Bläddra efter
Etikett: politik

Här kommer lite hjälp

Här kommer lite hjälp

Här om dagen skrev jag om mitt extrajobb. Att jag jobbar som röstmottagare i kyrkovalet och samtidigt påminde jag lite om vikten av att rösta. De kommentarer jag fick gjorde mej lite bedrövad och rätt bekymrad faktiskt. Låt mej förklara varför.

Jag anser att den rösträtt vi har är oerhört viktig. Det spelar ingen roll om det är valet till Riskdagen, EU, Kyrkan eller den egna bostadsföreningen det handlar om. Har vi rösträtt och möjlighet att påverka – ja, då ska vi också göra det. Anser jag.

Folk slåss för sin rätt att rösta. Vi kvinnor har bara haft rösträtt i 100 år, till skillnad från männen som haft det betydligt längre. Vad skulle hända om den rätten tog ifrån oss? Om vi nu tycker att den är så oviktig menar jag…

Fortfarande är inte rösträtt en självklarhet i en del länder i världen, år 2021! Men vi i Sverige förstår inte sånt, bortskämda som vi faktiskt är… så vi struntar i att utnyttja den rätt vi har. I alla fall alldeles för många.

Jag fattar såklart hur ni menar i era kommentarer. Ni röstar förmodligen alltid i den allmänna valen (Riksdag, Landsting och Kommun) och kanske i EU-valet som är hyfsat enkelt att förstå sej på – men att Kyrkovalet kommer i skymundan och man inte kan förstå vad politik har i kyrkan att göra. Jag fattar det! Men fortfarande har man en rösträtt och sååå svårt är det inte att sätta sej in i frågorna, iaf lite snabbt, hyfsat övergripande för och tillräckligt att ändå kunna avge sin röst.

Men här ska även kyrkan ha en känga. Man kan inte bara skicka ut ett röstkort och uppmana folk att rösta om man inte samtidigt hjälper till med information. I de allmänna valen och till EU finns alltid en mängd sk röstbarometrar att tillgå. På bara några minuter och genom att svara på kanske 15-20 frågor, så ser man snabbt hur man ska rösta – eller iaf på ett ungefär åt vilket håll. Jag letade efter något liknande i Kyrkovalet och hittade NOLL!

Så jag skickade ut en efterlysning på facebook frågade dem som jag vet är engagerade i Kyrkovalet och även står med på listor och alltså är kandidater att kryssa om man önskar göra det. Ganska snabbt fick jag svar på min efterlysning, det finns faktiskt iaf EN valbarometer. HÄR kan du testa dej själv och se på ett ungefär vilket parti du stämmer bäst ihop med. Då har du iaf en riktning, nån person behöver du inte kryssa – men vill du det så får du faktiskt kryssa hela TRE stycken.

Ett testa på kanske 5-10 minuter har du tid med. Sen kan du rösta i förtid eller på valdagen, det tar några minuter till. Gör det! I kyrkovalet är det bara 50% som röstar, det är ju faktiskt skamligt! Vi lever i en demokrati som är självklar för oss. Vi måste vara måna om den rätt vi har att påverka och påverkar kan vi faktiskt göra med bara en enda röst.

Jag själv saknade 9 röster för att ta plats i kommunfullmäktige. Jag saknade en enda röst för att bli ordförande i vår villaförening. Och ni kanske alla minns hur det gick i förra riksdagsvalet då det stod och vägde så pass att man fick räkna om vissa distrikt. Det tog låååång tid att få resultaten pga att marginalerna var så små. Så jo, DIN RÖST RÄKNAS! DIN RÖST ÄR VIKTIG! DU ÄR VIKTIG! DU KAN GÖRA SKILLNAD! Glöm aldrig det!

Så gör det där testet nu, ta den tiden och pallra dej sen iväg och avge din röst. Använde din rösträtt, det är viktigare än du tror.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Kul extrajobb

Kul extrajobb

Vet ni om att det är kyrkoval snart? I alla fall för den som är medlem i Svenska Kyrkan. Det är inte jag, men jag jobbar gärna med valet ändå. Jag tycker det är roligt att jobba med förtidsröster och med själva valet, oavsett om det är kyrko-, EU- eller Riksdagsvalet. Dessutom ger det en bra extrapeng 🙂

Jag tror att jag jobbade mitt första val som valförrättare år 2000, då till EU – men det kan ha varit tidigare. Sedan dess har jag jobbat i alla kyrko-, EU- och riksdagsval på nåt sätt.

Ibland har man suttit halva natten på valdagen och räknat röster. Då har man alltså först jobbat sedan kl 8, tagit hand om röstande till kl 20 och sedan försökt hålla sej hyfsat klar i skallen för att räkna tusentals röster fram till kanske 12-01 på natten.

Senaste åren har jag dock bara jobbat med förtidsröster och den sk onsdagsräkningen i Riksdagsvalet och i fortsättningen kommer jag inte att jobba med riksdagsvalet alls. Det är för mycket tjafs, valdagen är för lång och för mycket folk, så det orkar jag helt enkelt inte längre. Jag saknar det lite grann, till slut var faktiskt hela familjen inblandad – så åkte vi på semestern för pengarna vi tjänade. Men allt har ett slut, heter det ju så fint…

EU-valet är enkelt, bara ett val, få som röstar och snabbjobbat. Kyrkan är ungefär likadant, fast det är tre val . men roligt och lättjobbat. Dessutom är det bättre betalt i kyrkovalet än de andra, sånt är ju trevligt. Vad är det som är så kul då? Jo, man träffar grannar och närboende som man kanske sett på länge, iaf jag som sitter i vallokalen där jag bor. Det är både roligt och intressant att vara med och arbeta för demokratin. Vi som jobbar brukar vara ett härligt gäng, som bara ses var fjärde år 🙂

Igår började förtidsröstningen. Jag och äldste sonen tjänstgjorde direkt de få timmar som förtidsröstningen har öppet över lunch. Jag kommer att jobba nästan varje dag, sonen jobbar när han kan för sitt ordinarie arbete. Jag trodde inte att det skulle komma mer än kanske en handfull röstande så här första dagen, men det kom ganska många faktiskt. Vi får väl se hur det bli kommande dagar.

Just i Kyrkovalet är många äldre och många som röstar med sk ombud. Det är ju ett alternativ när man inte orkar gå till vallokalen på egen hand. Då hämtar ombudet ett röstningspaket som innehåller valkuvert och blanka valsedlar som man skriver partinamnet på, samt ombudskuvert som ska bevittnas av två personer. Sen lämnar man det till representanter i vallokalen. Inte särskilt krångligt, ändå orkar folk tyvärr inte göra det. Det enda man måste vara noga med vid budröstning är att kuvertet ska vara bevittnat av två personer och vara igenklistrat. Svårare är så är det inte. Så hjälp gärna någon som du vet vill rösta men inte kan själv.

