Det räcker inte med att det är jobbigt på flera andra sätt, nejdå… det kan alltid bli värre! Idag fick jag se att någon skapat ett konto på Instagram enbart för att sprida lögner om mej. Jippi…

Den här personen har jag tydligen haft som vän på facebook där h’n haft vänligheten att skärmdumpa en status jag skrev igår och förvandla den till något helt annat än det egentligen handlade om. Dessutom har personen taggat mängder med pr-bolag och skrivit en massa dynga som jag verkligen hoppas att de inte tror på. Men tyvärr har nog en och annan gjort det, jag blev nämligen kontaktat av en person som ifrågsatte en grej.

Men det är inte bara mej det drabbar, det här trollet har även dragit in Martin och två av mina vänner. Det var så jag fick veta det. Vännerna var nämligen taggade och såg vad som skrevs och kunde visa detta för mej. Pga formuleringen på några meningar tror vi att vi vet vem det är och den personen är självklart borttagen från min kontaktlista. Men eftersom jag inte är 100 % säker så har även ett gäng andra fått stryka på foten också, plus vänner till dem… jag litar inte på nån just nu! Så ni som haft mej på FB, men inte har det längre men inte gjort mej något kan höra av er – så löser vi det. Jag har rensat hejvilt och kan ha tagit någon för mycket. Så skulle ni också agerat om ni varit i min situation.

Det här ställer också till problem när det gäller Magasinet. Vi har verkligen kämpat för att få till bra texter och få upp läsarantalet och nu när det går bra så händer detta. Direkt när vi såg kontot på instagram skrev vi kommentarer där och anmälde det till instagram. Efter bara någon timme var det raderat. Men jag vet ju inte hur stor skada det gjort. Jag vet bara att minst 20 företag/personer kan ha sett det och kanske tror på vad som stod där. Så nu får vi sätta oss och ta ut information om oss och magasinet och maila alla dessa olika ställen och förklara vad som hänt. En hel del extra jobb alltså.

Men det är inte jobbet som är värst. Det är känslan av att någon jag känner vill mej så illa. Och inte bara mej utan även Martin och två till. Någon jag förmodligen träffade idag och som höll masken för både mej och min kompis. Någon som tycker så illa om mej att de lagt ner tid på att skapa ett fejkat konto på instagram med skärmdumpar från min Facebook. Vem vill mej så illa? Vem i min närhet vill mej så illa? Någon som är beredd att avsätta tid för att skapa en sida enbart för att smutskasta mej. Vem är så sjuk? Hur kan man sjunka så lågt? Har man verkligen inget vettigare att göra av sin tid?

Jag är fullt medveten om att alla inte tycker som jag och att alla inte tycker om mej. Det är helt ok! Men ägna tiden åt någon vettigare än skitsnack, typ sortera hårstrån eller nåt. Å ni som vet vem det är som har gjort så här mot mej (och Martin och två till) får gärna höra av er. Vi vill veta så vi slipper gå runt och vara misstänksamma.

Jag har precis sträckläst en bok som jag blev rekommenderad för länge sedan; ”Hörselskadad, Åtta års helvete” av Birgitta Eldbrand. Birgitta är ingen slipad
författare, utan har bara skrivit ner sin egen berättelse som terapi.
Att det blev en bok var inte meningen, men så blev det… en i mina ögon
väldigt viktig bok!

Hennes historia visar tydligt att mobbing
börjar hos de vuxna. Barn gör som vuxna gör och om en lärare utsätter en
elev för orättvis behandling under lektionerna, så kommer eleverna att
ta över när lektionen är slut. Birgitta gick i skolan på 60-talet och
blev från klass 2 slagen av sin fröken och fick vet att hon inte dög
till något. Hon fick byta skola i princip varje läsår för att hon var
ett hopplöst fall. För varje år fick hon förstås sämre och sämre
självkänsla.

Tyvärr var det inte bara skolan som var
en plåga, man tog ifrån henne hunden som var den enda vän hon haft och
sålde ett bord hon gjort i slöjden som hon var väldigt stolt över. Redan i
andra klass fick hon veta att Polisen tog barn som inte gjorde som de
blev tillsagda eller kom för sent, så ända upp i 30-årsåldern var hon
livrädd för polisen. Detta resulterade senare i att hon slutade köra bil en period.

Tills slut uppdagades en
hörselskada hos Birgitta och ytterligare tre av hennes syskon. Det var
förstås en förklaring till inlärningssvårigheterna, men ingen ursäkt för
alla de kränkningar hon utsattes för. Att leva med ett funktionshinder
man inte känner till och sedan får reda på, brukar vara en lättnad för de
flesta. Men inte för Birgitta, hon skämdes och vägrade ha hörapparaten
på sej. Inte förrän hon efter många år träffade andra hörselskadade
kunde hon acceptera sin hörapparat och faktiskt använda den.

