olika länder och detta var något av det fattigaste jag sett. Jag visste att Smile hade det svårt, men inte att det var så här illa. Jag är så otroligt glad och tacksam över att just vi får hjälpa just dem! Tänk att det var detta som skulle komma ur ett samtal mellan två unga grabbar i skuggan under en palm en dag för tre år sedan. Att Smile och Junior började prata med varandra ledde verkligen till något helt fantastiskt!
Sedan ville de visa oss byn och vi gick till den lokala butiken och köpte en säck ris. 50 kg ris för 260 kr, som kommer att räcka länge, länge. Den bars direkt hem medan vår uppgift var att hälsa på alla vi mötte. Alla män satt under ett träd i skuggan och där skulle vi hälsa, skolans rektor ville hälsa och en massa andra. Så fort jag lyfte kameran stod det tio ungar framför och ville bli fotade. Allt var helt fantastiskt! Jag tog så många bilder jag kunde och visar upp några här, fler finns på instagram.
Efter ungefär en timme kändes det lagom att runda av. Solen stod högt på himlen, det var brännande hett och vi började bli rätt slut i huvet av alla intryck. Så vi gick tillbaka till Smiles mamma och tackade för oss. Men innan vi gick tog vi fram ballonger som vi blåste upp och kastade iväg. Barnen blev som tokiga! Vi lämnade kvar några ballonger och sa bye bye. Sen påbörjades den långa resan tillbaka till ”civilisationen”. Smile åkte med oss tillbaka också och när vi var framme vid hotellet kunde han inte tacka oss nog. Han lämnade oss med lätta steg och vi ska ses imorrn igen.
Detta kostade oss en hel del. Bara resan upp till byn kostade drygt 1000 kronor och maten 1000 kr till. Självklart är det värt varenda öre, men vi tar gärna emot er hjälp för att kunna hjälpa ännu mer. Smile behöver fortfarande hjälp att fylla på sitt telefonkort och busspengar för att kunna åka till sin by då och då. Han har just nu en liten butik på marknaden, men han tjänar inte så mycket på det även om det är bättre än inget alls. Så vill ni hjälpa oss att hjälpa kan ni swisha pengar till 070-7403542. Minsta öre är välkommet! Allt går till Smile och han behöver verkligen all hjälp han kan få.
Nu är vi helt slut och försöker sortera alla intryck. Skallen snurrar och jag känner återigen en ödmjukhet över livet. Att mycket beror på var man är född och i vilket land man bor. Å att man är otroligt rik när man har ett hem, mat på bordet och en familj. Jag har sällan sett en sån sammanhållning som jag såg idag och en sån ödmjukhet för livet. Vilken förmån vi haft idag som fått uppleva allt detta! Jag är så otroligt tacksam!
Som jag sagt tidigare; ni är välkomna att följa med oss nästa gång vi åker hit igen. Det blir väl om sisådär 3-5 år, så ni hinner spara pengar. Ni kommer att få en helt annan syn på livet, och förmodligen bli ganska förändrade. Men ni kommer inte att ångra er!
Vi har haft en helt fantastisk dag och kommer somna ovaggade. Gonatt!
Nu är det faktiskt bara några timmar kvar, sen har vi avverkat ett av de stora hindren inför bröllopet. Om ingen klagar innan midnatt så har vi ett nytt efternamn! Eller ja… Martin har iaf ett och sen får jag det i sommar 🙂