Jag är som sagt inte med i Svenska Kyrkan längre, av olika anledningar, och får inte rösta – men jobba får jag! Jag tycker att de val vi har är viktiga och att de som får rösta också har en skyldighet att göra det. Så iväg med er nu! Har ni inte fått hem ert röstkort eller slarvat bort det, går ni bara in på svenskakyrkan.se och ber om ett nytt.

Ni kan alltså rösta i förväg kommande två veckor, var som helst, eller på Valdagen i den vallokal som står på ert röstkort. Plättlätt, eller hur!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Bygg inte stentorn!

Bygg inte stentorn!

Visst kan det väl vara läckert med stentornen på stranden, men om man vet vilken skada de gör för djurlivet så blir tornen inte lika läckra…

När jag var liten byggde vi vindskydd av stenarna på stranden, men redan då fick vi höra att det inte var bra. Långt senare såg man ett och annat mindre stentorn, men inget anmärkningsvärt. För kanske tio år sedan hände något, det poppade upp torn överallt längst vissa stränder. På Öland och Gotland började tornen bli ett problem.

Det är nämligen så att fåglar som häckar på stenstränderna bygger sina bon, och letar sin föda, bland stenarna. Genom att flytta på stenarna förändras såklart deras boendemiljö och arterna riskerar att försvinna. Dessutom är en del torn så höga att de riskerar att rasa och då skada både människor och djur.

Vi var till fyren Långe Erik häromdagen och där var det helt galet. Det gick inte ens att gå ner till vattnet, där stod säkert femhundra torn på en yta av kanske 50 kvm, en del säkert 150 cm höga. Där finns en skylt, men den är ganska osynlig, att man inte får bygga tornen, men det struntar folk tydligen i. Även om skylten varit tydlig eller funnits fler, vete sjutton om folk hade brytt sej. Då måste man informera, så det gör jag nu.

BYGG INTE STENTORN. Ok, jag informerar OCH kommenderar! För gärna vidare den här informationen. Om folk förstår att tornen förstör för djuren, så kanske kanske någon avstår från att bygga eller kanske hindrar sina barn att bygga.

I Australien har en utrotningshotad ödleart i stort sett försvunnit helt nu pga stentornen. Där är böterna ca 50 000 kr om man blir påkommen med att bygga. Jag hoppas ju att folk ska vara förståndigare än så här i Sverige, men böter kanske är enda lösningen här också… fast då får ju tillsynsmännen ännu mer att göra. Redan nu går det timmar att rasera tornen som turisterna bygger upp. Vi rev kanske ett tiotal bara för att komma ner till vattnet, men jösse så folk tittade på oss.

Vi människor säger oss ju vara så miljömedvetna och vill djurens och naturens bästa. Då kanske vi skulle visa det, här är en superenkel grej att börja med 🙂

Alltså: Bygg inte stentorn, för djurens och naturens skull.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Vad vet ni om psykonomi?

Vad vet ni om psykonomi?

När jag går på mitt löpband brukar jag titta på tv, och i förra veckan blev det Malou´s program en av dagarna. Hon gästades av Shoka Åhrman som är sparekonom som vill göra det enklare att förstå ekonomi. Det var så intressant att jag gick betydligt längre på bandet än jag brukar 🙂

Shoka pratade om psykonomi som kan förklaras som psykologin bakom ekonomin. Varför vi helt enkelt tänker och reagerar som vi gör när vi ser ordet REA, en röd prislapp eller Black Friday närmar sej.

Ta bara en sån sak som ”Ta 2 betala för 1”. Jag och många med mej tar de där två gurkorna eller askarna med cocktailtomater automatiskt, eftersom erbjudandet finns där. Men hur många har egentligen tittat på hur mycket man faktiskt sparar? Sedan vi började göra det tar vi oftast en trots att det blir billigare med två, men att tjäna 1.90 på något som kanske inte ens hinner användas och måste kastas, ja… då blir det ju ingen vinst i slutändan. Tvärtom.

Allt handlar tydligen om serotonin och hjärnans belöningssystem som kör igång när vi har möjlighet att göra ett klipp. Vår hjärnan är ganska primitiv och har inte utvecklats särskilt mycket på miljontals år, vilket gör oss väldigt lättlurade. Vi kan tom lura oss själva och det är bla därför som affirmationer fungerar. Vi kan alltså även lura oss till bra saker och lära oss att stå emot de där klippen.

För oss förändrades allt när vi tog beslutet att förverkliga vår dröm om att bo i husbil. När vi på riktigt började göra oss av med saker och insåg hur mycket grejer vi har. Vi behöver definitivt inte fler! Hur mycket får man plats med i en husbil lixom? Vi köper fortfarande 2 och betalar för 1, men bara om vi verkligen behöver två. Vi kan fortfarande kolla efter grejer på Black Friday, men bara om det är något vi verkligen behöver. Annars väntar vi.

Numera faller vi väldigt sällan för erbjudanden faktiskt och det känns himla bra. Matsvinn har vi nästan inget, mer än skal. Vi kastar kanske 1 soppåse i veckan och då är det bla min fredagsbukett som hamnar där, eftersom vi inte har någon kompost. Matrester har vi heller inte eftersom vi lagar fyra portioner och lägger två i matlådor direkt vid spisen. Jag kollar rean ibland på Ellos och andra sidor, men det slutar nästan alltid med att jag stänger ner sidan – jag behöver inget. Behöver jag något och rean pågår, jamen lajbans – då handlar jag om jag hittar det jag verkligen vill ha.

Just nu nöter vi på de kläder och saker vi har och känner nästan eufori när de är så nötta att de faktiskt inte går att använda längre. Att se hur det blir mer plats i garderober, hyllor och lådor är en rätt konstigt tillfredställelse. Men så är det! Kicken nu är alltså inte att göra ett klipp, utan att inte göra det.

Det kan ju låta som om jag är en superekonomisk människa, men så är det inte – däremot är jag ekonomiskt medveten och gillar att spara pengar. Men jag har ett liiiitet problem och det stavas träningskläder, särskilt toppar med rolig text. Jag erkänner: jag har för många. Men nån last måste man väl ändå få ha 🙂

Hur fungerar ni? Faller ni direkt för ett erbjudande eller har ni koll?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

En bok som kräver ett eget inlägg

En bok som kräver ett eget inlägg

Oftast läser jag ett gäng böcker och sedan berättar jag om dem i ett samlat inlägg. Men så finns det en och annan bok som kräver lite extra uppmärksamhet, I Rättvisans Tjänst av Johan Eriksson är en sån bok.