Boken
ger insyn i en mobbad flickas hela skolgång. Den visar också att vi
vuxna måste föregå med gott exempel, se vad som händer runt oss och våga
agera vid orättvisor. Boken visar också hur viktigt det är med
föreningar och organisationer där många delar samma intresse. Utan
gemenskapen med andra hörselskadade hade Birgitta kanske aldrig kommit
ur sin ensamhetsbubbla som hon haft hela sitt liv.

Det
här är inte en bok med underbara texter eller korrekt grammatik rätt
igenom, det är en bok skriven med ångest direkt ur hjärtat. Man känner
den lilla flickans smärta, tonåringens frustration och den vuxna
kvinnans besvikelse över att livet blev som det blev. Men man känner
också en otrolig kämpaglöd, en person som aldrig ger upp hur orättvist
livet än är och hur mycket man än råkar ut för.

Jag
avskyr all mobbing, utfrysning och utanförskap. Det är illa när
det sker bland barn, det är fullständigt vidrigt när det sker bland
vuxna som borde veta bättre. Vi måste vara förebilder, vi måste våga se,
vi måste våga gå emellan. Det finns inget annat sätt att visa att vi
alla är unika, lika mycket värda och ska ha samma respekt. Jag är
fullständigt emot mobbing både på nätet och i verkliga livet.
Har sett andra bli utsatta och själv delvis varit utsatt. Tillsammans kan vi bekämpa detta vidriga!

Jag har valt att ha en öppen profil på Instagram, vara ganska personlig på bloggen och då och då sticka ut näsan på Twitter. På Facebook däremot är jag mer privat, har inte särskilt många kontakter och släpper inte in någon som jag inte känner eller träffat.

Men bara för att jag är ganska öppen av mej och låter folk ta del av mitt liv betyder det inte att vem som helst har rätt att säga vad som helst! Det ger ingen rätten att kränka varken mej eller någon annan! Det jag inte förstår är varför läsare/följare som enbart kritiserar kommer tillbaka… varför det? Varför går man inte vidare till någon man tycker om istället och har mer utbyte av? Eller har de här människorna så tråkiga liv att de måste ha någon att gnälla på? Sorgligt isf…

För min egen skull har jag börjat spärra och blockera dem som bara kritiserar och spyr galla. Förr har jag försökt resonera med dem, men det gör jag inte längre. Efter 2-3 negativa inlägg så blockeras de utan minsta förvarning. Jag vill inte ha dem i mitt liv och behöver dem inte. Självklart kan jag ta till mej negativ kritik, men när det bara handlar om saker som jag inte borde göra pga moraliska frågor, saker jag borde göra av samma skäl, ifrågasättanden om mina personliga egenskaper och en massa annat så orkar jag inte längre. Det räcker med att man säger detta till mej en gång, så fattar jag budskapet.

Just nu är det ganska lugnt på nättrollen, det har varit betydligt värre. Särskilt när jag bloggade på Expressen, DÄR fanns det knäppskallar!!! Då fick man verkligen veta att man var värsta sortens lögnare, hycklare och gud vet allt. Det har funnits såna här med, men inte alls lika knäppa. Här har jag bara fått veta att jag fuskat med sjukpenningar (som jag inte ens haft), lurat landstinget och lite annat smått och gott. Saker som fabulerats fram av knäppskallar helt enkelt.

Jag tar inte särskilt illa vid mej, men ibland kan ju undra vilka det är som sitter där bakom skärmarna och skriver till såna som mej. Tänk om det egentligen är någon som jag känner och träffar titt som tätt… någon som utger sej för att vara vän, men som faktiskt tycker väldigt illa om en. Alla som skriver elakt kommenterar förstås anonymt, men ibland har man en viss aning om vem det är ändå. Det mest patetiska är när den man blockat försöker starta smutskastning på en annan plattform, som att twittra om att jag blockerat vederbörande från tex instagram. Vem gör man bort mest då?

Kan vi inte bara bestämma att man ska hålla en god ton till varandra? Istället för att bara kritisera kanske man ska sluta följa någon som man tycker gör fel hela tiden. Kom gärna med en åsikt, men gör det med en god ton och konstruktivt. Men skriv hellre något bra, peppa och kom med tips. Följ Stampes mammas råd ”Håll tyst om du inte har något snällt att säga”. Svårare än så är det ju egentligen inte.

Men de allra, allra flesta av er skriver fina saker och tycker ni inte som jag så skriver ni även det på ett snällt sätt. Så vill jag ha det. Men jag tar mej faktiskt friheten att blockera er om ni blir för negativa, elaka eller spårar ur. För det har jag rätt till. Det är nämligen min blogg och min Instagram och där gör jag preciiiiis som jag vill  🙂

Idag är det Morsdag. Det har nog ingen missat. Det är idag papporna köper presenter till mammorna från barnen… Alternativt ger barnet en slant att köpa något till mamma för. Allt beror lite på ålder, på barnet alltså… Ensamstående mammor med barn utan engagerade pappor, får oftast inga presenter.