Under 6-7 år fördelat på två olika perioder tjänstgjorde jag som nämndeman i Huddinge, senare Södertörns, Tingsrätt. Ett uppdrag som jag älskade, ofta tänker tillbaka på, lärde mej mycket av och gärna skulle göra igen. Som nämndeman är du en slags amatördomare som sitter med vid rättegången för att helt enkelt bedöma om åklagaren lyckats bevisa det som h*n påstår har hänt. Enkelt beskrivet alltså.

Från början satt vi i Huddinges tingshus, detta var 1999 tror jag… på den tiden fick vi nämndemän vänta utanför salen tillsammans med alla andra. Då hade vi ofta tillfälle att prata med både åklagare och advokater, några var trevligare och mer pratsamma än andra. En av dem var just Johan Eriksson, några andra var Mats Floden och Reine Nelson. Tre oerhört proffsiga advokater som jag skattar högt och även har rådfrågat när jag behövt vägledning. Dessutom är de ruggigt trevliga och gillar att resa, särskilt Mats. Skulle jag hamna i knipa är det dessa jag skulle be om hjälp och har även hänvisat till när folk frågat mej.

När jag såg att Johan skrivit en bok blev jag inte förvånad, däremot väldigt glad. Johans speciella situation är ju att han försvarade Akilov, något som gjorde honom unik inom svensk rättshistoria. Det jag kommer ihåg från våra gemensamma dagar i tingsrätten är hans förmåga att inte krångla till det. Johan pratar så folk förstår, han krånglar inte till det eller brer ut sej med krångliga termer eller konstiga, svåra eller många ord. Dessutom är han cool-lugn!

När jag läser I Rättvisans Tjänst kommer allt detta tillbaka. Han berättar om fall som berört lite särskilt, på ett enkelt och rakt sätt. Det jag tror att han vill få fram och som han också lyckas med, är att även advokater är människor med hjärta och känslor, att det är den åtalade man försvarar, personen – inte handlingen. Att allt ska gå rätt till så att utgången blir så rättvis som möjligt. Att allt inte är svart eller vitt.

Visst är advokat ett arbete, men det är ett ganska speciellt arbete där man kommer människor nära i en väldigt speciell situation. I vissa fall har man hela deras liv och framtid i sina händer och det kräver en alldeles särskild person att klara det med respekt för en redan utsatt människa som ofta sitter jäkligt illa till. Och även om det är ett arbete, så involverar arbetet hela ens liv och ibland även familjen. Som Johans berättar om i boken pekade hans son på Rådhuset (tror jag) och sa att där bor pappa… Brottslingar har inte kontorstid, en försvarsadvokat får rycka in precis när som helst. Advokatens familjen får ofta vänta och anpassa sej.

Jag blev mycket imponerad av Johans sätt att skriva och berätta om de olika fallen. Berättelserna är raka och enkla, trots komplicerade fall och i vissa fall även komplicerade åtalade. Han berättar om fall som berört honom särskilt mycket och han berättar så det berör även mej. Jag förstår att han inte kan släppa de här fallen och människorna bakom dem, de har något över sej som man kommer ihåg. Men han måste haft väldigt svårt att välja vilka han ska berätta om. Jag har själv flera såna i min minnesbank, särskilt om barn och unga förstås.

För mej sitter särskilt en vårdnadstvist fast i skallen, samt den äldre damen som snattade ett par tofflor till sin man som var sjuk och frös. För att inte tala om damen i 60-årsåldern med skinnkläder och stora svarta moonboots som åkt fast för mer är 60 olovliga körningar på bara några månader. Hon var bara tvungen att köpa huvudvärkstabletter till sin kompis… Det är alltså inte de största och värsta fallen som sitter där, utan andra som har något som berör något i mej.

Jag brukar säga att i Tingsrätten ser man verkligheten. Vill man veta hur det faktiskt är ute i samhället så ska man ta en dag i rätten och lyssna på olika förhandlingar (de flesta är öppna, så det är helt ok att sitta med). Detta borde vara obligatoriskt för alla föräldrar, lärare och politiker – en dag om året eller nåt sånt.

Under en enda dag kan man se sin granne åtalas för misshandel, någon annan för stöld, bekantas barn för narkotikabrott, vänner i fula vårdnadstvister osv osv. Ibland behöver man bara läsa på tavlan vilka mål som ska tas upp under dagen och namnen som står där för att få en hyfsad översikt över vad som händer i vår närhet. Helt vanliga människor, vänner och bekanta som själva utsatts för brott eller som hittat på någon skit själva. Många fördomar kan vi skaka av oss, samtidigt som vi förmodligen får ett par nya.

Och allt detta blir så tydligt i Johans bok. Några föds in i kriminalitet och trassel, men för de flesta handlar det om tillfälligheter. Och självklart berättar han även om Akilov. Att även en terrorist är en människa. Just den här gillar tom att baka…

Jag älskar den här boken! Johans stora hjärta, engagemang, hängivenhet och professionalitet lyser igenom i varje berättelsen. Den är lättläst, informativ och tar mej tillbaka in i förhandlingssalen. Och jag längtar tillbaka ännu mer! Jag hoppas man släpper på kravet att de politiska partierna ska vara nominerande och att man istället ska kunna anmäla sitt intresse direkt till domstolen. Jag vill vara med!

Är ni bara det minsta intresserade av rättsväsendet, hur rättegångar går till, hur en advokat tänker och förbereder sej så ska ni läsa boken. Den är helt fantastisk!

Där stängde hela världen!

Där stängde hela världen!

Alldeles nyss kom UD’s besked om avrådan från resor i hela världen. Det är svårt att förstå innebörden av det, hur mycket det påverkar oss på olika sätt i olika länder. Jag får faktiskt ont i magen.

Många länder är beroende av turismen, bland annat mitt kära lilla Gambia. Utan turismen finns det inga jobb, kommer inte in några pengar vilket leder till att folk faktiskt dör. I just Gambia är detta tredje katastrofen på kort tid som drabbar landet. Först var det ebola, sen en galen ex-president och nu Corona. Precis när man repat sej hyfsat, så slås benen undan igen. Tack o lov är det slutet på säsongen, hoppas det ordnar sej till i höst. Gör det inte det… usch!

I och med UD’s besked kan man nästan säga att hela världen sitter i karantän. Varje land för sej. Det må vara ett drastiskt beslut men förmodligen väl genomtänkt.

Vad innebär det för oss som invånare? Inte så mycket för den som inte reser, kanske man kan tycka. Men detta handlar inte bara om dem som reser utan om världsekonomin och kan sluta i katastrof!

Redan nu står hela resenäringen stilla. Flygplan står på backen, fartyg vid kajen, hotell och restauranger står tomma. Enbart Scandic har varslat 2000 anställda, den totala summan är betydligt större. Om detta fortsätter kommer det att gå riktigt illa, men redan nu kämpar de små företagen för sin överlevnad. Jag har två vänner som vigt sitt liv åt sitt arbete. De driver resebyråer med inriktings främst till Asien… ni fattar ju själva.

Det börjar alltså mest troligt med att de små företagen går i backen, sen följer de stora efter. Tusentals med människor kommer bli utan arbete, med allt som detta för med sej vad det gäller personliga tragedier och kraschade ekonomier. Å detta är alltså bara början…

Sen står ju även teatrar och alla andra lokaler som används till sammankomster också tomma. De statliga teatrarna får förmodligen hjälp, men de små privatteatrarna… vad händer med dem och alla som jobbar där?

Och detta händer alltså i hela världen samtidigt! Förstår ni innebörden? Hur många nya arbetslösa har vi inom en kort tid? Hur ska vår samhällsekonomin klara detta? Å då är det bara turismen och kulturen jag ens snuddat vid. Många fler drabbas, många småföretagare.

Jag är uppriktigt orolig och orkar nästan inte ens tänka på allt som kan hända och förmodligen kommer att hända. Hur tänker ni?

Att inte bli tagen på allvar vid klagomål på resa

Att inte bli tagen på allvar vid klagomål på resa

Vi har väl alla varit med på utflykter där allt kanske inte funkat eller stämt till 100%. Oftast blir det ju bra ändå, och man låter de där smågrejerna passera. Men ibland är det för mycket trassel, strul och fel – då ska man klaga tycker jag. Så blev det tyvärr på senaste resan.

Jag klagar väldigt sällan, men när jag gör det vill jag att man lyssnar och tar mej på allvar. Jag är väl medveten om att man inte kan kräva samma saker som hemma, att bilarna kanske är lite äldre och att språket kanske inte funkar perfekt i andra länder. Så är det. Men saker ska ju fungera och som researrangör måste man vara tydlig när man beskriver en utflykt och vad som ingår i den.

När vi skulle på Valsafari fick vi veta att vi skulle åka buss till båten som skulle ta oss ut och se valarna. Vi fick också veta att vi skulle få guidning på engelska, att det var stopp på en ö för sol och bad och att vi skulle be hotellet om frukostpåse. Fine!

Det stod inte att transfern med bussen till båten skulle ta nästan tre timmar enkel väg, att bussen var skrotfärdig, måste puttas igång och kom rök från motorn. Det stod inte heller att guiden iofs kunde engelska, men inte orkade eller hade lust att guida oss, att vi skulle ta med egna handdukar (senaste utflykterna har arrangören stått för detta) och att hotellet inte har frukostpåsar. Just det där med bussen var faktiskt lite läskigt och gjorde några av oss rätt bekymrade. Särskilt som det började bolma rök ur ett säte och man började fundera på om skiten skulle börja brinna. Det syns inte så tydligt på bilden, på filmen jag visade för arrangören syntes det dock tydligt. Det var mest med tanke på detta som jag övht klagade, det kunde ha gått riktigt illa.

Som sagt; jag klagar inte ofta och vet hur förhållanden kan vara och klagar jag så gör jag det konstruktivt – inte gnälligt. Blir jag inte trodd då, så kan det hända att jag blir lite irriterad. Så var det den här gången. Det tog några dagar innan jag tog kontakt med arrangören, då skickade jag ett mail där jag spaltade upp allt klart och tydligt. Till svar fick jag typ att jag var en dum turist som trodde att allt är som i Sverige.

Det skulle ta 3-4 mail till, men inte förrän jag skickade en film på rökutvecklingen fattade de att jag faktiskt talade sanning. Då blev det ett helt annat bemötande minsann. Å sånt retar mej! Självklart är jag medveten om att folk utnyttjar tillfället för att få tillbaka pengar, men jag är inte en av dem! Såklart kan det var svårt att veta om jag är en sån eller ej, men en sån person hade förmodligen skrikit och gapat rätt omgående – jag kom med konkreta påpekanden.

Hur som helst så trodde man iaf på mej till slut och vi blev erbjudna kompensation. Tack för det måste man väl säga, men jag hoppas verkligen att man tar den där bussen ur trafik, att man säger till guiden att skärpa sej och ger lite bättre info till sina resenärer. Det kunde gått åt helskotta helt enkelt, bussen var inte trafiksäker!

Jag är inte rädd för att säga ifrån, men jag vet att många är rätt konflikträdda – är du?

Julafton utan julklappar – ny upplevelse

Julafton utan julklappar – ny upplevelse

Julhelgen är över och den blev riktigt bra. För första gången hade vi kommit överens om att inte köpa en enda julklapp och det var så skönt. Ofta säger man att man inte ska köpa, men så gör man det ändå – i år var det verkligen ingen som köpte.

Vår jul är alltid väldigt enkel. Själva julafton firas hos mina föräldrar tillsammans med sönerna och yngstens sambo. På årets julbord fanns ett par sillsorter, skinka, sylta, ägghalvor, rödbetssallad, omelett, janssons och revbensspjäll och till efterrätt smultron med grädde. Inte särskilt avancerat alltså, men alldeles lagom.

Vi äter vid 13 och vid 15 väljer en och annan att se på Kalle – inte jag. Jag hängde i soffan istället med hund och en av ungarna. Den där stunden när man faktiskt har tid och hinner prata om lite ditten och datten är så go. Äldste sonen hade fått presentförpackningar på jobbet och valde att ge oss dem, så någon lite present fanns där – men ingen hade köpt något. Och det var faktiskt väldigt skönt.

Jag trodde det skulle kännas konstigt att inte se några julklappar eller öppna några paket, det är ju trots allt det som ses som en stor del av just julafton – men det var faktiskt tvärtom! De senaste åren har det mest känts som vi bytt pengar med varandra, nu fanns en helt ny tillfredsställelse i att inte ha sponsrat handeln eller att en massa ny onödiga saker bytt ägare. För vi behöver ju inga fler grejer, tvärtom! Å de grejer som vi eventuellt kan behöva, köper vi bäst själva – så blir det helt rätt.

Sen är det klart att man kan tänka miljö och att vara klimatsmart – men det handlade inte alls om det. Jag fattar att familjer med barn ger julklappar till varandra, men i en del fall jag sett så har det gått helt över styr – iaf i mina ögon. Jag såg en familj med tre barn ha ett helt berg med julklappar, det var knappt granen syntes. Då har det gått lite till överdrift kan jag tycka, särskilt som jag vet att de här barnen har väldigt mycket grejer redan innan… inte bara barnen förresten… men det är som sagt upp till var och en.