Jag tycker att allt är fejk och känns plastigt! Å det beror inte på att jag är en bitter morsa som inte blivit firad under åren, nej, det beror helt enkelt på att jag inte tycker att man ska ha en särskild dag för ett ändamål som nu för tiden enbart handlar om att butikerna ska sälja så mycket som möjligt. Jag är helt med på att att mammorna förr faktiskt fick en dag som bara var deras att slippa göra ett enda handtag hemma, alltid nåt lixom. Men idag? Nä, idag behövs den inte. Inte Farsdag heller för den delen!

När jag var liten var jag mest störd över muggar, tröjor och kort där det stod ”Grattis Världens Bästa Mamma”. Jag ansåg nämligen redan då att det inte fanns någon bästa mamma eller pappa, var och en gör så gott den kan efter bästa förmåga. Så min mamma fick oftast något jag gjort i slöjden eller en blomma jag plockat någonstans. Senare år har mina föräldrar haft den goda smaken att ofta vara på resa både på mor- och farsdag och jag har på så sätt sluppit ”hyckleriet”.

Jag tycker nämligen att man kan ge uppskattning lite då och då, när tillfället faller sej naturligt. Bjuda på middag här eller göra nåt skoj där. Inte en särskild dag då vi tvingas att döva dåliga samveten för att vi hälsar på för sällan, hjälper till för lite osv.

Hur mycket uppskattar man egentligen att ens partner går iväg och köper en present från den nyfödda bebisen? Kan inte partnern köpa en present ändå? Vilken dag som helst!  Så kan barnen köpa en present när de är stora nog att fatta varför… För mej var en teckning mer värd när barnen själva gav den till mej än presenten barnets pappa hade köpt när de inte ens var medvetna om varför.

Jag må låta som en bitter bortglömd morsa, men det handlar inte om det! Det handlar om att jag vill bli ihågkommen och firad för den jag är i mina barns ögon och framförallt i deras HJÄRTA! Deras mamma som de förhoppningsvis älskar som hon är med fel och brister som de själva sett under sin uppväxt. En mamma som de uppskattar trots att det varit bråk och gnissel genom åren. En mamma som verkligen gjort allt för dem alla dagara på året, och alltid sett till deras bästa. En mamma de vrålat åt att de hatar… En mamma värd att uppmärksamma lite då och då, inte bara en enda dag på året som andra bestämt.

I år är nog första gången som jag verkligen blir glad åt en kort gratulation från äldste sonen på Facebook. Han fyller snart 22 och för första gången känns det som hans ord verkligen kommer från hjärtat och att han menar dem. Att han äntligen fattat vad vi gått igenom tillsammans och uppskattar det jag faktiskt gjort för honom. Men hade han sagt det igår eller imorrn hade jag nog blivit ännu gladare. Orden är viktigare än gåvan, att de kommer från hjärtat och syns i ögonen. Den där kramen som yngste sonen smyger till sej lite då och då när man väl träffar honom.

Så fira gärna både mamma och pappa, men gör det även andra dagar på året. Då blir det lixom på ett helt annat sätt. Mer äkta!

Som många andra såg vi förstås schlagerfinalen igår och blev precis som de flesta andra jätteglada över att Måns tog hem segern. Går finalen i Stockholm så är vi de första som köper biljetter  🙂

Ett tag såg det ju ut som att Ryssland skulle ta hem allt och många såg skräckcenarior framför sej. Skulle det isf bli bojkott av hela tävlingen? Skulle folk med ”fel” sexuell läggning (enligt Putin alltså) bli fängslade vid ankomst? Frågorna var många men svaren få kan man väl säga. För egen del så försökte jag se möjligheterna med en final i Ryssland. Skulle det kanske vara en dörröppnare till lagförändringar i landet? Även Putin måste ju förstå att hans diskriminerande inställning till bla hbtq skulle ställa hela finalen på spel och ge honom ett väldigt dåligt anseende. Skulle detta vara en möjlighet att få honom att ändra sej och kanske tom skriva om lagen? Skulle en vinst till Ryssland kanske vara ett sätt att göra historia? Skulle regnbågsflaggorna faktiskt ha vajat i vinden i hela Ryssland? Jag vill gärna tro det. Men Sverige vann och vi får inte veta hur det skulle bli, iaf inte den här gången.

Något annat jag funderade på var alla urringningar. Men asså? Hur lång ner kan en urringning egentligen gå utan att den går för långt? Vissa såg verkligen inte kloka ut! Å inget att visa hade de heller… jag menar: ska man ha en urringning som är snygg så måste man ju ha lite att visa också… eller? En av poänguppläsarna hade verkligen tagit det ett steg längre än alla andra, ni kan se bilden här ovan. Jag vet inte om urringningen går hela vägen ner till skrevet eller om det är en annan färg på nedre delen av kjolen, men snyggt är det iaf inte! Å jag fattar inte grejen…

Nu är jag en av dem som tycker att både V-ringat och urringat är snyggt och har det ofta själv. Men man behöver ju inte dra det hur långt som helst. Lite ska väl lämnas till fantastin? Har jag hört…

Nu verkar jag rätt ensam om att kunna se något positivt med en final i Ryssland, men jag är definitivt inte ensam om att tycka att de där urringningarna var bedrövliga. Vad tycker ni?