Den ”riktiga” Tomten kom på besök varje år. ”Vår” Tomte är faktiskt legitimerad Tomte 🙂

Vi hade massor med julklappar när barnen var väldigt små, när de inte ens fattar något, sen minskade vi och minskade rejält när jag skilde mej förstås. Då fanns inte ekonomin och det var nog ganska bra ffa för barnen som fick en uppfattning om pengar redan då. Efter skilsmässan hade jag en minimal budget, men jag ansåg att deltagandet i det sk ”vuxenlivet” var viktigt, vilket oftast resulterade i att de fick en upplevelse. Från de var 5-6 år har de fått teaterbiljetter eller platser på Melodifestivalen eller liknande och de har älskat det! Men jag tror att det årliga besöket av Tomten var viktigare än paketen 🙂

Vi gjorde något tillsammans som skapade minnen. Å det ska vi göra även nu, efter nyår ska vi gå ut och äta tillsammans och skapa nya minnen. Det enda vi behöver numer är tid tillsammans och härliga saker att minnas. Så det här med klappfria jular kommer att fortsätta, det var så befriande!

En viktig vecka är över

En viktig vecka är över

Ingen har väl missat att Pride tagit över Stockholm den här veckan? Men nu är den över och avslutades med glädjefylld parad och sprakande show igår. Jag påstår att Prideveckan är en av de viktigaste händelserna på året.

Jag är heterosexuell, kan inte och kommer aldrig helt och hållet förstå hur en homosexuell person (hbtq mfl förstås) känner, mår eller blir bemött. Jag kan se det och höra deras berättelser, men jag kan aldrig förstå det helt, eftersom jag inte kommer att bli bemött på samma sätt. Min kärlek är enkel, som allas borde vara. Min kärlek behöver inte utstå glåpord, sparkar och förtal.

Jag valde min partner själv, gick in i en relation av egen fri vilja, någon kanske lyfte på ögonbrynet för att personen jag valde var yngre än mej och är född i ett annat land – men mer än så var det inte. Riktigt så enkelt är det inte för en person som väljer att älska någon av samma kön. Eller väljer? Väljer man egentligen att älska någon? Är inte det något som bara händer 🙂

Sen finns det andra sk läggningar som gör dessa personer ännu mer utsatta, som tex att inte känna sej hemma i sitt kön. Att bo i ett land där homosexualitet mm är förbjudet. Att ha en funktionsnedsättning och vara homo-, bi- eller kanske transsexuell. De är utsatta på ett helt annat sätt än vi som älskar någon av ett annat kön och är sånt som vi oftast inte tänker på. Nog var det värre för 50 år sedan, men fortfarande är det inte helt accepterat att inte vara hetero. Det finns mycket kvar att jobba på om vi alla ska bli helt accepterade. Folk blir fortfarande fängslade i visa länder! Därför är Prideveckan viktig!

Bild från 2017

För mej är det en vecka av kärlek och acceptans. Både Martin och jag går gärna runt i Prideparken och insuper stämningen som inte går att hitta någon annanstans. Där finns bara glada människor som sprider kärlek. Så som det borde vara året om.

Och sen har vi Prideparaden, galnaste paraden som finns. För tredje året stod jag mitt i vägen och fotade paradens alla ekipage. Bara glädje och kärlek. Hela Stockholm sjöd av värme igår och den kom inte bara från solen kan jag lova.

Nu är veckan över för den här gången, men budskapet måste leva även resten av året. Alla ska vara accepterade! Det spelar ingen roll vem du älskar, hur du klär dej, vilket kön du har eller vilket slags sex du går igång på. Så länge man inte skadar någon annan så är det, och måste det få vara, ok! Jag kan aldrig acceptera något annat!

Det är därför Pride är viktigt och det är därför veckan måste fortsätta att finnas. Tills de andra 51 veckorna blir lika kärleksfulla och alla människor är accepterade för den de är. För att komma dit måste vi sprida kärlek likt konfetti! Särskilt till dem som inte förstår bättre.

Jag ser redan fram emot nästa år och att få stå mitt i vägen, med kameran i högsta hugg och i 3-4 timmar fota glädjen och kärleken i Prideparaden. Det finns inte mycket som slår det 🙂

Eddie Izzard – Wunderbar(t)

Eddie Izzard – Wunderbar(t)

Känner ni till Eddie Izzard? Jag hade en vag aning om vem han var för flera år sedan, och fick veta mer när jag träffade Martin. Han är nämligen ett ganska stort fan, så när jag fick veta att Izzard skulle komma till Sverige fixade jag förstås biljetter. Han var rätt nöjd med sin julklapp som utnyttjades igår.

Eddie Izzard är född i Jemen och uppväxt på olika platser i England. 1985 kom han ut som transvestit och uppträder alltid i sin karaktäristiska outfit med rött läppstift, målade naglar, kjol/klänning och skyhöga klackar. Det gjorde han även igår. Izzard är ateist och driver mycket med alla religioner, han är påläst och gör det på ett högst vetenskapligt sätt. Izzard är påläst om väldigt mycket och är nog väldigt intelligent, någon har sagt att han är världens bästa lärare och kan lära ut i stort sätt vad som helst. Han gör det nämligen på ett sätt som får alla att lyssna.

I showen Wunderbar tar han upp allt som händer från The Big Bang till i torsdags. Det handlar Brexit och Donald Trumps ”Let’s make America hate again” och Kenny… alla som hört Izzard vet vem Kenny är. På mindre än två timmar tar han oss igenom hela evolutionen, med ljudeffekter och allt. Det är rappt, intelligent och sjukt roligt! Vet ni föresten att korstecknet kom till när man viftade bort flugor 🙂

Jag gillar det, men blir mest nyfiken på mannen bakom läppstiftet och klackarna. Vem är han EGENTLIGEN? Att han är passionerade med ett väldigt stort hjärtat är tydligt när han berättar om de 27 maratonloppen som vart och ett representerade Mandelas år i fångenskap och genomfördes för att hedra densamme. Att han dessutom sprang 43 maraton på 50 dagar för att smala ihop pengar till välgörenhet säger väl ett och annat om honom, mer än att han är lite galen.

Ändå vill jag vet hur han tänker, vad som format honom, vad han kallas av sina nära, hur han mår – bara en sån sak! Precis alla de saker som jag kommer att fråga mina blivande intervjuoffer… japp, jag ska börja med personintervjuer igen! Det var typ 15 år sen sist… Karl Dyall är först ut, honom träffar jag på tisdag. Intervjun kommer i Du i Fokus inom kort, bidra gärna med frågor och förslag på andra du vill veta mer om.

Eddie Izzard är en intressant person, som under våren och sommaren ska turnera i USA och sedan ställa upp i parlamentsvalet i England. Han kan nog ställa saker och ting både på huvudet och sin spets… det blir intressant!

Varför gör män så?

Varför gör män så?

Det har varit mycket prat om Josefin Nilssons liv och öde de senaste dagarna. Jag har själv inte sett filmen som många pratar om, jag vet inte om jag fixar det faktiskt – men det kanske blir en dag. Däremot har jag sett många misshandlade kvinnor.

Jag tjänstgjorde som nämndeman i Tingsrätten i två perioder och sammanlagt ungefär 7 år. Det är något av det mest intressanta och mest lärorika jag någonsin gjort. Vi fick se allt! Den verklighet som många inte ser, men som finns där varje dag. Under åren passerade mål som handlade om snatteri, bokföringsbrott, mord, våldtäkt, fyllekörningar, misshandel och en massa annat. Självklart även kvinnomisshandel.

När det gäller kvinnomisshandel finns det två olika scenarior. Antingen har kvinnan själv fått nog och anmält mannen eller också har polisen anmält hennes förövare. I första fallet kan kvinnan ta tillbaka sin anmälan, men då brukar polisen göra en egen. I den andra kan hon inte göra något och brukar kontra med att inte säga något utan sitta tyst hela rättegången.

Att sitta med vid en rättegång där kvinnan tagit tillbaka sin anmälan eller inte velat anmäla är knepigt. Polisen har gjort så gott de kunnat med fakta som åklagaren gör så gott h*n kan för att lägga fram för att få en fällande dom. Vi som nämndemän ska avgöra om åklagaren har bevisat att mannen gjort det som åklagaren påstår. Domaren och åklagaren försöker få kvinnan att prata medan advokaten gärna ser att hon är tyst.

Att se kvinnan är det jobbigaste av allt. Hur hon sitter där och blir mindre och mindre. Hon vågar inte titta på mannen på andra sidan, han som förmodligen utsatta henne för betydligt mer än det åklagaren påstår. Det är bara hon som vet vad som hänt (och han förstås) och hur länge det pågått. Man kan se hur orolig, rädd och pressad hon är och vi som ser på vet att om han inte blir fälld kommer hon att ta emot mer innan kvällen är slut. Han kanske slår ihjäl henne nästa gång. Allt hänger på bevisningen.

Att kvinnor tar tillbaka sin anmälan är alltså inte så konstigt. Det är bara de starkaste som sitter där raka i ryggen och berättar om allt. Kanske har de lyckats ta sej till en kvinnojour och har deras stöd. Kanske har det bara helt enkelt fått nog eller låtit sej övertygas av tex sin barn att anmäla. Jag kan inte annat än uttrycka min beundran för dessa kvinnor.

Jag har aldrig blivit misshandlad och vet inte hur det känns. Jag har däremot hämtat en vän som blivit slagen både gul och blå och suttit med henne först på akuten för omplåstring, sedan hos polisen för vittnesmål och anmälan och sedan på psykakuten för att få henne inlagd. Hon tog tillbaka sin anmäla. ”Han menade det inte”, ”Hon triggade honom” hette det.

Jag fattar inte! Varför slår män! Vad är det som ger en man rätten att slå sin kvinna? Den han faktiskt valt att dela sitt liv med och säger sej älska. Att gå vid första slaget låter så enkelt och självklart, men det är ju inte det. Innan det där första slaget har det pågått en process som brutit ner och förminskat. Vad ger en man rätten att bryta ner och förminska?

Vi kvinnor behöver hjälp av män för att få slut på detta. Morgan Alling och Alexander Karim är förebilder för alla män och riskerar hela sina karriärer i sin kamp för oss kvinnor. Förmodligen blir de hotade av andra män pga av sitt ställningstagande. Fast jag tror att de mest vinner på sitt engagemang, att de visar andra hur en riktig man agerar. En riktig man älskar sin kvinna, lyfter henne och hyllar henne. Inget annat. Vi ska heller inte acceptera något annat.

Vi ska alla bli älskade för den vi är, accepterade och respekterade. Ingen ska slå eller bli slagen. Hur kommer vi dit?

Allvarligt talat!

Allvarligt talat!

Såg precis att det är Earth Hour igen på lördag. Då ska man alltså släcka ner under en timme, vilket ingen längre gör. Jag fattar ju grejen med att manifestera, men en manifestation som ingen bryr sej om är rätt värdelös tycker jag. Så jag har en idé!

I Gambia förbjöd man plastpåsar för länge sedan och införde även allmänna städdagar. Första lördagen i varje månad SKA man vara med och städa där man bor, under förmiddagen, om man inte har giltigt förfall. Gör man inte detta så kan man få böter och grannarna tittar snett på en. Lilla Gambia. Kan de så kan väl vi. Kanske inte var fjärde lördag, men iaf en gång om året.

Mitt förslag är nämligen att vi den 30/3 istället för Earth Hour tar en timme per person att städa där vi bor. Då gör vi skillnad! Tänk om alla 10 miljoner svenskar skulle städa i sitt närområde, plocka skräp på sin närmaste strand osv. Och tänk om detta kunde sprida sej till andra länder så att alla städade samtidigt där de bor, de som är vakna just då iaf… andra halvan av jordklotet får väl städa 12 timmar senare eller nåt.

Men tänk tanken! Släckt ljuset har vi gjort nog nu och är inget som längre uppmärksammas av de flesta. Inte ens kommunerna släcker längre… Det gör ingen skillnad. Det behövs något nytt! Tänk om Greta Thunberg kunde uppmana sina hundratusentals anhängare att faktiskt göra något annat och väldigt konkret under Earth Hour. Undrar hur många som skulle hänga på då?

Vad skulle hända om man faktiskt gjorde något annat? Om man faktiskt bytte ut Earth Hour mot något annat, minst lika konkret. Vad säger ni om tanken? Är det genomförbart tro? Går det i Gambia, så borde det ju gå här 🙂

Hur ”duktig” är jag?

Hur ”duktig” är jag?

Jag sitter och funderar på det här med miljön, skolstrejken som är idag och hur jag drar mitt strå till stacken. Hur duktiga är vi egentligen, var och en, på att ta hand om vår planet?

Jag tror inte att alla kan göra allt och vara perfekta hela tiden, däremot tror jag att vi alla kan göra något, ganska mycket faktiskt och på så sätt förändra och förbättra världen en hel del.

Man måste börja med sej själv, där man står. Vi har bil, men den användas väldigt sällan. Egentligen bara när vi veckohandlar eller ska köra hunden till hundvakten. Vi kör kanske max 30 mil i månaden, vilket var det vi körde minst i veckan för några år sedan. En full tankning räcker 6-7 veckor, vi tankar E85, oftast. Jag tror att vi faktiskt säljer bilen den dag vi inte har hund längre, om inte mina knän säger upp sej – då måste jag ha bil för att kunna handla. Men den kan ju vara mindre och mer miljövänlig.

När vi handlar har vi flergångskassar gjorda av gamla petflaskor eller tygkassar. Inspirerade av Gambia som för många år sedan förbjöd plastpåsar, så har vi i princip slutat använda det. Soppåsarna och hundbajspåsarna är iofs i plast men sån där nedbrytbar sort.

När vi lagar mat lagar vi mycket, så det blir matlådor. Vi har nästan aldrig några rester och kastar bara skal och blast – aldrig sånt som går att äta. Vi äter mycket vegetariskt numera och har nog blivit vad som kallas flexitarianer. Vi har inte slutat köpa kött helt, men det är för dyrt för att vi ska göra det särskilt ofta och då blev man lixom miljövänlig på kuppen. Vi diskar och tvättar fulla maskiner på lägre temperatur och med mindre tvätt/diskmedel än rekommenderat. Det blir rent ändå. Jag har inte testat att göra eget tvätt/diskmedel än – det kanske kommer.

Självklart sopsorterar vi! Hela altanen är en enda stor sorteringsplats med behållare för olika material. Någon gång i månaden åker vi iväg med allt till vår återvinningsstation. Vi försöker sälja av det vi inte längre använder, reparerar det som går att fixa och köper helst begagnat. Även kläder säljs och köps begagnat, även om det slinker ner lite nytt ibland.

Så vi kör väldigt lite bil, äter mycket vegetariskt, sopsorterar och handlar begagnat, röker inte och dricker knappt alkohol – så långt låter det ju hyfsat bra. Men vi flyger 2-4 ggr per år och det är ju där vi sk influencers får mycket kritik. Nu utger ju inte jag mej för att resa klimatsmart och ta tåget, jag erkänner att jag flyger och kommer att fortsätta med det. Men det skulle vara både kul och intressant att ta en längre resa med tåg faktiskt. Men som sagt; det är väl där jag brister då rå… i övrigt är jag rätt bra på det där med smarta klimatval. Mycket för att det även sparar pengar, det är lixom win win både för miljön och plånboken.

Just det! En sak till som jag gör som inte är så klimatsmart är att ta varma bad. Jag älskar att bada och det får min onda kropp att må bättre, så en del bad blir det. Lite dåligt samvete har jag över vattenåtgången… men det är inte lika ofta nu som för några år sedan, så jag blir allt bättre på att spara vatten jag med.

Vi gör så gott vi kan och ändrar något så fort vi kan om det går. Mitt samvete är ganska rent tycker jag. Hur tänker du kring detta och känner du att du gör vad du kan eller kan du göra mer för att dra ditt strå till stacken?

”Jag vill nog inte ha barn”

”Jag vill nog inte ha barn”

Innan jul hamnade jag i samtal med 4-5 kvinnor i 30-årsåldern. Jag var den enda som var lite äldre och som hade barn. En av dem frågar ”Är verkligen barn meningen med livet?” Vad tror ni att jag svarade…

Min största önskan var att bli mamma. Det blev jag också, 23 år gammal fick jag mitt första barn och 17 månader senare kom nästa. Familjen var komplett. Men livet med barn blev definitivt inte som jag önskat och trott. De två små ögonstenarna var väldigt sjuka och var mycket på sjukhus och när Junior var 3 år gick jag och barnen pappa skilda vägar. Jag blev ensam med två barn som krävde väldigt mycket. Inte alls vad jag hade sett i min dröm.

Ingen av mina, nu vuxna barn, vill ha egna barn. Jag förstår dem. Självklart ångrar jag inte mina barn, men jag förstår alla som inte vill ha några. Det jag inte förstår är varför de här unga människorna inte har rätt att känna så eller blir accepterade för sina funderingar. När jag säger till någon att jag nog inte kommer att bli farmor, så får jag ALLTID höra ”De ändrar sej”. Inte att de kanske kommer att ändra sej, utan att de helt bombsäkert kommer att ändra sej. Varför säger man så? Jag tycker nog att mina söner är hyfsat intelligenta och har funderat igenom saken ganska noga. De vill inte ha barn, varför ska detta ifrågasättas?

Å precis så var det med de här kvinnorna som jag träffade. Jag svarade att jag inte tycker att barn är meningen med livet och fick ett jubel till svar. Ingen av dem vågade knappt säga högt att de inte var det minsta intresserade av barn och nu när de fyllt 30 var det ett jäkla tjat från omgivningen. En av dem funderade tom på att avsluta sin ganska långa relation för att sambon inte tog henne på allvar. Han vill ha barn och trots att hon varit tydlig med att hon inte vill så har han hela tiden antagit att hon kommer att ändra sej.

Varför antar man att den som inte vill ha barn är mindre intelligent än andra? Så måste det ju vara när man inte tar deras beslut på allvar. Att de inte kan tänka klart eller förstår vad beslutet innebär. Jag tycker faktiskt tvärtom. En person som valt bort barn medvetet har nog tänkt mycket mer än andra, eftersom det kräver en hel del mod att inte följa den traditionella mallen. Att som man säga att man inte vill ha barn är kanske pyttelite accepterat, att som kvinna säga detsamma är fullständigt oacceptabelt. Då får man höra att man inte förstår hur det är förrän man står där själv, att man inte är kvinnlig, att man självklart kommer att ändra sej när den biologiska klockan börjar ticka, att man kommer att ångra sej om man kör vidare på beslutet och att man är egoist. Man idiotförklaras alltså.

Inget av detta säger jag till vare sej mina söner eller kvinnorna jag pratade med. Istället säger jag att jag tycker att de är kloka som funderat på saken, klokare och mer mogna än många andra. Det är skitjobbigt att ha barn! De är väl medvetna om att de kanske kommer att ångra sej men att man inte kan skaffa barn i-fall-att… De här kvinnorna pratade om allt de istället kan göra och hur de istället vill leva sina liv, utan barn och kanske även utan partners.

SOS-Barnby i Gambia

Några av dem hade även upptäckt att de inte ens tyckte om att umgås med barn och ogärna träffade sina egna syskonbarn eller kompisar som ynglat av sej. De hade även kommit på lösningar om de faktiskt skulle ångra sej som att ta fosterbarn, träffa någon som redan har barn osv. Som någon sa ”det finns massor med barn som behöver vuxna, man behöver ju inte föda dem själv”. Noga genomtänkt alltså.

Det kommer fortfarande att vara vanligare att man vill ha barn än tvärtom. Men de som inte vill det måste bli tagna på allvar och inte bara viftas bort som unga och oförståndiga. Martin är en av dem som inte vill ha egna barn, det visste han tidigt och han är varken oförståndig eller omogen. Han har aldrig velat det och även gjort något åt det genom att sterilisera sej. Jag har väldigt svårt att se att han skulle ångra sej. Vissa vill helt enkelt inte!

Sen har vi ju många som inte borde… men det är en annan sak…

Fyra olika livsöden… Små barn – små bekymmer…

Fyra olika livsöden… Små barn – små bekymmer…

Man brukar säga; små barn – små bekymmer. Å det stämmer. Barn som slåss i sandlådan kan verka jobbigt för stunden, men det är inget alls mot det som kan komma senare. Eller vad sägs om 11-åringar som misshandlar i grupp, 13-åringar som blir med barn, en 15-åring som hamnar i fyllescell eller en 17-åring som går på droger. Än så länge barn… problemen blir allt allvarligare, men sen då… när barnen blir myndiga, vad händer då?

Här är fyra olika scenarior som vi har i vår närhet. Det är fyra grabbar, alla myndiga, uppväxta i ”normala” familjer med föräldrar som gjort så gott det kunnat. En av grabbarna lever inte längre, ni får själva fundera på vem.

Pelle gillar att teckna och måla, så pass att han gör det hela tiden och överallt. På nätterna smyger han sej ut genom fönstret, eftersom hans föräldrar låst ytterdörren utifrån och han inte kommer ut genom den. Även fönstret är låst, men det låset har han lyckats knäcka. Sen åker han till stan för att träffa likasinnade och söka upp väggar, tunnlar och tåg att klottra på. Han har blivit påkommen många gånger och är dömd flera gånger och trots stora skadeståndsbelopp som ska betalas så fortsätter han. Den stora utmaningen är att åka mellan tunnelbanetågen och klottra så fort det går när de står stilla vid stationerna. Det är kittlande och farligt. Föräldrarna har försökt med allt. De har blivit arga, ledsna, besvikna, hotat och mutat. Familjen har haft sk ”intervention” då man samlat vänner till familjen, kompisar, polis, präst och socialarbetare. Ingen har hjälpt.

Olle är en trevlig och artig grabb som till slut retade sej så passa mycket på Sveriges invandrare att han gick med i en motståndsrörelse och var med på en samling med dem. Denna enda gång, gjorde att han hamnade på bild. Bilden spreds på sociala medier och inte bara Olle hängdes ut utan hela hans familj. Han var med i rörelsen i max en månad, den korta tiden har förstört livet för hela hans familj – trots att det bara är sonen som gjort något. Han har hamnat i register som gör att syskon har svårt att få praktikplats inom den sektor de önskar arbeta inom, mamman är rädd att hennes arbetsplats ska bli nerbränd och övriga familjen är hotad. Då skolan inte kan garantera hans säkerhet blev han avstängd från sina studier, nu bor han på skyddad adress och läser på distans. Familjen bor kvar och är livrädda hela tiden, medan sonen skyddas… han som satte igång allt.

För Kalle gick allt så smort ända fram till 18-årsdagen. Då fick han smak på tjejer som han försökte göra sej poppis hos, med pengar. Han trodde att man kunde köpa vänskap, kärlek och popularitet och strödde pengar runt sej. Skulderna växte och så även spelberoendet som dök upp från ingenstans, onlinespel är djävulens påfund. Med familjens hjälp fick han bukt med problemen just då, men inte helt… spelberoendet fanns kvar. Det var många sköna tusenlappar som försvann ut i luften på onlinespel varje månad. Det var hyfsat lugnt ett tag, familjen började slappna av. Men så körde det igång igen. Det kom nya tjejer som bad om hjälp, han tyckte synd om dem och tog till slut ett stort banklån och gav rätt och slätt bort sina pengar. De skulder han hade vid förra svängen var nu ingenting i jämförelse… här handlade det om sexsiffriga belopp plus ränta.

Oskar gjorde precis tvärtom mot Kalle. Hans egna pengar tog slut och då började han låna av andra. Men att betala tillbaka var han ointresserad av och då kom hoten. Han blev hotad, men brydde sej inte så mycket. Hans föräldrar blev hotade, det bekymrade honom inte heller. Ingen vet hur stora skulderna är, Oskar vägrar att berätta.

Jag har ändrat på namn och lite andra detaljer för att man inte ska kunna identifiera killarna. Gemensamt för alla fyra är att de ljuger. Den värsta av alla synder i mina ögon. Att inte kunna tro på ett enda ord av vad ens egen unge säger är fruktansvärt jobbigt. Man frågar på flera olika sätt, dubbelkollar med andra, funderar på rimligheten och låter sen magkänslan styra. Den som lever med de här grabbarna sover inte, äter inte, klarar knappt att jobba, man fungerar helt enkelt inte. Bryr sej killarna? Inte mycket. Eller? De kanske bryr sej på sitt sätt, men har ett väldigt konstigt sätt att visa det på.

Å hur gör man då när barnen är myndiga och kanske inte ens bor hemma längre. De flesta, särskilt de som inte upplevt en snarlik situation själva, tycker att ”ungarna är ju myndiga och får lösa sina problem själva”. Men det funkar inte så. Ignorera man problemet så blir det förmodligen ännu större och till slut hamnar ungen och problemet hos dej ändå, oavsett ålder. Eller på gatan. Å hur mår man som förälder då? De här killarna skapar problem som involverar hela familjen, det blir förr eller senare allas problem. Familjer hotas, kanske tom utsätts för våld, pantsätter allt de har för att lösa skulder, är med på rättegångar, hälsar på i fängelser eller på behandlingshem och måste i många fall få egen hjälp av psykolog eller läkare. Det är ett helvete!

Man kan skylla på uppfostran och slappa föräldrar, men det har oftast inget med det att göra. Det handlar oftast om fel sällskap, dålig självkänsla, arbetslöshet och en massa annat. Att som mamma få höra att man borde gjort si eller så är fruktansvärt! Man har gjort allt och lite till, allt man kunnat komma på själv och allt ”proffsen” talat om att man ska göra. Det finns inte en enda sten man inte vänt på för att försöka förstå och rätta till. Man anklagar sej själv tillräckligt mycket utan att någon annan också ska behöva göra det.

Detta är bara fyra exempel men det finns många, många fler. Å som jag skrev överst, en av killarna lever inte längre. Den familjen blir aldrig hel igen, någonsin. Små barn – små bekymmer.